Guds kallelse i svåra situationer – Elfte söndagen efter pingst – Högmässa i Kronoby (och Messu i Nedervetil)

20/08/2017 av Niklas

Första läsningen
Jer. 6:16-19

Så sade Herren:
Slå in på vägarna från fordom,
fråga efter de gamla stigarna,
efter den rätta vägen.
Ta den vägen, och ni skall finna vila.
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Jag satte väktare över er –
lystra när hornet ljuder!
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Lyssna därför, alla folk,
lägg noga märke till vad som sker med dem!
Lyssna, jord:
Jag låter olyckan drabba detta folk,
en följd av deras onda anslag,
ty de har inte brytt sig om mina ord
och min lag har de förkastat.

Andra läsningen
Rom. 11:17-24

Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.

Evangelium
Luk. 4:23-30

Jesus sade till dem som hade samlats i Nasarets synagoga:
”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.”
Sedan sade han: ”Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.

Predikan
Vi människor lägger ofta upp gränser för vem som är värd vår kärlek, vem som räknas till innegänget. Vi väljer att utesluta människor ur Guds kärlek, för att vi själva inte förmår älska dem. Vi väljer att förakta, för att vi inte klarar av att se bortom synden. Det är min tes idag att Gud inte är sådan.

Gud är den som låter nya grenar ympas in i det träd, vars stam han själv är.

Jesus ger oss två exempel i dagens text, som gör Israelerna ursinniga. Elia blir sänd till en änka i Sarefat. Elisha till Naaman, syriern.

Vad är det som gör att folket blir så upprörda? Jag tror det är att Jesus demonstrerar något om Gud som folket glömt bort, nämligen att han är nådig och att han söker dem som gått bort från honom. De två profeterna blir skickade till ställen där deras arbete kan ha framgång och det blir ett tecken för Guds folk att också människor som hör till andra folk kan höra hemma hos Gud. Vad är då problemet? Jag antar att det handlar om att det uppstått ett tänkande som säger: det här är vårt, vi är det utvalda folket, ingen annan hör hemma hos Gud, vi har ensamrätt till hans ledning.

Som kristna har vi läst Paulus och hört Jesu bild om vinstocken och hört att det går att bli ympad in i trädet och ut från trädet. Vad vi däremot ofta gör bort oss med är förlängningen av dessa bilder. Vi skapar ofta små fina lådor som man måste passa in i för att få vara med. Dagens evangelium bryter just med det. Jesus säger att vem som helst kan bli inympad. Gud erbjuder sin nåd åt var och en som är beredd att ta emot den.

När vi sedan bygger upp våra krav på vissa teologiska övertygelser, våra idéer att man måste tänka eller vara på ett visst vis, så blir det lätt att vi börjar agera portvaktare till Guds rike. Nu vet jag att texterna vi läst idag talar med stort allvar om risken att bli bortskuren från trädet. Men texterna föreslår också vad som kan leda till det – och det verkar för mig som att en fel tro verkar spela en väldigt liten roll i det stora hela.

För det första: det är roten som bär grenen, inte tvärtom. Gud bär oss alla, inte tvärtom. Paulus skriver att de som inte tror har brutits bort, men han säger också att Gud kan ympa in dem igen! Tron är en komplicerad sak i sin enkelhet och det är rätt att vi ska kämpa med vår tro, annars är risken stor att vi bara sysslar med inbillningar. Men grunden är att Gud bär oss, inte att vi presterar rätt tro för att duga. För, det andra är att inte vara övermodig. Som jag ser det är övermodigheten åtminstone två saker. Å ena sidan högmodet som säger att vi är mera älskvärda än andra, och å andra sidan en falsk övertygelse, en övertro på sin egen förmåga att uppfatta hur saker och ting står till. Kristen tro kommer alltid med ödmjukhet och det är den ödmjukheten som också inser att Gud kan kalla vem som helst, när som helst och att han antagligen också gör det, så vilka är vi att lägga upp murar som håller dem borta? För det tredje: vi skall hålla fast vid Guds godhet. Det är det som är vårt hopp. Inte vår renlärighet, inte vår ofelbarhet eller vår präktighet. Guds godhet är orsaken till att vi alla får ta del i nåden, det är inte vår egen förtjänst.

