Midsommardagen – Johannes Döparens dag – Kronoby kyrka och Nedervetil kyrka

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 51:3-6
Herren tröstar Sion,
ger tröst åt hennes ruiner.
Han gör hennes öken lik Eden,
hennes ödemark lik Herrens trädgård.
Fröjd och glädje skall råda där,
lovsångens toner ljuda.
Lyssna på mig, alla folk,
ni folkslag, hör noga på!
Från mig skall lagen utgå,
min rätt skall bli ett ljus för folken.
Snabbt nalkas min rättfärdighet,
min hjälp är på väg,
med mäktig arm skipar jag rätt
bland folken.
Fjärran länder väntar på mig,
de sätter sitt hopp till min makt.
Lyft blicken mot himlen,
betrakta jorden därunder.
Himlen skall lösas upp som rök,
jorden slitas ut som en klädnad
och dess invånare dö som flugor.
Men min hjälp varar i evighet,
min rättfärdighet går aldrig om intet.

Andra läsningen
Apg. 14:15-17
Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.

Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)
För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.

Predikan
Johannes Döparen vittnade om Jesus och sade ”efter mig kommer en som är före mig”. De skriftlärda och fariséerna hade frågat honom om vem han var. De antog att han skulle utge sig för att vara Elia eller Profeten eller rentav Messias själv. Men han svarade dem med Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!” (Joh 1:23)

Hur kommer det sig att Gud som blir kött behöver en budbärare som går innan honom? Johannes uppgift var att peka på Jesus. Göra sig själv mindre och Kristus större. Men kunde inte Gud ha gjort sig stor själv? Varför behövdes Johannes egentligen för det som Gud skulle göra? Kanske är det en fråga vi aldrig får ett fullständigt svar på. Men man kan ju tänka sig att det har att göra med hur vi människor fungerar och tänker.

Johannes vittnar om det stora ljus som Kristus bär. Av någon orsak är det som om människorna som möter Jesus i evangelierna inte skulle förstå vem de möter. Kanske förstår de inte att söka efter världens räddning hos en till det yttre vanlig man. Kanske är det därför som Johannes behöver upplysa dem: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd”.

Johannes säger att inte heller han känner honom, men att den som sänt honom att predika och döpa hade sagt till honom att Anden ska sänka sig över den utvalda. Vi vet ju att duvan sänkte sig över Jesus. (Vi har ju bildbevis i kyrkan i Kronoby!) Då Jesus blir döpt så vittnar Gud om honom till dem som vill höra det. Johannes hör, andra inte. Han går ut för att hjälpa andra höra.

Johannes hela liv präglades av detta uppdrag. Redan då han var i moderlivet står det att han spratt till vid Jesu närhet. (Luk 1:41) Till och med då han inte såg och inte hörde, så visste han. Från första stund till den sista gick han som vägröjare för Jesus, för Gud själv.

Det kostade honom hans liv. Evangelierna beskriver hur han fängslas och avrättas. Hans livsstil och förkunnelse ledde till hans död, liksom senare Jesu livsstil och förkunnelse ledde till hans. Varför? Dessa män blev inte fängslade för att de sade att allt är ok eller för att de pratade om hur vacker världen var. Förvisso gjorde de säkert det. Men deras förkunnelse bar en potential att förändra hela samhället. Att ta makten från dem som missbrukade den. Att leda folk bort från falska gudar som bundit dem. De erbjöd Guds hjälp åt folket, för intet, utan krav eller begränsningar.

Det var vad som skulle bli av barnet Johannes, som folket frågade sig i dagens evangelium. En som förberedde och kompletterade det arbete som Gud gjorde genom Jesus. Jesus sade ju om honom att ingen av kvinna född har trätt fram som är större än honom. (Matt 11:11) Men den minste i himmelriket är större än honom.

Jesus förkunnade, liksom Johannes, omvändelse från våra synder. Från det som skiljer oss från Gud. Han förkunnade tro på Guds trofasthet, helighet och kärlek. Som första läsningen sade: Guds hjälp varar i evighet! Det är ett sådant budskap som också vi får ta emot idag.

Kanske behöver också vi varandra för att bli påminda om Guds godhet. Om att himmelriket är nära. Kanske behöver vi en Johannes som anar i hela sin varelse vad som är sant, någon som ser och kan hjälpa oss se, någon som hör och kan hjälpa oss höra. Kanske behöver vi vara det för varandra. Kanske behöver vi påminna oss om att Gud är hos oss.

Det är nämligen en stor nåd att få lämna en avgud bakom sig och istället få höra till den levande Guden, som är ursprunget till allt vi ser omkring oss. Inför en sådan Gud behöver vi inte låtsas eller inbilla oss, inte blåsa upp oss själva eller lägga band på oss. En sådan Gud kräver inget av oss. Det är en sådan Gud vi möter hos Johannes och Jesus. De går båda hårt åt dem som satt sig som ledare för folket och som lägger tunga bördor på folkets axlar. Men i mötet med den lilla människan är de nådiga, kärleksfulla, goda. De befriar oss från de falska gudarna som vi försöker blidka genom påkomna regler och ritualer och riktar istället vår blick mot en nådens och sanningens Gud.

Det är en sådan Gud vi får tro på. En Gud som är beredd att möta döden för vår skull och som talar till och inspirerar människor att ge sitt liv för varandra, som Johannes fick göra. Det är klart att vi inte ska sträva till att behöva ge upp våra liv. Det är inte gott i sig själv. Men sådant är evangeliets kraft, att vissa av oss bara inte kan låta bli att predika det, att vissa av oss bara inte kan låta bli att leva det. Och i vissa fall kostar det oss, våra brödrar och systrar, livet.

En sådan Gud och en sådan kärlek vittnar också Sakarias lovsång om. Den finns i sin helhet i Luk 1:67ff. Sakarias insåg värdet av det budskap Johannes skulle bära. ”Syndernas förlåtelse för vår Guds innerliga kärleks skull”, talar han om. Ljus. Frid. Kunskap om frälsning. Men också en barmhärtighet som har fiender, som går genom motgång, men som ändå aldrig överger sitt mål.

Så idag, då vi minns Johannes, ska vi minnas honom för det hans liv handlade om. Nämligen Kristus, Guds kärlek och helighet i köttet. Vår räddning från syndens makt. Johannes vittnade om honom och hans uppdrag flera gånger. Och idag får vi ställa oss i samma skara av vittnen, då vi till näst reser oss för att bekänna den världsvida kyrkans tro.

Nio slags frälsning – Treenighetssöndagen – Gudstjänster i Nedervetil och Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
4 Mos. 6:22-27
Herren talade till Mose:
Säg till Aron och hans söner: Med dessa
ord skall ni välsigna Israels folk:
Herren välsignar dig och
beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig
och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig
och ger dig sin fred.
De skall uttala mitt namn över israeliterna, och jag skall välsigna dem.

Andra läsningen
Ef. 1:3-6 (7-10) 11-14
Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom – det var hans viljas beslut – till pris och ära för den nåd som han har skänkt oss med sin älskade son.
(I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.)
I honom har vi fått vår arvslott, förutbestämda därtill av honom som låter allt ske efter sin vilja och sitt beslut: vi skall vara Gud till pris och ära, vi som redan på förhand hade satt vårt hopp till Kristus. I honom har också ni, sedan ni hört det sanna ordet, evangeliet om er frälsning – i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, fått den utlovade heliga anden som ett sigill. Den är en borgen för vårt arv, att Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära.

Evangelium
Matt. 28:16-20
De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Predikan
Som jag redan i samband med välkomstorden nämnde har jag idag valt att fokusera på den andra läsningens budskap i predikan. Den för fram ett flertal intressanta ordval och betoningar i förhållande till frälsningen, som jag vill rikta vår uppmärksamhet mot! Och som pedagogisk metod har jag valt att ta dem en i taget, bit för bit, vilket är ett beprövat knep för att få med allt det intressanta. Egentligen kan man se den här uttydningen av texten från Efesierbrevet som en slags kommentar till dop- och missionsbefallningen i dagens evangelium, eftersom frälsningen är det mest centrala budskapet i lärjungaskapet som vi är sända att uppmuntra alla folk till.

”Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek.”
Gud utväljer redan innan världens skapelse oss till att stå heliga och fläckfria inför honom i kärlek. Detta är frälsningens mål och den vandring som varje lärjunge behöver ta sig an, att sträva efter helighet och fläckfrihet i kärlek. Det är att leva välsignande varandra, i Andens kraft och i all den välsignelse som genom Kristus finns i himlen. Det finns alltså en välsignelse genom Kristus, som är i himmelen, men som blir given åt oss. Det är frälsningen, befrielsen från våra synders börda och erbjudandet att vandra den väg som leder till helighet och fläckfrihet i kärlek. Så, i kraft av den välsignelse som förmedlas genom Kristus, får vi frimodigt stå inför Herren, som Jesu lärjungar och som mottagare av den himmelska välsignelsen.

”Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom”.
Vidare har vi fått söners rätt. Vi får se oss själva som Guds barn och arvtagare. Och inte bara det, utan vi får förenas med Kristus. Tydligast sker detta t.ex. i nattvarden, där vi rent fysiskt tar emot Kristi kropp och blod, så att vi blir ett med honom. Att ha söners rätt innebär delaktighet i Guds familj, i Gud själv, och det innebär också barnaskap. Frälsningen innebär att vi får ta emot Gud som vår fader. Vårt förhållande till Gud blir alltså liknande som den som finns mellan Fadern och Sonen i treenigheten. Det innebär också att det finns en frihet i våra liv – vi lever i barnaskap, vi är inte bara tjänare och slavar under Guds vilja. Ni som lever nära inpå små barn kan förhoppningsvis se djupet av denna lära. En god fader springer inte hela tiden efter sina barn för att förhindra alla motgångar, en god fader ger inte allt som barnet frågar efter, en god fader förstår att barnet behöver pröva själv och genom motgång och utmaning lära känna livets vägar. Detta är också Guds förhållande till oss, han följer oss och leder oss, men det ligger inte i hans intresse att hindra varje motgång eller eliminera varje fara – barnets mål är ju att växa upp och lära sig hur man lever, det är inte möjligt om föräldrarna blandar sig i på fel sätt. Och lika som en jordisk fader kan glädjas storligen i sitt barns framgångar eller till och med i de små hyssen, så finns det en fadersglädje också hos Gud alltid då vi lär oss eller upptäcker något om livet. Frälsning är alltså att ha rätten att kalla Gud för Fader och att leva som hans barn.

”I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser”
Det är i Kristus som som vi friköps och det är genom hans blod som vi friköps. Detta är ju en av de mest centrala betoningarna då man talar om nåden inom våra österbottniska traditioner. Kristi blod blir utgjutet för att vårt blod skulle sparas. Genom tron och dopet blir vi ett med honom och är således i honom, genom Anden. Eftersom våra synder skiljer oss från Gud så erbjuder Kristus ett fullkomligt offer som försonar oss med Guds helighet. Och eftersom vi är i Honom genom tron och dopet, så räknas hans död som vår död, och hans seger över synden som vår seger över synden. Detta är en viktig och användbar bild för frälsningen, men som vi märker i texten så är det inte den enda bilden. Frälsningen är ett komplext skeende som inte kan fångas av bara en bild. Vilket för oss vidare till…

”så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss”
I nåden flödar Guds vishet och klokhet över oss. Frälsning innebär en avgörande kunskap om något som hänt i skapelsen, nämligen att Gud har blivit som en av oss och lärt oss vad sann kärlek innebär. Frälsning innebär en avgörande kunskap om att Kristus har burit världens synder och vi därför inte längre behöver bära syndens börda. Frälsning innebär en avgörande kunskap om att den Helige Ande tar sin boning i våra hjärtan och enar oss med Gud och varandra. Detta leder till vishet och klokhet om det förvaltas rätt och således är frälsningens väg en vishetens och klokhetens väg.

För … ”han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.”
Vi får ta emot Guds viljas hemlighet, en vilja som fanns redan innan tiden och som var skapelsens mål också innan syndafallet, det var hans vilja från början, nämligen att sammanfatta allt i Kristus. Jag brukar säga att denna betoning av vad frälsning är antagligen skulle gå bra hem i sammanhang där österländska religioner är vanliga, medan det kanske är utmanande för oss i våra traditioner. Guds längtan är att allt ska sammanfattas i Kristus, både det som finns på jorden och det som är i himlen. Genom att nåden, kärleken, heligheten fullkomnas förs allt samman till ett i Kristus. Att vara i Kristus på detta sätt är i en viss bemärkelse att allt som vi nu ser och kan ana inkluderas i Guds frälsningsagerande. Hur detta ser ut och vad det konkret innebär vet jag inte, men det lockar oss att igen förundras över djupet av Herrens godhet – han är inte bara ute efter att frälsa en eller två, utan han är ute efter att sammanfatta allt i Kristus.

Och ”I honom har vi fått vår arvslott”
Det är när vi är i Kristus och genom hans blod, som vi får ta del i det himmelska arvet som Gud lovat oss. Det ger oss all orsak till att prisa och ära Gud, för välsignelsen och arvet kommer inte av oss, utan av Kristus som vi får vara del i.

Vi har ”hört det sanna ordet, evangeliet om er frälsning”
Budskapet om vår frälsning är ett gott budskap och det sanna ordet. Inte bara ett budskap eller ett ord, utan Guds eget ord, som ger uttryck för hans vilja, uttalat till välsignelse över oss, uttalat som ett gott budskap till varje människa. Det berättas för oss att Gud är god och förlåtande och att vi erbjuds gemenskap med honom, trots vår synd. Och i det blir det lätt för oss att sätta vårt hopp till honom, som texten också uppmanar oss!

Vi har ”fått den utlovade heliga anden som ett sigill.”
Frälsningen innebär ett liv i Anden. Det innebär både att vi tar emot den Helige Ande och låter oss formas av hans närvaro i våra liv, men det innebär också att vi i Anden har fått en borgen, ett tecken på att Gud har frälst och friköpt oss. Nu behöver det kanske understrykas att Anden kan tas emot på många olika sätt, genom att bli döpt eller genom ett trosbeslut eller kanske på något annat sätt, och att vi människor inte står att döma om någon tagit emot Anden eller inte. Det som är säkert däremot är att den som tror och är döpt har tagit emot Anden, för det är alltid Anden som väcker tron i oss! Har vi alltså tro, behöver vi inte bekymra oss för frågan om vi har Anden eller inte – och har vi dessutom dopet så kan vi vara dubbelt säkra.

Så kommer vi till det sista i texten, att ”Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära.”
Frälsning innebär att vi friköps och att Gud genom det får pris och ära. Att ära och prisa Gud för den frihet han gett oss från syndens välde är både befriande och glädjande för oss då vi kan göra det av hjärtat. Och i frälsningen ges oss genom evangeliet och genom den avgörande kunskapen om hur saker och ting står till stor orsak att prisa och ära Gud. Vår frihet är från ett förtryck under mörkret till att kunna stiga ut i ljuset i innerlig glädje över dess skönhet.

Detta håller redan på att bli en mycket längre predikan än jag vanligtvis brukar tycka att är lämpligt, men denna gång vill jag ännu föra samman dessa trådar till något mera vardagsnära. I det att vi sänds ut att göra alla folk till lärjungar är det avgörande att förstå vad lärjungaskapet innebär och hur man stiger in på den väg som lärjungaskapet är. Jag anser att det är viktigt att vi förstår att frälsningen inte bara är en sak i sin enkelhet, utan snarare ett så stort skeende att vi inte någonsin kommer att kunna beskriva det med ord. Bara mina plock ur texten ovan beskriver frälsningen på nio olika sätt.

Så vad av detta kan vi ta med oss? Jo, i mötet med någon som tänker annorlunda än oss själva så finns det flera olika sätt att förklara vad frälsning är. För någon som kommer från ett sammanhang där de österländska religionerna är populära kanske talet om att Gud vill sammanfatta allt i himmelen och på jorden i Kristus är det enklaste sättet att beskriva vem Jesus är. Kanske är det enklaste sättet att förklara varför Jesus är så viktig, i ett sådant sammanhang, att anknyta till det stora och universella i frälsningen, som kan kännas bekant för dem från tidigare. Eller kanske kan vi ta med oss en utmaning, hur många bilder för att förklara frälsningen känner du? Frälsning innebär ett historiskt skeende vid korsfästelsen och uppståndelsen, men det slutar inte där – frälsning är också då Gud ger oss Anden, frälsning är då Gud ger oss sin kyrka, frälsning är då han ger oss Dopet, Nattvarden, Gudsfolkets historia i Skriften osv. Frälsning innebär något vi får av Gud, men också något vi lever ut efter att vi fått det.

Vidare, om en församlingspastor i en predikstol skulle utmana dig att framställa en liknelse om vad frälsningen innebär, skulle du då kunna beskriva det på ett sätt som t.ex. en ungdom idag skulle förstå eller som skulle tilltala någon som kommer från ett afrikanskt land? Det är inga lätta utmaningar, men någon gång måste vi väl utmanas också. Frälsning innebär allt från att ta emot en viss kunskap, till att leva som Guds barn, till att genom Anden ta emot Guds vilja, till att Kristus har dött för våra synder.

