Första läsningen
Jes. 65:1–3

Jag hade svar åt dem som inte frågade mig,
lät mig finnas av dem som inte sökte mig.
”Här är jag, här är jag!” sade jag
till ett folk som inte åkallade mitt namn.
Ständigt har jag räckt ut händerna
mot ett tredskande folk,
som vandrar den orätta vägen
och följer sina egna planer,
det folk som öppet kränker mig hela tiden.

Andra läsningen
Ef. 2:12–16

Kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.

Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Evangelium
Luk. 13:31–35

Några fariseer kom till Jesus och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Han svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem.

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte att se mig förrän på den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”

Predikan

Vad säger dagens texter om Guds hjärta, om Guds djupaste planer, för mänskligheten? Ja, vad säger de om Guds vilja för våra liv?

“Jag hade svar åt dem som inte frågade mig,
lät mig finnas av dem som inte sökte mig.
”Här är jag, här är jag!” sade jag
till ett folk som inte åkallade mitt namn.”

Så talar Gud genom profeten Jesaja. “Här är jag!”, ropar Herren, åt ett folk som inte vill höra av honom! Han ropar ut till ett folk som är vänt ifrån honom, till ett folk som är långt borta från hans nåd och kärlek.

“Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.”

Paulus talar till Efesierna om vad det innebär att de nu lever i tron på Jesus. Jesus har tagit bort muren, bildligt talat, som skapat avstånd mellan Gud och oss. Han talar om att vi har stigit ut ur det liv som är utan hopp. Vi har stigit in i gemenskapen med Gud, som är hans gåva till oss. Men Paulus är fullt medveten om att detta inte är så enkelt. I Romarbrevet läser vi ju om apostelns kamp med “köttet”, med det gamla som drar honom åt fel håll.

Det är i kampen med detta gamla som vi möter Jesus i dagens evangelium. Han helar, han driver ut demoner och han talar sanning till dem som har makt. Jesus står i full strid med ondskan, han demonstrerar den makt som Gud har, vilken var hans uppgift på jorden. Ja, han riskerar sitt liv genom att gå emot Herodes. Han riskerar sitt liv, antagligen medvetet, då han går till Jerusalem.

Och i detta skymtar vi igen Guds vilja och längtan. Dels befrielsen, upprättelsen och sanningen – dels Jesu vilja att samla in det samma folket som hotar döda honom “under hans vingar, som ett höns”. Vilken otrolig nåd! Inte bara är den nåden kraftig att förändra det andliga, det fysiska och det politiska. Nej den går till och med sina fiender till mötes. Gud sträcker ut sin hand, han samlar ett folk från en skara som vill göra slut på honom.

“Här är jag”, säger Gud. Och han vill samla oss. Han vill hela och upprätta oss. “Kommer ni ihåg tiden då ni var utan Kristus?”, frågar Paulus av Efesierna. Det var den tid då ni ännu var fiender till Gud. Den tid då ni trodde att Gud inte fanns, då ni trodde att religion ledde till krig, då ni trodde att nya idéer var bättre än visdom beprövad under årtusendena, då ni trodde att församlingen fanns till för att hindra mänskligt liv. Minns ni en sådan tid? Det är så som ett liv lätt blir om man inte känner till Guds vilja.

Vad Jesus har gjort är att han rivit muren. Han har bytt fiendskap i vänskap med Gud. Han har visat att tro leder till fred, inte krig. Han har talat visdom, djupare än någon människa efter honom. Han har öppnat vägen till ett överflödande liv. Och hur långt vi än kommit från hans vilja, så vill han göra sig känd för oss och leda oss till det liv som flödar över och räcker i evighet.

 

 

Första läsningen

5 Mos. 7:6-8

Mose sade till Israel:

Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.

Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Andra läsningen

Fil. 3:7-14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Evangelium

Matt. 19:27-30

Petrus sade till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

Predikan

Frank Ådahl har en sång med refrängen:
“Att lämna allt och följa mig
Kan kosta dig ditt liv
Men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig
Är ändå värt sitt pris
För jag står på din sida”

I dagens texter talas om sådana som lämnar något bakom sig för att följa Jesus.

Israels folk lämnade slaveriet. De följde Gud ut i öknen och med tiden fram till löfteslandet Israel. Petrus uppfattade lärjungarnas liv som att de lämnat allt för att följa Jesus. Jesus lovar honom att de som gör det “skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.” Paulus talar i den andra läsningen om att lämna det som man tidigare räknat som seger bakom sig och nu sträcka sig framåt mot det som ger liv, att löpa mot det mål, som är “där uppe”, som Gud kallat oss till.