Vad innebär då detta i mötet med medmänniskan? Jag skulle säga: försiktighet, ödmjukhet och viljan att se bortom våra egna förutfattade meningar. Försiktighet i hur vi uttrycker oss då vi ser att någon inte delar våra egna övertygelser. Ödmjukhet att kunna låta vår egen övertygelse förändras. Och viljan att låta Gud befria oss från våra egna kategoriseringar, där vi lagt upp murar för andra.

Ett exempel har vi i vad som hände i Åbo i dagarna eller snarare i reaktionerna efter det. Mitt Facebook-flöde fylldes fort av människor som krävde hämnd, som ville skapa en enkel förklaring till varför detta hände, som sökte skyldiga och försökte sätta en stämpel på gärningsmannen. Där fanns ingen försiktighet, utan man beskyllde utlänningar, människor med annan hudfärg, människor med fel religion – utan någon som helst förankring i verkligheten. Jag läste att det var extrema islamister i farten långt innan det fanns något bevis för saken, ja det finns väl ännu heller inget belägg för det. Jag hörde att det ropades ”Allah akbar”, fastän det som egenligen ropades var ”Varo, varokaa!” Här demonstrerades ingen ödmjukhet, ingen vilja att verkligen förstå, utan vad jag såg var bara ett försök att skylla på någon, att utesluta någon ur gemenskapen, att hitta någon vi kan ”skicka hem”, så att det skulle bli slut på våldet. Det var ett sökand efter en syndabock, någon som kunde kastas ner för stupet, lika som folket försökte göra med Jesus i dagens evangelium. Var är beredskapen att låta saker vara vad de är? Varför försöker vi med våld tvinga in det som hänt, så att våra egna fördomar kan bekräftas?

Ett av de klaraste exemplen var den video som Iltalehti publicerade. Först publicerades den med rubriken ”Svärdsmän jagade människor på gatan”, men rubriken ändrades tre gånger under kvällen och till sist var den: ”Människor sprang på gatan efter knivhuggningen”. På facebook däremot uppdateras inte rubrikerna direkt, så på många väggar förs ännu diskussioner om ”svärdsmännen”, som alltså inte ens funnits.

Som kristna måste vi låta vår tro påverka oss att agera rätt i situationer som denna. Vi kan inte vara sådana som tar varje chans att skjuta bort andra människogrupper och söka syndabockar. Vi måste låta fakta tala för sig själv, så långt det är möjligt.

Missförstå mig ändå inte. Jag menar inte att vi ska tolerera våld eller att vi ska gå med på vad som helst. Men vi får inte drivas till ursinne, som folket i dagens evangelium. Vi behöver handskas med situationer som den som utspelat sig med vishet.

För, det är inte Guds sätt att agera, att sprida rykten och befästa gamla fördomar. Guds metod är inte att bygga murar, utan Gud är den som ympar in nya grenar, som tar emot människor som hör till fel folk, till fel religion, till fel vad-som-helst. Det är där som Gud har mött oss alla, någon gång.

Särskilt nu då det gäller ”det som händer efter” är våra böner och vår kärlek till nästan av största vikt. Då någon har begått ett fel mot oss eller någon vi bryr oss om, får vi vara än mera vaksamma att inte svara på synd med synd.

Då Jesus i dagens evangelium utsätts för folkmassans ursinne så svarar han inte med samma mått, utan han bara går igenom massan och bort. Nu är ju det bara ett exempel på hur Jesus handskades med folk som ville skada honom, men jag tror här finns något att lära. Behåll lugnet. Gör inget som är falskt eller fel. Lös situationen på möjligast fridfulla sätt.