I dagens evangelium sänds vi ut att göra alla folk till lärjungar – och det kräver nog lite tankearbete ibland att vara del av den rörelsen. Men vi kallas också att själva leva i frälsningen, i insikten att Jesus är med oss och att vi genom Anden får vara i honom. Och det är det som är det avgörande elementet i vår vandring och i vår sändning. Att vi förstår att det handlar om att leva i överlåtelse till Kristus. Att vi förstår att det handlar om att på olika sätt, genom handling och genom ord, göra hans vilja känd, den vilja som går att beskriva på så många sätt, men som i grund och botten är frälsningens budskap, att Gud önskar välsigna – att Gud önskar försoning.

Den nådefulla vägen, sanningen och livet – Tredje söndagen efter påsk – Nedervetil

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
5 Mos. 30:19-20
Mose sade till Israel:
Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. Du skall älska Herren, din Gud, lyssna till honom och hålla dig till honom, ty detta ger dig liv, och du får leva länge i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder Abraham, Isak och Jakob.

Andra läsningen
Hebr. 11:2, 13-19
För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.
I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.

Evangelium
Joh. 14:1-7
Jesus sade till lärjungarna:
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Predikan
Jag talade igår kväll, allt för sent för en arbetande pastor, vid en kvinnohelg, utgående från samma evangelium som vi nyss hört läsas. Det är ju ett väldigt berömt ord i slutet av dagens läsning, då Jesus talar om att han är vägen, sanningen och livet. Idag vill jag stanna upp inför vårt bruk av detta uttryck, för tyvärr möter jag ibland sätt att använda det som ter sig som allt annat än evangelium. Ibland verkar det som att vi som kristna i första hand använder detta bibelord som ett slags slagträ, som ett sätt att skrämma folk till tro och omvändelse. Jesus är vägen betonar vi, den enda vägen. Ingen annan väg leder till frälsning. Och visserligen är det detta som kyrkan bekänt enda sedan de första lärjungarnas tid, men kan vi inte hitta ett mera uppbyggligt sätt att närma oss detta ord än att bara använda den som ett tillhygge för att övertyga människor? Jag hävdar att det finns utrymme för att fråga sig vilket som verkligen är evangelium i detta att Jesus är vägen, sanningen och livet.

Då Jesus vandrade bland människorna gjorde han som bekant många förunderliga ting. Han botade sjuka, genomförde mirakel och till och med uppväckte döda. Men trots alla hans mäktiga gärningar, var det en sak som verkligen irriterade de skriftlärda, nämligen då han förlät synder. Allt annat kunde de leva med, men budskapet att Gud skulle vara nådig var för långt borta från dem för att de skulle kunna tro på nåden. Varför skulle Gud förlåta? Har dessa gjort sig förtjänta av förlåtelse? Vem är du att förlåta synder? Det är något i den nåd som Gud visar genom Jesus som ständigt undflyr oss människor, nu lika som då.

Jesus visade sig bland oss som mild och ödmjuk. De få gånger han höjer rösten eller går åt någon så är det sådana som medvetet vilseleder eller manipulerar folket – det är skriftlärda eller sådana som handlar på tempelområdet. Det rike Jesus kommer med, den tro som han representerar, handlar inte om världslig makt och framgång, utan om himmelsk frid. ”Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig.” Det finns ingen orsak att oroa sig, ytterst sätt, vi får istället tro. Jag vet inte med er, men jag uppfattar det inte som en befallning att tro, i detta fall. Det är snarare en möjlighet som ges oss. Formuleringen är inte att ”bara ni tror så ska jag ta bort er oro” utan snarare ”i ljuset av vem jag är och vad jag gjort kan ni nu lägga åt sidan rädslan, jag är med er, sätt ert hopp till mig”. Det är en inbjudan till att tro det som Johannes (1 Joh 4) senare beskriver genom att säga att den fullkomliga kärleken hos Gud fördriver rädslan.

Och likaså, ska vi tänka, att då Jesus säger sig vara vägen, sanningen och livet, så gör han det inte för att sätta upp ännu en skiljemur mellan syndare och Fadern, utan tvärtom är det en inbjudan. Om vi alls har lärt känna Kristus i evangelierna så möter vi en Gud som erbjuder oss något stort och viktigt, vi tar del i liknelser där tron jämförs med en skatt i en åker eller en vacker pärla som en samlare längtat efter. Vi tar del i bilder av Fadern som en som söker oss då vi går bort och som när vi slösat bort släktens pengar kommer löpande emot oss då vi kommer tillbaka till vår hemby. Denna Gud sänder inte sin son till världen för att döma den, utan för att världen ska bli frälst genom honom! Och vad betyder det? Jo, att då Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet, så borde vi inte fyllas med oro över huruvida vi har den rätta tron, utan snarare fyllas av glädje över att vägen till Gud ser ut så som Jesus har visat oss!

Om vi som kristna skulle kunna få detta rett ut för oss själva, att Guds löften till oss fullbordas genom Jesus. Och att den man som säger sig vara vägen till Gud har visat sig för oss som en mild och god medvandrare och tjänare, så skulle vi längta efter att få gå den vägen. Om vi skulle förstå hur stort det är att vägen till Fadern går genom nådens förkroppsligande, det ord som blev kött, Jesus, Kristus, så skulle vi inte komma oss för att slå någon i huvudet med en bibelvers som denna. Jesus är vägen – vägen är full med nåd och sanning, den innebär ett upplyftande av den nedslagna, den innebär ett uppsökande av den vilsna, den innebär ett omfamnande av den brustna. Jesus är sanningen – sanningen är att Gud älskar sin skapelse så att han är beredd att lida korsdöden för den, sanningen är att Fadern från början önskade oss nåd och frid, sanningen är att i den helige Ande får vi ta emot tron som en gåva att fröjdas i. Jesus är livet – och livet levs bäst i nåd, livet levs bäst i Andens kraft och frid, livet levs bäst i frimodighet inför vår Fader som älskar oss.

För vi har ingen orsak att oroa oss. Det finns många rum i Faderns hus. Och vägen dit ser ut som Jesus. Och visst utmanar det oss till att själva försöka leva i kärlek. Visst utmanar det oss till att göra vårt bästa för att denna värld skulle vara lite bättre som en följd av vårt arbete. Men framförallt så får vi minnas, att Jesus gick före oss. Han var före oss i skapelsen, han älskade före oss och han gav nåden som gåva redan innan vi var till. Och det för att han är sådan som det är ett evangelium att han är vägen, sanningen och livet. Det är för att han är sådan som vi får tro, utan att oroa oss.

Vi ska ta en stunds tystnad för att reflektera över detta. Vart har dina tankar brukat gå, då Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet? Fylls du av oro för om du vandrar på vägen, om du har sanningen eller om du lever livet? Eller fylls du av glädje över att Gud, i sin nåd, visat oss att vi inte har orsak till oro? Och vidare, låt det sjunka in, att Gud har älskat oss först och att den väg, den sanning och det liv som Jesus talar om är fyllt av nåd och frid. Det finns, ytterst sett, ingen orsak för oro – vägen till Fadern är genom Kristus, han som är mild och ödmjuk, vår allas broder och vän. Vi stillar oss för en stund av reflektion.

[paus]

Så, kära vänner, hoppas jag att vi idag har kunnat ana något mer av hur stor Guds nåd mot oss är. Jesus säger i slutet av dagens läsning att lärjungarna redan känner Fadern, för att de har sett honom. Idag får vi genom bibelordet ta emot något av det som lärjungarna då hade sett, nämligen Jesus själv och det liv han levde. Sådan är Gud. Då vi ser till Kristus, hoppas jag att vi kan se en Gud som det är en fröjd att följa och tro på. Den glädjen ber jag om för oss alla.

Kroppen, Kroppen och Kroppen – Första söndagen i fastan – Högmässa i Nedervetil

Publicerat den av Niklas

Om det verkar som att temat för söndagen och temat för predikan lite går isär, så beror det på att jag drar mot ett tema som använts under en möteshelg i församlingen, nämligen ”gåvor”.

Första läsningen
Jes. 1:16-20
Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda
och lär er göra det goda.
Sträva efter rättvisa,
stöd den förtryckte.
För den faderlöses talan,
skaffa änkan rätt.
Låt oss gå till rätta med varandra,
säger Herren.
När era synder är scharlakansröda,
kan de då bli vita som snö?
När de är röda som purpur,
kan de då bli vita som ull?
Om ni villigt lyder mig
skall ni få njuta det goda i landet,
men om ni trotsar och vägrar
skall ni bli svärdets byte.
Herren har talat.

Andra läsningen
Hebr. 2:9, 17-18
Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att Jesus fick möta döden. Och därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Evangelium
Mark. 1:12-13
Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Predikan
Den största gåva vi någonsin får ta emot är Guds egen nåd. Den nåden förstås av de gammaltestamentliga författarna ofta i termer av överflöd, som när en kopp fylls till gränsen och börjar flöda över. När Jesus föds till världen och lever bland oss visar han för oss vad ett liv med en överflödande bägare innebär. Då Herren fyller vår bägare med sin goda gåvor och vi låter den flöda över, så får också vår omgivning del i det goda vi fått. Och, som de som var med på lördagen i församlingshemmet redan hört, så handlar det inte i huvudsak om att vi ska börja predika i tid och otid, utan det handlar om att våra liv riktas mot att älska Gud över allt och vår nästa som oss själva. Predikan kommer ibland som en del av det.