Hur gör vi då normalt språk av dessa bibelord? Vad är det vi kan lära oss? Här finns många symboler, många allegorier och möjliga tolkningar – som det alltid finns i de bibliska texterna. Vi kan läsa dem ytligt och i sin enkelhet konstatera att det handlar om att omvända sig, men som så ofta tror jag det verkliga guldet ligger i den lite djupare läsningen, då vi försöker tolka och relatera författarnas budskap till vår egen erfarenhet och vardag.

För det första: Vilka är utgångslägena i de olika fallen vi talar om? Alla tre texter beskriver människor som haft en viss livssituation och som hittat en ny, mera meningsfull eller mera hållbar, livssituation. I alla tre fallen handlar det om att de har rört sig från ett tillstånd till ett annat. De har antagit den utmaning som kommer av att höra och förstå vad evangelium handlar om: Nytt liv i gemenskap med Gud.

För det andra: De har stigit in i något nytt och de har upptäckt att det inte var lätt att stiga in i det nya. Det var jobbigt, utmanande, krävande rentav, men värt det. Israels folk klagade och knotade hela ökenvandringen igenom, ja till och med då de första gången kom till det land som blivit lovat dem så sade de att de omöjligt kan inta det. Fastän Gud gått framför dem som både molnstod och eldpelare. Lärjungarna lämnade sina nät på stranden, säkerligen i osäkerhet över vad som väntade dem, men Jesu kallelse: “Följ mig!” fick dem att gå. Paulus, han inte bara går, utan han springer, han löper för att nå målet. Och det han löper bort ifrån, det har han kastat på sophögen. Han säger att han gör allt för att gripa den vinst som han anar, nu då Jesus gripit tag i honom. Sådan är den kallelse som Guds folk får: värd att löpa för, värd att gå genom motgång för, värd att lämna allt för.

Hur kan vi då förstå vad som får någon att lämna något bakom sig? Vi har säkert alla tvekat inför vad det innebär att förändra sitt tänkande eller sitt liv på något sätt. Kanske är det en flytt, kanske vill vi sluta ljuga, kanske har vi problem i relationerna som vi vill reda upp. Filosofen Alain de Botton har sagt att vi människor hellre väljer ett bekant lidande än en okänd framtid. Det finns i oss en tröghet, som binder oss till våra bekymmer. En teolog skulle kanske tala om arvssynd. Friktion i familjelivet kunde ofta lösas genom att man diskuterar det, men varför ta risken? Nog klarar vi ju oss ganska bra som det är? Visst skulle det vara bra att sluta ljuga, men samtidigt så fungerar det ju helt ok så som jag nu handskas med de där spända situationerna. Vi väljer hellre ett bekant ont än att vi tar en risk i strävan efter något nytt och gott.

Det är något med Jesus däremot, som får människor runtomkring honom att påbörja den behövliga processen. Det är som om hans budskap skulle sätta den där rädslan, som de Botton så tydligt har identifierat, åt sidan. När Jesus sade “Följ mig!” så följde lärjungarna honom! De lämnade allt! Det kostade dem hela deras liv som de kände det! Men visst fick de något mycket mera än vad de hade väntat sig. Tänk att svara ja på Jesu kallelse på de sätt som de gjorde och sedan sakta, med tiden, få upptäcka vilket mysterium de dragits med i. Gud själv vandrade med dem, de fick bevittna nattvard och undervisning,  korsfästelse och uppståndelse. Deras liv hade säkert goda utsikter mänskligt sett, men då de valde att följa Jesus, varför de nu gjorde det, så kom de att bli involverade i ett av världshistoriens avgörande skeenden.

Paulus mötte aldrig Jesus personligen, så som lärjungarna. Han hade uppenbarelser och de heliga skrifterna till sin ledning. Och i ljuset av vad han visste om Jesus blev hans ögon öppnade för vad Gud höll på att göra i världen. Paulus blev fort en av de mest ivriga förespråkare för “den vägen” som kristendomen då kallades. Varför? Vad har Paulus sett som får honom att vända om från att förfölja de kristna till att bli en av deras främsta lärare och apostlar? Det är när vi får svar på den frågan som vi har en chans att löpa det lopp som Paulus beskriver i dagens andra läsning.