Då vi hamnar i svåra situationer och märker att våra fördomar och ovanor vaknar till liv, så är det gott att påminna sig om Guds nåd och kärlek. Idag dukar vi nattvardsbordet, som är en påminnelse om vilket folk de kristna är. Vi är de som dukar ett bord för människor från alla olika folk, för brustna människor som önskar möta helighet. Vid nattvardsbordet sker ett möte med Kristus själv, vi tar del i hans kropp och hans blod och förenas med honom och med varandra. Det är ett bord där vi sätter åt sidan våra olikheter, överlämnar vår synd åt Herren, tar del i hans kärlek och tillsammans kommer inför hans ansikte. Det är ett bord som varje gång det dukas är ett vittnessbörd om att de mest oväntade människor kan ympas in i Guds gemenskap. Det är också ett bord som påminner oss om att det inte är våra egna prestationer eller vår egen duktighet som bär oss, utan Guds nåd, förmedlad genom bröd och vin. Det är ett bord som beskriver den ordning som leder till liv.

Där, för en liten stund, kan vi skjuta åt sidan alla fördomar, all hårdhet i hjärtat och istället samlas kring budet att Kristus har dött för att vi skall få ha liv. Där behöver vi inte låtsas, inte vara rädda, inte bygga murar, utan kan för en liten stund vara helt och fullt i gemenskap med varandra och med Herren.

Att vandra den smala vägen – Nionde söndagen efter pingst – Högmässa i Nedervetil och Kronoby

06/08/2017 av Niklas

Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39

Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13

Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.

Evangelium
Matt. 7:13-14

Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Predikan

Dagens evangelium tar oss till bergspredikan och vi kommer in i den i det skede då Jesus lagt fram sina grundläggande instruktioner för ett gott mänskligt liv och håller på att inleda en serie avslutande uppmaningar att på riktigt tro det som har blivit sagt. Den trånga porten i motsats till den breda porten är den andra i en serie av motsatspar som Jesus använder för att understryka vikten av den undervisning han gett såhär långt i sin predikan.

Jag vill ge en kort översikt av vad som har konstaterats i bergspredikan såhär långt, så att vi kan förstå syftet med den serie av antingen eller som Jesus inleder.

Bergspredikan inleds med saligprisningarna, där en stor skara ges rätten att kalla sig saliga, många sådana som inte i världens ögon har någon orsak att kalla sig så. Det centrala här är att förstå att detta är möjligt enbart i Jesu närvaro, det vill säga genom tron.

Vidare talar Jesus om att vi som hör hans undervisning, och genom det är saliga, är världens ljus och salt.

Sedan beskriver han med en serie exempel vad det innebär att vara ljus och salt, de saliga i denna brustna värld: det är att leva utöver lagen, i kraft av Guds Ande, drivna av tro och hopp. Det är att inte dräpa, ja inte ens gå runt med något otalt med en broder. Det är att inte begå äktenskapsbrott, ja inte ens lusta efter en annan människas kropp. Det är att vara klar och tydlig i sina ställningstaganden och att leva i kärlek till och med mot sina fiender. Det är att ge, att be, att fasta, att inte ta domen i våra egna händer – att lita på att Gud i sin allmakt tar hand om sitt folk, lika som han tar hand om liljorna på ängen och fåglarna som flyger.

Och sedan börjar slutklämmen: gå alltså genom den trånga porten, inte den breda. Gå på den smala vägen, inte den breda. Gå inte i fördärvet, utan i livet. Var inte bland de många, utan bland de få. Följ inte falska profeter som ser ut som får, men egentligen är vargar. Ät inte dålig frukt, utan god frukt. Satsa inte på det dåliga trädet, utan på det goda. Välj druvorna framom tistlarna. Var inte bara ordets hörare, utan också görare. Var inte som dåren, utan som den vise mannen. Bygg inte ditt hus på en sandig strand, utan bygg det på en klippa.

”När Jesus hade avslutat detta tal, var människorna mycket förvånade över hans undervisning, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.” (Matt 7:28-29)

Här finns en auktoritet, som ligger i insikten att tro och liv hör samman. Hur kan vi bekänna en Gud som älskar varje människa och säga att vi vill följa Honom och sedan i nästa stund förakta vår broder? Jesu undervisning visar på vilket sätt lagen, den som vi senare av Paulus får höra att blivit fullkomnad genom tron på Kristus, var tänkt att levas. Jesus lägger inte upp denna predikan för att visa oss hur eländiga vi är, även om den ibland använts för att förkunna det, utan han lägger upp den för att visa, att om vi verkligen har tro, då är ett annorlunda liv tillgängligt för oss.