Såhär långt kan det kännas som att ekvationen är enkel. Gud fyller på koppen, koppen flödar över, alla har det bra. Inte sant? Den Helige Ande önskar ge sin frukt åt oss var och en. Det är fråga om kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Och det är bara för oss att ta emot av denna gåva, låta det flöda över och bli handling, till välsignelse för våra medmänniskor.

Utmaningen däremot är hur vi ofta i verkligheten handskas med detta. Fast hur mycket frid Herren erbjuder oss, är det inte ovanligt att vi på något vis inte förmår att erfara och leva i den. Om ni tillåter mig att tänja på liknelsen lite, så är det som om vår kopp aldrig skulle fyllas. Just när den håller på att bli full, så kommer reklamen, begäret, avundet och tänjer ut den en aning. Och istället för att koppen skulle få flöda över, så står vi där med en känsla av att vår kopp är halvtom.

Det är inte det att vi inte skulle ha orsak att sörja eller klaga i våra liv. Det finns orsak till sådant. Men Guds gåvor: nåden, Andens frukt m.m. ger oss alltid orsak till en djup glädje, som inte beror på vår omständighet. Vi talar ofta i församlingen om friden och ett sätt att förstå den är att tala om en innerlig glädje och stillhet som inte låter sig rubbas av omständigheter. Det är alltså möjligt att ha sorg och frid samtidigt – och jag tror att många av oss erfarit just det. Något kan kännas tungt att bära, samtidigt som en känsla av att vara buren av Herren infinner sig. Ofta just i ordlösheten, i det som inte går att uttrycka.

Men om vi då står där med känslan att koppen är halvtom, att gåvorna inte flödar över, att friden inte fyller våra dagar – vad kan vi göra? Det är såklart svårt att ge ett svar som talar till oss allihopa, men kanske kan något skönjas i de texter vi idag fått höra? Läsningen ur Hebreerbrevet betonar hur Jesus blivit som en av oss, för att kunna försona våra synder. I insikten att Jesus har demonstrerat det mänskliga livets fullhet kanske vi kan finna frid i att själva bli nedbrutna. Kristus ges oss som gåva, i köttet, i församlingen och i nattvarden. Då Kristi kropp blir bruten och Kristi blod utgjuts påminns vi om att det hör till det mänskliga livets omständigheter att ibland bli bruten, att utgjuta sig för andras skull.

Kanske kan vi se, vid nattvardsbordet, hur brytandet av Kristi kropp, den som föddes av Maria och den som bryts då vi bryter brödet, också är ett brytande och utgjutande av Kristi kropp, som är församlingen. Kanske kan vi se hur vår sorg, vår egen otillfredställdhet, visar på just den synd som Kristus kom för att bli bruten för, kanske kan vi finna i Kristus en Gud som känner vad det är att sörja och att lida. Och kanske kan vi finna tro, att lika som Kristus lät sig brytas och lät sitt blod utgjutas för andras skull, så kan vår kamp vara ett steg framåt mot den dag då Herren upprättar allt. Kristus låter sin kropp bli bruten och sitt blod bli utgjutet, så att vi ska kunna låta bryta och utgjuta oss för varandra.

Kanske kan vi se, att i brytandet och utgjutandet, så erbjuds oss en annan slags bägare än den som vi lärt oss att sträva efter i världen. Om vi strävar efter att ha en kopp som ser ut som världen beskriver den, så riskerar vi att aldrig nå friden. Om vi tanklöst jagar efter det som reklamer och kampanjer försöker få oss att jaga efter, så kanske vi lever ett liv där vi aldrig når tillfredställelse. Däremot, om vi lever ett liv som Kristi kropp, som församling, som bryts och utgjuts för vår medmänniskas skull, så kanske vi finner en frid som övergår det mänskliga förståndet.

I nattvarden erbjuds oss en bruten kropp, en bägare som flödar över. Då vi deltar i nattvarden får vi tro att det gäller oss. Vi får ta emot Kristi kropp, för att kunna bli Kristi kropp. Vi får ta del i själva brytandet och utgjutandet av Guds kärlek till världen och vi får förbereda oss att själva bli sådana som låter oss bli brutna för våra bröder och systrar, vi får bli sådana som gjuter ut oss för vår medmänniska.

Och så, genom att ta del i måltiden, kan vi finna vägar till den frukt, som Gud lovat oss, om vi lever i gemenskap med Honom. För måltiden inte bara symboliserar något, den förmedlar något. I det att vi samlas till nattvard får vi både bekänna vår längtan efter frid och samtidigt ta emot den friden. Vi får knäböja vid ett bord som överflödar av nådens gåvor och som styrker oss att leva i den nåden.

Igen pekar den gammaltestamentliga läsningen mot det som Gud längtar efter att våra liv ska få vara. Att vi lär oss att göra det goda. Strävar efter rättvisa, stöder den förtryckte. För den faderlöses talan och skaffar änkan rätt. Det är där vi kan låta oss bli utgjutna. Det är där de gåvor och frukter som Anden bjuder oss kan komma till rätta. Det är ett sådant liv som följer av att låta sig brytas och utgjutas.

Det är så lätt att frestas och falla. Det är lätt att låta sig dras med i samhällets olika krav och förväntningar. Men vad är egentligen centralt i våra liv? Har vi en strävan efter kärlek till Gud och medmänniskan eller dras vi hit och dit? Har vi kunnat greppa hur stor Guds gåva är till oss? Har vi låtit vårt tänkande formas så att vi kan ta emot alla goda gåvor som Herren erbjuder? Ser vi det goda i att bli varandras tjänare, i att bli brutna och utgjutna för varandra? Eller strävar vi efter vårt egna?

För faktum kvarstår, att enligt skrifterna, så finns frid som övergår vårt förstånd, samverkan till det bästa, överflödande nåd, för var och en som längtar efter det. Men det ser inte ut som världen förväntar sig att det ska se ut. Det ser ut som bröd och vin, det ser ut som en kyrka som söker vägen, det ser ut som en kropp som blev lagd i graven, men som inte längre är där. Det ser ut som den största av brustenhet, men det döljer den största av segrar. Och oberoende av vår erfarenhet av det, oberoende om vi tror det eller känner det, så finns det orsak till den innerliga glädje som vi kallar frid. För Kristi kropp är bruten och utgiven för dig och för mig, den är det i köttet, i brödet och i kyrkan.

Enhet mellan Gud och människa – Juldagen – Gudstjänst i Nedervetil

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 9:2-7
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Andra läsningen
Rom. 1:2-4
Det evangelium som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna är evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.

Evangelium
Luk. 2:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan
Tillåt mig idag att inleda med ett påstående som kräver lite tankearbete:
Allt som vi uppfattar som nytt eller kreativt i denna värld är i slutändan kombinationer av gammalt som vi inte har kunnat förstå att hänger samman, men som ändå på ett djupare plan än gör det. Den kristna andlighetens mål är att föra människor till ett sådant djupare plan, där vi kan förstå koncept som enhet i mångfald, eller att älska sin fiende, eller att vara stark i sin svaghet. Det är ett faktum i den kristna teologin att ju närmare vi kommer till att beskriva Gud, desto flera paradoxer och utmanande koncept dyker upp.

Det som är nytt i världen idag, om vi ser till kyrkoåret, är att Gud och människa delar kropp. Ordet har blivit kött. Messias är född. Han är herre och frälsare. Han är fullständigt Gud och fullständigt människa.

Vi tänker att dessa två inte hör samman. Men Gud visar att de gör – och så blir Guds agenda för skapelsen tydlig. Där som vi känner det som om Gud är långt borta från oss, eller som att Gud inte bryr sig, där demonstrerar han sin närvaro i skapelsen genom att födas.

Det gamla är att säga att det finns en skiljemur mellan Gud och människan. Men denna morgon får vi budet att Gud låtit sig själv och mänskligheten mötas i Jesu födelse, i Jesu till-kropp-blivande. Och så finner vi oss själva i en djup reflektion över hur världen egentligen fungerar. Är Gud långt borta från oss? Nej, det kan han inte vara. Han är ju en av oss. Förstår Gud våra utmaningar? Visst gör han det, han har erfarit dem. Vet han inte att vi lider, sörjer, kämpar? Jo, visst gör han det.

Det gamla säger att Gud inte sysslar med lidande – att Gud är upphöjd i härlighet, att han sitter i sin himmel distanserad från alla våra problem. Men denna morgon får vi budet att Gud är så nära oss som möjligt. Han är en av oss. Det är inte bara det att han lånar en kropp eller blir människa som en liten parentes i hans regerande över skapelsen. Nej, det Gud gör är ett utflöde av vem han är. Då han blir människa är det för att hans kärlek till oss är så stor att han blir som vi, helt och hållet som vi, inte bara delvis.