Paulus visste, som skriftlärd och farisé, att Gud skulle sända en frälsare till världen. Men vad han inte förstod till att börja med var hur den frälsningen skulle se ut. Paulus kan ha förväntat sig en kung som var sänd av Gud, som skulle regera över alla folk. En sann teokrati där Guds utvalda sitter på en tron på jorden.

Men Gud sände en människa som sitter på en tron vid Faderns högra sida, om ni ursäktar min teologiska. Vad innebär det? Jesus visar oss vem Fadern är och vilka tankar och planer Fadern har för oss. Han botar sjuka, han förlåter synder, han vägleder och upprättar. Han återställer. Han talar med auktoritet och undervisar på ett sätt som ingen hade varit med om förr. Han ger folket mera än vad de väntat sig och samtidigt något annat än de väntat sig.

Jesus undervisning utrustar till att hitta Guds nåd och kärlek oberoende av yttre faktorer. Lämna allt – så klart, det du erbjuder, Jesus, är mera! Följ mig – så klart, om det du talar om är sant, varför skulle jag göra något annat? Jesus erbjuder en stabil grund att stå på, Guds nåd. Han låter oss förstå att vad vi grundar våra liv på är viktigare än vår egendom och vår världsliga framgång. Därför är Paulus beredd att slänga det han haft på sophögen. Han har märkt att när han lämnar det bakom sig och löper efter det som Jesus sagt att finns att vinna, då blir hans liv mera meningsfullt, då får också hans tankar och handlingar något av den kraft som Jesu undervisning och gärningar hade. Det är kraften i förkunnelsen om Guds nåd och kärlek. Att den lägger en grund för vår identitet som inte går att skaka, som inte världens motgångar kan ta ifrån oss. Varken död eller liv, varken änglar eller andemakter … kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. (Rom 8)

Det hade varit bekvämt för Paulus att stanna kvar inom fariseismens trygga ramar. Han hade kunnat fortsätta förfölja de kristna och leva ett bekvämt liv. Men då Kristus grep honom var det otänkbart för honom att låta det gamla stå kvar. Hur är det med oss? Har vi låtit Guds evangelium, det goda budskapet om hela skapelsens räddning och upprättelse, meddelandet om att det finns nåd och kärlek i oändliga mått hos vår himmelske Fader, nå så djupt ner i vårt tänkande att vi ser det som otänkbart att stanna kvar i det gamla och brustna? Har vi hört en förkunnelse om en sådan Gud som vi kan lita på till den grad att vi väljer att söka det goda i livet, istället för att stanna i det söndriga? Jag hoppas jag kan inspirera er till det, att ni inte idag går hem och tänker att förändring, ja omvändelse, är något för någon annan, utan att ni idag går hem och tror att Gud vill er väl och att han har goda planer för er, som ni får se bli verklighet då ni kommer till Honom i bön om ledning. Och att ni skulle se att den bönen flödar ut i en glädjefylld strävan att gripa det goda som Gud vill se i våra liv.

Guds kallelse är klar: Omvänd er! Inte “omvänd er för annars går det hett till”. Utan “Omvänd er, se att vid det mål som jag lagt upp finns glädje och frid!” Guds folk har alltid varit på vandring, de har lämnat något bakom sig för att söka något nytt. Låt er inte luras att begränsa detta till något andligt, eller något som enbart handlar om att komma till himlen då vi dör, evangelium gäller de levande, det gäller oss, och det har kraft till förändring i varje människas liv. Gud vill ge oss något mera.

 

1 Mos 21:1-7

Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Hebr 6:13-19

Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Matt 1:18-24

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Gud kommer till oss på ett oväntat sätt.

Han lovar oss välsignelse och mänskligheten själv får vara med och föra fram den välsignelsen. Släktled efter släktled går den vidare. Löftet som Abraham fick uppfylls allt mera.

Det är oväntat. Att Gud skulle säga att mänskligheten behöver räddas – från sig själv, från sin egen ondska, från synd och djävul – genom sig själv. Det är förundrande. Gud utväljer ett folk och genom det folket föds en son, som är Immanuel, Gud med oss.

Ett barn som gick på vatten, som gav blinda sin syn åter, som lugnade stormen. Det var något särskilt med Josef och Marias son. Säkerligen ammade hon honom som vilket barn som helst, tog hand om honom och uppfostrade honom. Evangelisten Lukas skriver att “Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud”. Det är tydligt att Jesus hade en vandring att gå, lika som vi andra. Förberedelser att göra, djupa tankar att tänka, insikter att nå. Han växte till.