Tro och gärningar hänger samman. Tron är inte i motsats till gärningarna. Det enda tron är i motsats till är det mänskliga försöket att förtjäna Guds kärlek. Och så fort vi inser att vår salighet inte består i vad vi gör, utan i vår gemenskap med Gud, i att vi får ta emot hans kärlek av nåd, så kan saligheten bli vår. Då vi inser att Gud älskat oss, oberoende av våra gärningar, då kan vi finna frihet att leva som ljus och salt. Men det lyckas aldrig andra vägen. Det går inte att prestera så mycket att Gud skulle älska en mera. Det går bara att ta emot så mycket av Guds kärlek att ens tänkande och agerande förändras.

Därför, då vi nu äntligen kan komma till dagens evangelium, är det inte en arg varning med näsan i vädret som Jesus ger här. Det är Guds omsorg om oss som kommer till sin spets. Det är inte Gud som säger: ”Gör som jag säger annars kommer jag att bestraffa er.” Det är mera som att Gud säger: ”Jag har kallat er till en tro, som leder till detta liv, och jag är säker på att om ni lever såhär så kommer alla att ha det bra.” Det är som en förälders omsorg om sina barn, som ibland kräver att man skärper det man säger, att man gör det tydligt att det som nu diskuteras är av stor vikt för barnet. ”Gå genom den trånga porten! Jag har nu förklarat detta för er! Det vore inte klokt att göra något annat i ljuset av vad jag sagt!”

Och såklart så gör vi ju ändå ibland just det vi inte borde. De två andra texterna idag hjälper oss till en del att se vad det handlar om. Elia möter Baals profeter och ett folk som pendlar mellan avgudadyrkan och tro på Herren. Lika som då Jesus undervisar, så är folkets reaktion på Herrens ingripande häpnad: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Också här är ordningen tydlig. Folket gör inte de goda gärningarna, de lever inte i den rätta tron, så Gud sänder, i sin kärlek, en profet för att hjälpa dem tillbaka till den smala vägen.

Andra läsningen talade om att inte tro att vi är för sent ute för att träda in i vilan. Jag tänker att det som beskrivs med vila i denna text i Hebreerbrevet lika gärna hade kunnat vara den salighet som Jesus talar om i Bergspredikan. Inbilla er inte att det är för sent att stiga in i saligheten. Guds kallelse står kvar! Stig in i den vila som Gud erbjuder. Gör allt vad du kan för att hållas i den!

Men försök inte prestera fram vilan, saligheten, utan förstå att Gud har gett dig en viloplats. Gud har älskat oss först och då vi blir mottagare av den kärleken, då vi verkligen greppar vad den kärleken handlar om, så är det enda förnuftiga valet vi kan se att försöka leva i den.

Stanna inte på berget – Kristi förhärligandes dag, Kronoby, Terjärv, Nedervetil

30/07/2017 av Niklas

Första läsningen
2 Mos. 3:9-15

Herren sade till Mose:
”Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.”

Andra läsningen
Upp. 1:9-18

Jag, Johannes, er broder som i Jesus delar lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten med er, hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: ”Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.” Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.”

Evangelium
Mark. 9:2-8

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.

Predikan
Vad menar Petrus då han säger till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia”? Det blir aldrig riktigt klart, för i alla evangelier som berättar den här berättelsen kommer plötsligt ett moln över dem och de blir förskräckta. Och efter att de hört rösten ur molnet som uppmanar dem att tro på Jesus blir de också senare instruerade att inte berätta detta åt någon innan Jesus uppstått.

Jag tänker ändå att det finns en lärdom vi kan dra ur detta att inga hyddor byggs. Jesus stannar inte på berget, utan går vidare för att göra det som han är sänd till. Inte heller är det lärjungarnas uppgift att stanna kvar där, utan också de har en roll att spela i historien, som inte skulle förverkligas om de bara stannar kvar där på berget, hur trevligt det än skulle vara att bli kvar på den plats där man fått ta emot en uppenbarelse av Gud.