Det gamla säger att Gud och människa inte kan vara på samma plats. Men det nya lär oss att Gud endast kan vara Gud om han också är människa. Det nya lär oss att Gud och människa hör samman. Jesus föds till oss och delar våra livsvillkor och genom det får vi ta del i den gemenskap som finns hos Gud.

Och så förändras vår syn på världen. Vi ser att det som på ytan är långt ifrån varandra på ett djupare plan alltid hängt ihop. Gud övergav aldrig sin skapelse, men han inväntade den rätta tiden att demonstrera den kärlek han har för oss. Och så får vi minnas julnattens händelse. Att tiden var inne för den djupa sanningen att bli synlig: att Gud älskar sin skapelse, att Gud vill vara nära människan.

Och det är när vi mognar in i den sanningen som vi kan förstå de bud som Jesus kommer att ge oss när han växer till i ålder och vishet. Älska din fiende – det som på ytan ser ut som att det inte hör samman gör nog det i verkligheten. Guds kraft fullbordas i vår svaghet – det är just där vår enhet med Gud behövs som mest.

Alla dessa bud utgår från samma djup. Där som vi spontant säger att vissa saker ska hållas skilt, där erbjuder Gud en enhetens väg. Och det är den enheten som Jesu födelse visar på. Det är den enheten som Herren sänder oss till då vi går vidare härifrån idag: att visa hur också sådant som ter sig vara åtskilt i grund och botten hänger samman.

Han, inte jag – Tredje söndagen i Advent – Mässa i Nedervetil

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
5 Mos. 18:15-19
Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.” Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning av den mannen.”

Andra läsningen
Rom. 16:25-27
Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron – honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen.

Evangelium
Joh. 3:26–30
Ett par av Johannes lärjungar gick till Johannes och sade: ”Rabbi, han som var tillsammans med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper nu själv, och alla kommer till honom.” Johannes svarade: ”Ingen får något som inte ges honom från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: ’Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom.’ Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.”

Predikan
Johannes är satt att vara en som banar väg för Jesus. Han säger om sig själv att han helt och fullt har fått glädjen att se det som Jesus gör och ska göra. Och han har den glädjen i sin roll som Jesu tjänare.

Jag har fastnat för detta i texten, att det inte verkar finnas någon bitterhet hos Johannes över att hans uppgift blev mindre central än Jesu uppdrag. Han gläder sig åt att få spela den roll som är given åt honom. Han är en rabbi, en lärare, för en skara lärjungar, men då Jesus kommer ger han gladeligen honom det utrymme som är hans. Tidigare var det Johannes som döpte, men nu döper Jesus.

Knappast tänker heller många av oss att vi hade velat ha en uppgift i världen som var lika stor som den Jesus fick bära. Men i ljuset av Johannes tankar i dagens text kan vi ändå fråga oss om vi har känner någon glädje över att Jesus ska bli större och vi får bli mindre. Är detta ett ord som vi kan förstå på ett sätt som ger oss en känsla av mening och glädje i livet? Eller känner vi att det budet trycker ner oss och tar ifrån oss något som vi egentligen vill ha? Jesus ska bli större och jag bli mindre.

Första läsningens text handlar om då Gud ger ett löfte att det ska finnas sådana som för hans talan bland folket. I detta fall särskilt en som ska föra Guds talan. Men här finns också ett budskap till oss i allmänhet. Var och en som har del i Guds Ande har rätten att föra Guds talan. För, som andra läsningen säger, så uppenbaras i Jesus något som varit outtalat från tidernas början. Och det uppenbaras för oss!

Vad är det då som blir uppenbarat? Jo Guds vilja för mänskligheten, Guds längtan för oss var och en. Ytterst är det det som Johannes talar om då han säger att ”Ingen får något som inte ges honom från himlen.” Det är också därför som han kan hitta glädje i att han ska bli mindre och Jesus större. Han ser något av det stora perspektivet – att var och en har en roll att spela och att den rollen är viktig oberoende av de andras roller. Johannes glädje är helt och fullt en glädje i att Jesus gör det som han är menad att göra. Det betyder också att Johannes får göra helt och fullt det som han är menad att göra.

Hur är det då med oss? Har vi en sådan glädje inför varandra och inför Herren? Eller slits vi av avundsjuka och jämförelser? Kanske tycker vi Gud borde ha gett oss mera av det ena eller mindre av det andra? Det är inte lätt att finna frid i denna tid, särskilt för den som är besviken på sin lott i livet. Men samtidigt får vi tro att varje människa, oberoende av omständighet, ska få ha den glädje som är att Kristus blir större och vi blir mindre.

Då vi idag, på tredje advent, träder in i det sista av väntan på Kristi födelse, har vi ännu en vecka av fasta kvar. Fastan är ju en tid då vi lägger åt sidan det som är gott i sig för att söka något ännu bättre. Mitt förslag till fasteövning under dessa sista dagar innan jul är att alltid då du ser ett ljus stanna upp och begrunda den här frågan: ”Är jag beredd att bli mindre för att andra ska bli större? Är jag beredd att bli mindre, för att Kristus ska bli större?”

För om det finns en allmängiltig princip dolt i dagens evangelium är det denna ödmjukhet inför den andra. Att vara beredd att bli mindre själv för att någon annan ska kunna bli större. Och jag tror att det är en princip som gäller både i förhållande till andra människor och till Gud. Vi ska vara varandras tjänare, lärde vi oss i en av de andra texterna denna advent. Vi ska vara beredda att ge andra det utrymme de behöver för att kunna vara sig själva helt och fullt. Vi ska vara beredda att ge Gud den plats han behöver i våra liv.

När vi gör det kommer vi att märka att den egna lotten, att själv bli mindre, är en enklare väg. Inte nödvändigtvis enklare i bemärkelsen att vi kommer enklare undan, men en enklare väg i bemärkelsen att vi inte behöver vara något vi inte är menade att vara, göra något vi inte är menade att göra. Och i det att var och en hittar sin plats tror jag att Guds frid kommer att vara enklare att erfara än om vi bara strävar i egen kraft. För ytterst är det väl så att först när kärleken till medmänniskan och till Kristus blir större bland oss så har vi funnit trons verkliga centrum.

Vilken frid? Vilken tro? – Gudstjänst i Nedervetil – Tjugoförsta söndagen efter pingst

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
5 Mos. 31:6-8

Mose sade till folket:
”Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.”
Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: ”Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!”

 

Andra läsningen
Kol. 1:9-11

Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud. Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga

 

Evangelium
Luk. 10:1-12

Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig. Han sade till dem: ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Gå, jag skickar er som lamm in bland vargar. Ta inte med er några pengar, någon påse eller några sandaler, och stanna inte på er väg för att hälsa. När ni kommer in i ett hus, så säg först: Frid över detta hus. Och om där bor en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er. Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds; arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus. Och när ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram, bota de sjuka som finns där och säg till folket: Guds rike är snart hos er. Men har ni kommit till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av – behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här. – Jag säger er att på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad.”

 

Predikan
Det finns i vissa sammanhang i bruk en användbar tolkning av dagens evangelium, som tar fasta på det här uttrycket ”en fridens man” som finns i texten. Man kan använda den här frasen för att förstå på vilket sätt församlingens, det vill säga vårt allas, arbete tar sig uttryck i samhället. Om någon tar emot den frid som ni hälsar honom med, stanna då kvar där och arbeta och tala om Guds rike.

Det är ett tacksamt sätt att förstå den uppgift som ges åt varje kristen att gå ut till alla folk. Om någon tar emot din fridshälsning, stanna då i det huset. Jag tänker att detta är en fungerande princip också för andra situationer än då de 72 skickas ut. Det ger oss en grund för hurudant vårt arbete ska vara. Vårt arbete i världen ska ske i frid. Om vi kommer till ett hus där friden inte tas emot, eller inte önskas, då är vi fria att gå vidare och vi får räkna med att den frid vi önskar dem kommer tillbaka till oss själva.

Om fridshälsningen tas emot, då ska vi gå in och äta och dricka det som bjuds. Såhär långt är det ganska klart och låter till och med lite trevligt. Vi får arbeta med dem som vill ta emot oss och vi får göra det vid köksbordet över en kopp kaffe med tilltugg. Då vi kommer vidare i texten börjar det förtydligas vilket vårt arbete är: bota de sjuka och förkunna Guds rike. Jag vet inte vad allt Jesus tänkte då han sade att bota de sjuka. Jag är säker på att det innebär bön och jag tror också att det innebär konkret hjälp, där vi kan. Att förkunna Guds rike är ju att beskriva på vilket sätt Gud är Herre över skapelsen och hur syndernas förlåtelse är en verklighet genom Kristus. Vårt jobb är i sin enkelhet att leva i Anden tillsammans med dessa människor som tagit emot oss.