Gud gör något oväntat. Han låter den evige, Kristus, födas som människa. Den outtömliga visdomen, Ordet, blir kött. Hela skapelsens Herre tar sin boning i en kropp. En kropp som åläggs samma begränsningar som alla andra människor. Döden har makt över den en tid, men evighetens makt visar sig större. En kropp som uppstår, lika som vi hoppas på att få uppstå en dag. En kropp där det fullständiga och det begränsade delar rum. Där ande och kött agerar i samklang. Det är genom personen Jesus som Guds seger kommer till.

Då han föds såg han ut som vi, då han dog såg han ut som vi. Men i hans uppståndelse blir han vår förebild. Människosonen, kallade han sig själv. Han var son till människor, men på ett sätt som krävde en särskild benämning. Jesus kommer till världen för att ge uttryck för vad Fadern gör. Han är en förebild för hela det mänskliga livet, sett ur Guds perspektiv. Han föddes, han växte i vishet och nåd, han dog i rättfärdighet och uppstod i härlighet.

Hur mycket av detta kunde Maria ana? Kunde Abraham föreställa sig att den välsignelse han fick ta emot skulle leda till detta, visste Sara vad hon var del i?

När Jesus föds, är det ett tecken på att Fadern vill vara nära sitt folk, sin skapelse. Gud är för oss. När Jesus agerar i skapelsen gör han Faderns vilja känd: helande, upprättelse, förlåtelse. När Jesus dör visar han vilket mått av kärlek Fadern har. När han uppstår så visar han att kärleken har det sista ordet. Men det är ännu mera: Hela poängen med att Jesus föds är att Gud är nära – och att Han alltid varit det! Men nu, då vi har sett Jesus, kan vi också förstå det eller i alla fall tro det.

Det är just det som Jesus liv handlar om, att Gud är nära. Jesus kom inte för att demonstrera hur vi kan fly från denna värld, utan för att föra samman det andliga och det fysiska. Helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Jesus visar vad det innebär att Guds rike är nära. Han för samman himmel och jord. Och han stannar kvar hos oss. Vår kropp är den Helige Andes tempel, vi är Kristi kropp, kyrkan som samlas till måltid är i sig själv ett bevis på att Gud är i oss.

Nattvarden talar vidare samma språk som inkarnationen (Jesu födelse): Ordet och brödet möts. Det är Kristi kropp och blod. Det är Gud själv som kommer till oss. Kristi kropp och blod som styrker Kristi kropps tro. Gemenskap med Gud själv i nåden förmedlad genom sakramentet. Att delta är ett vittnesbörd, att delta är att vara församling. Nattvarden knyter samman allt det som kyrkan står för: syndares gemenskap med Gud och varandra. Vid nattvardsbordet demonstreras den enhet som kyrkan strävar efter. Vi är alla brustna, men Gud är den som gör helt.

De löften som Gud gav Sara, Abraham och Maria fick ett högst oväntat svar. Han gav löftena, svor dem vid sig själv och gav sedan sig själv till sitt folk. Och inte nog med det, han gav också en måltid där han fortsätter att komma till oss. Hans födelse sker alltså varje gång vi samlas till nattvard. Han föds i oss, han tar sin boning i våra hjärtan, så föds vi igen från ovan.

Vill vi leva vårt liv som om detta var sant? Vill vi låta budet att Jesus kommer till oss nå våra hjärtan? Vill vi hålla portarna öppna för honom? Vill vi följa honom in i det liv som han visar oss? Vill vi vara sådana som verkar för att blinda ser? Vill vi skapa lugn i stormen? Vill vi växa till i vishet och nåd, vara kärleksfulla mot alla vi möter? Jesus är vår förebild. Han har sagt att han vill ta sin boning i våra hjärtan. Han blev människa som vi för att göra det möjligt att leva i kärlek. Den kärleken är alltid konkreta gärningar mot en medmänniska. I Jesus syns det vad det handlar om. I nattvarden syns det vad det handlar om. Vill du öppna ditt liv för Gud? Vill du öppna ditt bord för den som söker gemenskap?

Vi skall snart fira jul och Kristi födelse. Låt oss då minnas att Gud är nära, att han har uppfyllt sina löften och att han ständigt kommer till oss.