Det är en tendens vi människor ibland har. Att vilja stanna. Att tänka att det som nu är antagligen är det bästa vi kan få. Eller att tänka att det är osäkert att gå vidare. Det outforskade kan ibland skrämma oss. Det syns när man ställs inför möjligheten att flytta till en annan ort, eller kanske till och med till en annan by på samma ort. Det syns när man erbjuds möjligheter att byta arbetsplats. Det syns när vi erbjuds möjlighet till förändring i sättet vi lever våra liv. Det är lätt att bygga hyddor och stanna kvar. Det är lätt att göra som förr.

Men Jesus vill inte stanna på berget, fastän han där blivit förhärligad, fastän han där har fått bekräftelse på vem han är och också lärjungarna har fått höra det. Han går vidare, mot det osäkra, mot lidande, men också mot framgång. Guds arbete i världen sker inte genom att de som varit med om en gudomlig uppenbarelse bygger hyddor och stannar kvar, utan det sker genom att man går vidare, i enlighet med vilken uppgift som ligger framför en.

Det finns, som jag redan i början nämnde, några versioner av denna berättelse i Nya testamentet. Det finns också ett par andra berättelser om när människor går upp på berget för att möta Gud. En av de mest kända är då Mose, efter folket blivit befriat från Egypten, går upp på ett berg för att ta emot bud från Gud. I den berättelsen berättas om hur hans ansikte strålade då han kom ner från berget och han blev tvungen att dölja sitt ansikte för att inte skrämma folket. Genom en felöversättning uppfattades det länge att det växte horn på Moses ansikte och därför ser vi ofta kyrkmålningar där Mose har två ljusstrålar, som horn, i våra kyrkor. Man har senare helt enkelt målat om hornen till ljus.

Vi ser en gemensam nämnare i dessa två berättelser, och i någon enstaka annan berättelse också, att då man på ett berg kommer inför Gud, så börjar det stråla omkring en. Mose får ett stänk av Guds härlighet över sig och bär det med sig när han går ner från berget. Jesus förvandlas helt, hans kläder blir skinande, som ingen blekning kan göra kläder. Jag tror det är därför de måste gå ner från berget.

Gud har en mission i världen och den sker inte enbart på bergstoppar. Guds mission sker inte i huvudsak i gudstjänster, inte på konferenser, inte i ödsliga krokar där man ber och mediterar. Nej, Guds arbete sker bland folket, när vi har samlats och kommit inför hans ansikte är vår sändning alltid att gå i frid och tjäna Herren med glädje. Vi ska inte stanna kvar, utan gå.

För Guds arbete i världen är inte ett undantagstillstånd. Det är inte ett ingripande nu och då, så att vi hålls lugna och trogna tills vi en dag får flyga iväg och sitta på ett moln och lämna världen bakom oss. Guds arbete är att hans rike skall komma, att hans vilja skall ske på jorden, såsom i himmelen. Gud sänder varje söndag ut hundratals människor i vår trakt till att bära med sig lite av hans härlighet och ljus till en värld som är fylld med mörker. Gå i frid. Tjäna Herren med glädje.

Och vad är det? Jo, att vi i mötet med våra familjemedlemmar försöker hitta sätt att leva tillsammans där alla kan känna att deras liv är meningsfulla och viktiga. Att vi på våra arbetsplatser tillför något värdefullt till världen, att vi tillsammans med Gud ordnar den skapelse som han gett oss att förvalta, så att det blir till glädje och uppbyggelse för våra kunder. Att vi i mötet med den utsatta erbjuder Guds tröst och evangeliets hopp om förändring. Det är att vi ser att i ljuset av hur världen verkligen är, en verklighet brusten av synd men helad genom nåd, så behöver vi vara en del av lösningen, vi behöver tillsammans med Gud leva så att mera nåd, mera helande och helighet får rum i vår värld.

Vi möter Guds helighet varje gång vi samlas till gudstjänst eller på annat sätt kommer inför honom. I välsignelsen hör vi hur Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Är vi villiga att förmedla den välsignelsen till våra medmänniskor? Förstår vi oss själva och våra liv, som att vi är människor vilka genom Guds arbete tar sig uttryck. Det är vad det innebär att vara kristen och det behöver inte vara komplicerat, även om det ibland kan kännas svårt.