Den andra läsningens text ger ändå orsak att ställa några frågor till oss själva. Där finns en bön om att vi ska uppfyllas med kunskap om Guds vilja, med andlig vishet och insikt. Jag tror det är en viktig del av att tala om Guds rike att förstå något av det, att känna till Guds vilja, i alla fall i sin enklaste form. Hur uttrycker du Guds vilja, om någon frågar dig? På vilket sätt svarar du, om någon frågar dig vad Guds vilja är?

Ibland har jag funderat på vad som ska förväntas av någon som inte är teolog till sin utbildning, men det jag har kommit till är att jag anser att var och en som kallar sig kristen behöver kunna ge uttryck för vad vi tror att är Guds vilja i stora drag. Nu menar jag inte vad som är Guds vilja i någon enskild detalj i ett liv, utan snarare vad som är Guds vilja i förhållande till mänskligheten: vad Gud vill angående vår frälsning och vad Gud vill angående våra gemensamma liv.

För hur ska vi kunna tala om Guds rike, om vi inte vet vad det är?

Och om vi förbiser de dokument och formuleringar som vi ämbetsbärare försöker hålla oss till i vår förkunnelse, så tror jag att vi utöver våra gemensamma bekännelser behöver individuella bekännelser, som är formade av vår egen erfarenhet av Gud.

För min egen del ställer jag en del frågor som startpunkt: Vad är ett rike? Vem regerar där? Hur kan man veta något om livet i tron? Guds rike är där som Gud är kung och Gud är kung där som människor vänder sig till Honom. Det  betyder att Guds rike är nära alla dem som kommer till Gud med sina liv, det betyder också att Guds rike är där som folk strävar till att följa Gud. Guds rike är inte begränsat av lagar eller principer, utan är främst ett Andens verk i oss. Den bibliska lagen finns till som riktmärken för hur Andens folk får leva. Jesus är den som tydligast har demonstrerat hur Guds rike ser ut då det får ta sig fullt uttryck. Vidare är Bibeln vår överlägset säkraste källa till kunskap om Jesus och om Gud och är därför värd att läsas och tänkas på. Om man vill leva i Guds rike är det första steget att komma till Herren med allt vad ens liv är, både det brustna och det hela, både synd och rättfärdighet. Det andra steget är att söka Guds vilja, genom bibelläsning, bön, gemenskap och sakramenten. Det tredje steget är att gå tillbaka till steg ett. Som ni märker så elimineras här en del av det teologiska språket, men jag brukar tänka att det viktiga är livet, att ha ”de rätta” orden för saker är sekundärt.

I våra personliga bekännelser ges svar på frågor om vem vi tror att Gud är, hur vi får veta saker om honom, hur vi ska närma oss honom, vad som är viktigt i hans rike osv. Till näst tänker jag ställa några frågor, som jag inte tänker besvara, utan ge er möjlighet att lite fundera hur ni egentligen tror och tänker. Ta den här stunden till att fundera över hur du egentligen ger uttryck för din tro!

  • Vem är Gud? Hur ser han ut och vad vill han egentligen?
  • Hur kan vi veta något om Honom?
  • Varför ska vi läsa Bibeln och be? Varför delta i gudstjänst och nattvard?
  • Hur vill Gud att vi ska leva? Och gör det någon skillnad vad Gud vill?
  • Hur ger vi uttryck för vår egen övertygelse? Vad säger vi om någon frågar vad vi tror?

När vi möter sådana människor som vill ha den frid som vi hälsar dem med, så är det bra att veta vad man tror och hur man vill förmedla det. Ett säkert kort, om frågorna jag just ställde känns oklara, är att fundera igenom trosbekännelsen som vi till näst ska läsa tillsammans.

Ta din bädd och vila i tacksamhet! – Högmässa i Kronoby och Messu i Nedervetil

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 24:14-16

De höjer glädjerop
och jublar över Herrens majestät,
de ropar högt i väster.
Ära Herren också i öster,
ära i kustländerna
Herrens, Israels Guds, namn!
Från jordens ände hör vi lovsång,
en hyllning till den rättfärdige.

 

Andra läsningen
2 Kor. 9:6-15

Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet, som framkallar tacksägelser till Gud när jag förmedlar gåvan. Den tjänst som ni fullgör med denna insamling fyller inte bara de heligas behov utan får också tacksägelserna till Gud att överflöda. När ni genom denna tjänst visar er pålitlighet kommer de att prisa Gud för att ni följer er bekännelse till Kristi evangelium och frikostigt delar med er till dem och till alla. De kommer att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. Gud vare tack för hans oerhörda gåva.

 

Evangelium
Joh. 5:1-15

Vid en av judarnas högtider gick Jesus upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.
Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till honom som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd.” Han svarade: ”Den som gjorde mig frisk sade åt mig att ta min bädd och gå.” De frågade: ”Vem var det som sade åt dig att ta den och gå?” Han som hade botats visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen. Efteråt fann Jesus honom i templet och sade till honom: ”Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre.” Mannen gick då och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

 

Predikan
Judarna säger åt den botade mannen att han begår en synd, då han bär sin bädd på sabbaten. Ur deras perspektiv kanske det kan te sig som en logisk slutsats, profet efter profet har ju stigit fram, och en gemensam kritik som alla profeter haft mot Israels folk är att de inte håller den sabbat som Herren instiftat. Det är tydligt att sabbaten är en viktig sak för Gud och judarna gör sitt bästa att försöka leva upp till det.

Hur kommer det sig då att Jesus, som ju har kommit för att uppfylla hela Guds vilja, uppmanar mannen att bryta mot det som judarna anser att är det rätta sabbatsfirandet? Varför säger Jesus åt mannen att bära sin bädd fastän han vet att judarna inte tillåter det?

Jesus har ju såklart en avgörande kunskap om Gud som skiljer sig från judarnas gudsbild. Jag vill betona just det här uttrycket ”avgörande kunskap”. Det är inte bara en vetskap om hur saker och ting förhåller sig, utan en kunskap som på ett avgörande sätt ändrar hans förhållningssätt till judarnas seder och bruk. Avgörande kunskap är sådan kunskap som är särskilt viktig för en människa på något sätt.

Vilken är då den avgörande kunskapen som Jesus har, som leder honom till att uppmuntra mannen att bryta mot sabbatstraditionerna? Det är en kunskap om Gud och om sabbaten, som är djupare än vad lagen har kunnat uttrycka och som är mera i enlighet med sabbatens ursprungliga syfte än det regelverk som judarna lagt upp. Jag kommer att använda söndagens tema, tacksamhet, som ett sätt att närma sig det här djupare syftet med sabbaten.

När Gud på den sjunde dagen i skapelsen vilade från sitt verk står det att han välsignade den. Det han skapat var gott och värt att glädjas över. Det är här som tacksamheten stiger in i bilden. Människan tar emot en skapelse som är en stor källa till tacksamhet och att människan första dag sker i vila, i en fullkomlig skapelse, lägger också grunden för hur vi ska närma oss sabbatsbudet.

Jag hävdar att det inte handlar om huruvida man bär en säng eller inte, då det kommer till sabbaten. Frågan är fel ställd om den behöver svaras på på det viset. Sabbaten är inte en fråga om yttre regler att följa, utan om en inre resa, som de yttre reglerna i bästa fall kan stöda. Då den helade mannen går iväg med sin säng, tror jag att han gör det i tacksamhet. Tacksamhet för sitt helande och tacksamhet för förmågan att kunna bära en säng. Om han under sin vandring har en filosofisk stund, så kanske han också visar sin tacksamhet mot Gud, mot den underbara skapelse och den underbara upprättelse som han varit med om. Att bära en säng på sabbaten, med hjärtat fyllt av tacksamhet är inte att bryta mot sabbatsbudet.

Att bryta mot sabbatsbudet skulle vara att bära en säng för att man måste eller för att tjäna pengar. Då sabbaten förklaras i de gamla skrifterna är det knutet till Guds försyn. Att vila var sjunde dag är ett vittnesbörd om att Gud tar hand om en och en glädje över att man kan lita på Herren i allt. Att bära något bryter inte mot det, men att försöka förtjäna och prestera gör det nog. Sabbaten ges oss av nåd, med löfte om att Gud sköter om den som vilar på den sjunde dagen. Sabbaten var ett tecken på att Guds folk var utvalt – där som de andra folken arbetade ihjäl sig sju dagar i veckan, så kunde Guds folk vila och ändå nå samma resultat.