Så låt oss lämna ifrån oss mörkrets gärningar. Låt oss följa Jesus när vi går vidare från den uppenbarelse som han låtit oss få se. Låt oss lämna våra synder i hans vård och be om att istället få bära med oss det ljus och den härlighet som han önskar se i vår omgivning. Så, bit för bit, kan vi se hur Guds rike kommer till vår värld och helhjärtat tillsammans bekänna vår tro i både ord och handling.

Ödmjukhet och hopp – Stupades dag i Nedervetil, Femte söndagen efter påsk, Bönsöndagen

21/05/2017 av Niklas

Första läsningen
Dan. 9:17-19

Hör, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt för din egen skull, Herre, ditt ansikte lysa över ditt tempel som ligger ödelagt. Min Gud, vänd ditt öra hit och hör, öppna dina ögon och se förödelsen som drabbat oss och den stad över vilken ditt namn har utropats. Vi litar inte till vår egen rättfärdighet när vi kommer inför dig med våra böner, utan till din stora barmhärtighet. Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! För din egen skull, min Gud, dröj inte, ty över din stad och ditt folk har ditt namn utropats!”

Andra läsningen
Rom. 8:24-28

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan.

Evangelium
Matt. 6:5-13

När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.
Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen
som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som
står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

Predikan
De instruktioner och upplysningar som vi idag fått ta emot om bönen är, rätt förstådda, oerhört hjälpsamma för att kunna finna sin plats i Guds rike.

Vi ser en tydlig röd tråd. Vi ensamma är inte tillräckliga för att kunna avgöra vilken den rätta bönen är eller för att ha någon orsak att berömma oss för vårt böneliv. Bönen är inte något som vi ska stoltsera med eller prestera i, utan kan i bästa fall vara en livlina som håller oss rotade i den ödmjukhet och det hopp som Herren bjuder oss till.

För inte länge sedan satt jag ner med en krigsveteran från trakten. Vårt samtal gick vitt och brett genom hans långa liv och jag blev mycket uppmuntrad av att höra om olika segrar som han fått se. I ett skede kom vi in på bönen. Han drog sig till minnes tider då folket samlades i husen till bön, hur vårt folk under krigsåren i sin förtvivlan vände sig till Herren. Efter att ha berättat om de tiderna en stund stannade han upp för att reflektera kring vad som ändrats idag, då vi inte längre stannar upp för gemensam bön så som man gjorde tidigare: ”Kanske har vi det för bra”.

”Kanske har vi det för bra”. Det är inte en ny tanke för den som gått i kyrkan en längre tid. Många av oss har hört om hur vi i tider av välgång sätter vårt hopp till framgången och prestationen, till välståndet och den goda ekonomin, istället för att sätta vårt hopp till Herren. Visserligen är det väl sant – det finns en orsak till att denna tanke blivit så ofta upprepad. Men samtidigt tror jag vi går miste om något djupare om vi tänker att bönen enbart skall handla om att vi försöker forma våra omständigheter med Guds hjälp. Bönen har först och främst att göra med det inre livet.

Häri ligger en av de stora utmaningarna i vår tid. Många vill reducera människan och livet till något materiellt. Vi mäter vår framgång i bilar, hus och pengar, inte i barmhärtighet, frid och kärlek till nästan. Så länge vi uppfattar världen på ett sådant sätt, att det handlar om materiell framgång, så kommer vi inte att kunna ta till oss den undervisning som Jesus ger i dagens evangelium. Och jag tror att vi alla lider av detta problem på något plan.

”Vi vet inte vad vår bön borde vara”, sade Paulus redan för snart tvåtusen år sedan. Jag tror det är en evig sanning, något som alltid kommer att gälla. Vår kultur kommer alltid att frestas att överge Gud och istället bygga sin egen framgång, sina egna måttstockar för vad det goda livet är. Men aposteln kallar oss till en djupare förståelse av livet än så. Anden ser till våra hjärtan, till det djupaste av vår varelse, och det som Anden ser där väcker honom till bön. Gud själv börjar föra vår talan.

Och när Anden ser att vi använder oss av fel måttstockar för framgång, att vi strävar efter en ny bil framom barmhärtighet. Då börjar han utmana oss att tänka om, om vi tillåter det. Det är samma slags problem som Jesus angriper. Då ni ber, gör inte som hycklarna. Gör inte som de som ber bara för att visa sig präktiga inför andra människor. Be inte så som dem som söker efter yttre framgångsmarkörer. Nej, be istället i avskildhet, där som bara Gud hör din bön. Det är en sådan bön Gud vill ha, för då handlar det inte om vad andra tycker eller tänker, utan om att du vill låta Hans Ande göra sitt verk i ditt hjärta. Det är då vi rör oss bort från yttre framgångsmarkeringar till inre förändring som vi har en chans att stiga in i det liv som Jesus sänder oss till.

Då veteranen jag diskuterade med beskrev de bönemöten som hölls i byarna kändes det tydligt för mig att det inte var bönemöten för verksamhets skull, utan bön från en plats av brustenhet och förtvivlan. Folket som samlades ropade till Gud, lika som vi hörde i första läsningen: ”Vi litar inte till vår egen rättfärdighet när vi kommer inför dig med våra böner, utan till din stora barmhärtighet. Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in!” Det är inte en påklistrad nöd, för att kunna samla religiösa poäng, utan det är ett verkligt rop till den levande och allsmäktige Guden om förbarmande.

Det är en hjärtats bön och bön från hjärtat väcks alltid av den helige Ande för den som så önskar. Den tar sin riktning inifrån ut och från ödmjukhet till hopp. Den söker inte att hävda sig eller prestera, utan rotar sig i ärlighet inför ens egen livssituation. Kanske kommer din bön att vara kort och enkel, kanske blir den lång och komplicerad, kanske är den strävande och fylld med tvivel. Men oberoende är den rätt, om den kommer från ett sökande efter Gud, framom en vilja att visa sig präktig inför människor.

Gud har redan sett i våra hjärtan hurudan vår bön borde vara. Om vi vill komma med en rätt bön inför honom gäller det alltså för oss att stanna upp och bli ärliga med både Gud och oss själva. Det är i den ärligheten som livlinan hittas. Då ett hjärta är ödmjukt inför Gud är det också möjligt för Gud att göra sitt verk i den människans liv. Kyrkans tradition har ända sedan Jesu tid varit att be ”ske din vilja”, och vi kan lära oss av Herren själv vad det innebär att vara ärlig inför Gud. Då Jesus ber i Getsemane är det en bön som tar in hela hans mänsklighet. ”Om det är möjligt att göra annorlunda, så låt det då bli så, Gud, men över allt, ske din vilja.” Där ser vi hur Herren själv agerar på det sätt som Han lär oss att göra i dagens evangelium. Han söker avskildheten, han kommer med ödmjukhet och ärlighet inför sin Fader, men samtidigt bekänner Han Faderns allmakt och ber att Guds vilja skall ske framom allt.

Det är i en sådan ödmjukhet som verkligt hopp kan slå rot: en ödmjukhet som tar avstamp i vårt verkliga tillstånd, där våra blandade motiv och ohälsosamma mått på framgång blandas med en längtan efter mera av Gud. Men Gud är nådig med oss, Han ser i våra hjärtan och för själv vår talan. Hans Ande ber för oss och lär oss att be tillsammans med Honom. Och så, allt mer, kan vi lära oss att tillsammans med Jesus be: ”Ske din vilja.”

Predikan, Femte söndagen i fastan, Högmässa med gemenskapsmåltid, Nedervetil

02/04/2017 av Niklas

Första läsningen
Jes. 65:1–3

Jag hade svar åt dem som inte frågade mig,
lät mig finnas av dem som inte sökte mig.
”Här är jag, här är jag!” sade jag
till ett folk som inte åkallade mitt namn.
Ständigt har jag räckt ut händerna
mot ett tredskande folk,
som vandrar den orätta vägen
och följer sina egna planer,
det folk som öppet kränker mig hela tiden.

Andra läsningen
Ef. 2:12–16

Kom ihåg att ni på den tiden var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden och deras löfte, utan hopp och utan Gud när ni levde i världen. Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.

Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Evangelium
Luk. 13:31–35

Några fariseer kom till Jesus och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Han svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem.