Som många av oss vet har vi ju också i vetenskapen kunnat nå hjälpsamma insikter om vila och tacksamhet. Den andliga regel som sabbaten erbjuder oss: regelbunden vila och tacksamhet över det liv man fått, visar sig vara en hållbar tumregel också för den som vill bygga ett gott liv, oberoende av tron. Att öva sig i tacksamhet, i motsats till att låta sig slitas hit och dit av ens begär, leder enligt vissa forskare till en större känsla av välmående och glädje. Denna övning innebär ju inte att man ska se bort från allt det onda som sker i världen eller att man ska ignorera den sorg man själv känner över något, utan den innebär ett skifte av tänkande, så att vi kan se det mänskliga livet på ett mera djupgående sätt. Övningen i tacksamhet innebär att man nog ser världens mörker, men att man också kan uppmärksamma de klickar av ljus som man har i sin vardag. På det viset kan vi genom tacksamheten öva oss att se världen som den verkligen är.

Vilan är också en av orsakerna till sabbaten. Lika som tacksamhet har studerats allt mer, så har också vilan börjat studeras allt mera. Vi vet till exempel att stor del av vår inlärning sker då vi vilar, vi vet också att mycket av vår hjärnas kreativa arbete sker bäst i vilan. Många gånger löser vi problem effektivare då vi ligger på soffan än då vi om och om igen försöker arbeta oss igenom problemet.

Det finns en välsignelse i att följa sabbaten, men det som den botade mannen i dagens evangelium gör utesluter inte honom från välsignelsen. Hans liv är i ett brytningsskede, han går i tacksamhet och han går i vilsam glädje, han har befriats från sin sjukdom genom Jesu ingripande. Sabbatens välsignelse är åtminstone tvåfaldig: 1) den är inbyggd i oss, rent fysiskt och vi får del i den då vi vilar, då vår kropp och vår hjärna arbetar i en annan växel än då vi aktivt strävar och 2) sabbatens välsignelse är också att vi får rikta vår uppmärksamhet mot det vi har att vara tacksamma för och på det viset växa i både glädje och frid.

Den avgörande insikten som Jesus har är att sabbaten finns till för att välsigna människan. Den är inte en Guds regel som vi ska uppfylla, utan en Guds gåva som vi får njuta av. Människan blir så lätt stressad och utmattad, men sabbaten är för oss en välsignelse, en god gåva, som hjälper oss att stiga ur det ekorrhjul som annars bryter ner oss. Synden är inte så mycket att göra vissa otillåtna saker på sabbaten, som det är att avvisa välsignelsen i sabbatsbudet. Då Gud ger oss gåvan att vi får vila en dag i veckan och då han själv demonstrerar den vilan i skapelseberättelsen, vem är då vi att säga att vi klarar oss utan sabbaten? Men samtidigt, låt oss inte göra det fel som judarna gjorde i dagens evangelium, att vi begränsar sabbaten till ett upphörande. Sabbaten är mera, den är både vila och tacksamhet, och för någon av oss kan det innebära att vi tar vår säng och går.

Guds kallelse i svåra situationer – Elfte söndagen efter pingst – Högmässa i Kronoby (och Messu i Nedervetil)

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jer. 6:16-19

Så sade Herren:
Slå in på vägarna från fordom,
fråga efter de gamla stigarna,
efter den rätta vägen.
Ta den vägen, och ni skall finna vila.
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Jag satte väktare över er –
lystra när hornet ljuder!
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Lyssna därför, alla folk,
lägg noga märke till vad som sker med dem!
Lyssna, jord:
Jag låter olyckan drabba detta folk,
en följd av deras onda anslag,
ty de har inte brytt sig om mina ord
och min lag har de förkastat.

Andra läsningen
Rom. 11:17-24

Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.

Evangelium
Luk. 4:23-30

Jesus sade till dem som hade samlats i Nasarets synagoga:
”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.”
Sedan sade han: ”Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.

Predikan
Vi människor lägger ofta upp gränser för vem som är värd vår kärlek, vem som räknas till innegänget. Vi väljer att utesluta människor ur Guds kärlek, för att vi själva inte förmår älska dem. Vi väljer att förakta, för att vi inte klarar av att se bortom synden. Det är min tes idag att Gud inte är sådan.

Gud är den som låter nya grenar ympas in i det träd, vars stam han själv är.

Jesus ger oss två exempel i dagens text, som gör Israelerna ursinniga. Elia blir sänd till en änka i Sarefat. Elisha till Naaman, syriern.

Vad är det som gör att folket blir så upprörda? Jag tror det är att Jesus demonstrerar något om Gud som folket glömt bort, nämligen att han är nådig och att han söker dem som gått bort från honom. De två profeterna blir skickade till ställen där deras arbete kan ha framgång och det blir ett tecken för Guds folk att också människor som hör till andra folk kan höra hemma hos Gud. Vad är då problemet? Jag antar att det handlar om att det uppstått ett tänkande som säger: det här är vårt, vi är det utvalda folket, ingen annan hör hemma hos Gud, vi har ensamrätt till hans ledning.

Som kristna har vi läst Paulus och hört Jesu bild om vinstocken och hört att det går att bli ympad in i trädet och ut från trädet. Vad vi däremot ofta gör bort oss med är förlängningen av dessa bilder. Vi skapar ofta små fina lådor som man måste passa in i för att få vara med. Dagens evangelium bryter just med det. Jesus säger att vem som helst kan bli inympad. Gud erbjuder sin nåd åt var och en som är beredd att ta emot den.

När vi sedan bygger upp våra krav på vissa teologiska övertygelser, våra idéer att man måste tänka eller vara på ett visst vis, så blir det lätt att vi börjar agera portvaktare till Guds rike. Nu vet jag att texterna vi läst idag talar med stort allvar om risken att bli bortskuren från trädet. Men texterna föreslår också vad som kan leda till det – och det verkar för mig som att en fel tro verkar spela en väldigt liten roll i det stora hela.

För det första: det är roten som bär grenen, inte tvärtom. Gud bär oss alla, inte tvärtom. Paulus skriver att de som inte tror har brutits bort, men han säger också att Gud kan ympa in dem igen! Tron är en komplicerad sak i sin enkelhet och det är rätt att vi ska kämpa med vår tro, annars är risken stor att vi bara sysslar med inbillningar. Men grunden är att Gud bär oss, inte att vi presterar rätt tro för att duga. För, det andra är att inte vara övermodig. Som jag ser det är övermodigheten åtminstone två saker. Å ena sidan högmodet som säger att vi är mera älskvärda än andra, och å andra sidan en falsk övertygelse, en övertro på sin egen förmåga att uppfatta hur saker och ting står till. Kristen tro kommer alltid med ödmjukhet och det är den ödmjukheten som också inser att Gud kan kalla vem som helst, när som helst och  att han antagligen också gör det, så vilka är vi att lägga upp murar som håller dem borta? För det tredje: vi skall hålla fast vid Guds godhet. Det är det som är vårt hopp. Inte vår renlärighet, inte vår ofelbarhet eller vår präktighet. Guds godhet är orsaken till att vi alla får ta del i nåden, det är inte vår egen förtjänst.

Vad innebär då detta i mötet med medmänniskan? Jag skulle säga: försiktighet, ödmjukhet och viljan att se bortom våra egna förutfattade meningar. Försiktighet i hur vi uttrycker oss då vi ser att någon inte delar våra egna övertygelser. Ödmjukhet att kunna låta vår egen övertygelse förändras. Och viljan att låta Gud befria oss från våra egna kategoriseringar, där vi lagt upp murar för andra.

Ett exempel har vi i vad som hände i Åbo i dagarna eller snarare i reaktionerna efter det. Mitt Facebook-flöde fylldes fort av människor som krävde hämnd, som ville skapa en enkel förklaring till varför detta hände, som sökte skyldiga och försökte sätta en stämpel på gärningsmannen. Där fanns ingen försiktighet, utan man beskyllde utlänningar, människor med annan hudfärg, människor med fel religion – utan någon som helst förankring i verkligheten. Jag läste att det var extrema islamister i farten långt innan det fanns något bevis för saken, ja det finns väl ännu heller inget belägg för det. Jag hörde att det ropades ”Allah akbar”, fastän det som egenligen ropades var ”Varo, varokaa!” Här demonstrerades ingen ödmjukhet, ingen vilja att verkligen förstå, utan vad jag såg var bara ett försök att skylla på någon, att utesluta någon ur gemenskapen, att hitta någon vi kan ”skicka hem”, så att det skulle bli slut på våldet. Det var ett sökand efter en syndabock, någon som kunde kastas ner för stupet, lika som folket försökte göra med Jesus i dagens evangelium. Var är beredskapen att låta saker vara vad de är? Varför försöker vi med våld tvinga in det som hänt, så att våra egna fördomar kan bekräftas?

Ett av de klaraste exemplen var den video som Iltalehti publicerade. Först publicerades den med rubriken ”Svärdsmän jagade människor på gatan”, men rubriken ändrades tre gånger under kvällen och till sist var den: ”Människor sprang på gatan efter knivhuggningen”. På facebook däremot uppdateras inte rubrikerna direkt, så på många väggar förs ännu diskussioner om ”svärdsmännen”, som alltså inte ens funnits.

Som kristna måste vi låta vår tro påverka oss att agera rätt i situationer som denna. Vi kan inte vara sådana som tar varje chans att skjuta bort andra människogrupper och söka syndabockar. Vi måste låta fakta tala för sig själv, så långt det är möjligt.

Missförstå mig ändå inte. Jag menar inte att vi ska tolerera våld eller att vi ska gå med på vad som helst. Men vi får inte drivas till ursinne, som folket i dagens  evangelium. Vi behöver handskas med situationer som den som utspelat sig med vishet.

För, det är inte Guds sätt att agera, att sprida rykten och befästa gamla fördomar. Guds metod är inte att bygga murar, utan Gud är den som ympar in nya grenar, som tar emot människor som hör till fel folk, till fel religion, till fel vad-som-helst. Det är där som Gud har mött oss alla, någon gång.

Särskilt nu då det gäller ”det som händer efter” är våra böner och vår kärlek till nästan av största vikt. Då någon har begått ett fel mot oss eller någon vi bryr oss om, får vi vara än mera vaksamma att inte svara på synd med synd.

Då Jesus i dagens evangelium utsätts för folkmassans ursinne så svarar han inte med samma mått, utan han bara går igenom massan och bort. Nu är ju det bara ett exempel på hur Jesus handskades med folk som ville skada honom, men jag tror här finns något att lära. Behåll lugnet. Gör inget som är falskt eller fel. Lös situationen på möjligast fridfulla sätt.

Då vi hamnar i svåra situationer och märker att våra fördomar och ovanor vaknar till liv, så är det gott att påminna sig om Guds nåd och kärlek. Idag dukar vi nattvardsbordet, som är en påminnelse om vilket folk de kristna är. Vi är de som dukar ett bord för människor från alla olika folk, för brustna människor som önskar möta helighet. Vid nattvardsbordet sker ett möte med Kristus själv, vi tar del i hans kropp och hans blod och förenas med honom och med varandra. Det är ett bord där vi sätter åt sidan våra olikheter, överlämnar vår synd åt Herren, tar del i hans kärlek och tillsammans kommer inför hans ansikte. Det är ett bord som varje gång det dukas är ett vittnessbörd om att de mest oväntade människor kan ympas in i Guds gemenskap. Det är också ett bord som påminner oss om att det inte är våra egna prestationer eller vår egen duktighet som bär oss, utan Guds nåd, förmedlad genom bröd och vin. Det är ett bord som beskriver den ordning som leder till liv.

Där, för en liten stund, kan vi skjuta åt sidan alla fördomar, all hårdhet i hjärtat och istället samlas kring budet att Kristus har dött för att vi skall få ha liv. Där behöver vi inte låtsas, inte vara rädda, inte bygga murar, utan kan för en liten stund vara helt och fullt i gemenskap med varandra och med Herren.

Att vandra den smala vägen – Nionde söndagen efter pingst – Högmässa i Nedervetil och Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39

Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

 

Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13

Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.

 

Evangelium
Matt. 7:13-14

Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Predikan

Dagens evangelium tar oss till bergspredikan och vi kommer in i den i det skede då Jesus lagt fram sina grundläggande instruktioner för ett gott mänskligt liv och håller på att inleda en serie avslutande uppmaningar att på riktigt tro det som har blivit sagt. Den trånga porten i motsats till den breda porten är den andra i en serie av motsatspar som Jesus använder för att understryka vikten av den undervisning han gett såhär långt i sin predikan.

Jag vill ge en kort översikt av vad som har konstaterats i bergspredikan såhär långt, så att vi kan förstå syftet med den serie av antingen eller som Jesus inleder.

Bergspredikan inleds med saligprisningarna, där en stor skara ges rätten att kalla sig saliga, många sådana som inte i världens ögon har någon orsak att kalla sig så. Det centrala här är att förstå att detta är möjligt enbart i Jesu närvaro, det vill säga genom tron.

Vidare talar Jesus om att vi som hör hans undervisning, och genom det är saliga, är världens ljus och salt.

Sedan beskriver han med en serie exempel vad det innebär att vara ljus och salt, de saliga i denna brustna värld: det är att leva utöver lagen, i kraft av Guds Ande, drivna av tro och hopp. Det är att inte dräpa, ja inte ens gå runt med något otalt med en broder. Det är att inte begå äktenskapsbrott, ja inte ens lusta efter en annan människas kropp. Det är att vara klar och tydlig i sina ställningstaganden och att leva i kärlek till och med mot sina fiender. Det är att ge, att be, att fasta, att inte ta domen i våra egna händer – att lita på att Gud i sin allmakt tar hand om sitt folk, lika som han tar hand om liljorna på ängen och fåglarna som flyger.

Och sedan börjar slutklämmen: gå alltså genom den trånga porten, inte den breda. Gå på den smala vägen, inte den breda. Gå inte i fördärvet, utan i livet. Var inte bland de många, utan bland de få. Följ inte falska profeter som ser ut som får, men egentligen är vargar. Ät inte dålig frukt, utan god frukt. Satsa inte på det dåliga trädet, utan på det goda. Välj druvorna framom tistlarna. Var inte bara ordets hörare, utan också görare. Var inte som dåren, utan som den vise mannen. Bygg inte ditt hus på en sandig strand, utan bygg det på en klippa.

”När Jesus hade avslutat detta tal, var människorna mycket förvånade över hans undervisning, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.” (Matt 7:28-29)

Här finns en auktoritet, som ligger i insikten att tro och liv hör samman. Hur kan vi bekänna en Gud som älskar varje människa och säga att vi vill följa Honom och sedan i nästa stund förakta vår broder? Jesu undervisning visar på vilket sätt lagen, den som vi senare av Paulus får höra att blivit fullkomnad genom tron på Kristus, var tänkt att levas. Jesus lägger inte upp denna predikan för att visa oss hur eländiga vi är, även om den ibland använts för att förkunna det, utan han lägger upp den för att visa, att om vi verkligen har tro, då är ett annorlunda liv tillgängligt för oss.

Tro och gärningar hänger samman. Tron är inte i motsats till gärningarna. Det enda tron är i motsats till är det mänskliga försöket att förtjäna Guds kärlek. Och så fort vi inser att vår salighet inte består i vad vi gör, utan i vår gemenskap med Gud, i att vi får ta emot hans kärlek av nåd, så kan saligheten bli vår. Då vi inser att Gud älskat oss, oberoende av våra gärningar, då kan vi finna frihet att leva som ljus och salt. Men det lyckas aldrig andra vägen. Det går inte att prestera så mycket att Gud skulle älska en mera. Det går bara att ta emot så mycket av Guds kärlek att ens tänkande och agerande förändras.

Därför, då vi nu äntligen kan komma till dagens evangelium, är det inte en arg varning med näsan i vädret som Jesus ger här. Det är Guds omsorg om oss som kommer till sin spets. Det är inte Gud som säger: ”Gör som jag säger annars kommer jag att bestraffa er.” Det är mera som att Gud säger: ”Jag har kallat er till en tro, som leder till detta liv, och jag är säker på att om ni lever såhär så kommer alla att ha det bra.” Det är som en förälders omsorg om sina barn, som ibland kräver att man skärper det man säger, att man gör det tydligt att det som nu diskuteras är av stor vikt för barnet. ”Gå genom den trånga porten! Jag har nu förklarat detta för er! Det vore inte klokt att göra något annat i ljuset av vad jag sagt!”

Och såklart så gör vi ju ändå ibland just det vi inte borde. De två andra texterna idag hjälper oss till en del att se vad det handlar om. Elia möter Baals profeter och ett folk som pendlar mellan avgudadyrkan och tro på Herren. Lika som då Jesus undervisar, så är folkets reaktion på Herrens ingripande häpnad: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Också här är ordningen tydlig. Folket gör inte de goda gärningarna, de lever inte i den rätta tron, så Gud sänder, i sin kärlek, en profet för att hjälpa dem tillbaka till den smala vägen.

Andra läsningen talade om att inte tro att vi är för sent ute för att träda in i vilan. Jag tänker att det som beskrivs med vila i denna text i Hebreerbrevet lika gärna hade kunnat vara den salighet som Jesus talar om i Bergspredikan. Inbilla er inte att det är för sent att stiga in i saligheten. Guds kallelse står kvar! Stig in i den vila som Gud erbjuder. Gör allt vad du kan för att hållas i den!

Men försök inte prestera fram vilan, saligheten, utan förstå att Gud har gett dig en viloplats. Gud har älskat oss först och då vi blir mottagare av den kärleken, då vi verkligen greppar vad den kärleken handlar om, så är det enda förnuftiga valet vi kan se att försöka leva i den.