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte att se mig förrän på den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”

Predikan

Vad säger dagens texter om Guds hjärta, om Guds djupaste planer, för mänskligheten? Ja, vad säger de om Guds vilja för våra liv?

”Jag hade svar åt dem som inte frågade mig,
lät mig finnas av dem som inte sökte mig.
”Här är jag, här är jag!” sade jag
till ett folk som inte åkallade mitt namn.”

Så talar Gud genom profeten Jesaja. ”Här är jag!”, ropar Herren, åt ett folk som inte vill höra av honom! Han ropar ut till ett folk som är vänt ifrån honom, till ett folk som är långt borta från hans nåd och kärlek.

”Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.”

Paulus talar till Efesierna om vad det innebär att de nu lever i tron på Jesus. Jesus har tagit bort muren, bildligt talat, som skapat avstånd mellan Gud och oss. Han talar om att vi har stigit ut ur det liv som är utan hopp. Vi har stigit in i gemenskapen med Gud, som är hans gåva till oss. Men Paulus är fullt medveten om att detta inte är så enkelt. I Romarbrevet läser vi ju om apostelns kamp med ”köttet”, med det gamla som drar honom åt fel håll.

Det är i kampen med detta gamla som vi möter Jesus i dagens evangelium. Han helar, han driver ut demoner och han talar sanning till dem som har makt. Jesus står i full strid med ondskan, han demonstrerar den makt som Gud har, vilken var hans uppgift på jorden. Ja, han riskerar sitt liv genom att gå emot Herodes. Han riskerar sitt liv, antagligen medvetet, då han går till Jerusalem.

Och i detta skymtar vi igen Guds vilja och längtan. Dels befrielsen, upprättelsen och sanningen – dels Jesu vilja att samla in det samma folket som hotar döda honom ”under hans vingar, som ett höns”. Vilken otrolig nåd! Inte bara är den nåden kraftig att förändra det andliga, det fysiska och det politiska. Nej den går till och med sina fiender till mötes. Gud sträcker ut sin hand, han samlar ett folk från en skara som vill göra slut på honom.

”Här är jag”, säger Gud. Och han vill samla oss. Han vill hela och upprätta oss. ”Kommer ni ihåg tiden då ni var utan Kristus?”, frågar Paulus av Efesierna. Det var den tid då ni ännu var fiender till Gud. Den tid då ni trodde att Gud inte fanns, då ni trodde att religion ledde till krig, då ni trodde att nya idéer var bättre än visdom beprövad under årtusendena, då ni trodde att församlingen fanns till för att hindra mänskligt liv. Minns ni en sådan tid? Det är så som ett liv lätt blir om man inte känner till Guds vilja.

Vad Jesus har gjort är att han rivit muren. Han har bytt fiendskap i vänskap med Gud. Han har visat att tro leder till fred, inte krig. Han har talat visdom, djupare än någon människa efter honom. Han har öppnat vägen till ett överflödande liv. Och hur långt vi än kommit från hans vilja, så vill han göra sig känd för oss och leda oss till det liv som flödar över och räcker i evighet.

Den oförtjänta nåden, Gudstjänst i Nedervetil, Tredje söndagen före fastetiden, andra årgången

12/02/2017 av Niklas

Första läsningen

5 Mos. 7:6-8

Mose sade till Israel:

Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.

Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Andra läsningen

Fil. 3:7-14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Evangelium

Matt. 19:27-30

Petrus sade till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

Predikan

Frank Ådahl har en sång med refrängen:
”Att lämna allt och följa mig
Kan kosta dig ditt liv
Men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig
Är ändå värt sitt pris
För jag står på din sida”

I dagens texter talas om sådana som lämnar något bakom sig för att följa Jesus.

Israels folk lämnade slaveriet. De följde Gud ut i öknen och med tiden fram till löfteslandet Israel. Petrus uppfattade lärjungarnas liv som att de lämnat allt för att följa Jesus. Jesus lovar honom att de som gör det ”skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.” Paulus talar i den andra läsningen om att lämna det som man tidigare räknat som seger bakom sig och nu sträcka sig framåt mot det som ger liv, att löpa mot det mål, som är ”där uppe”, som Gud kallat oss till.

Hur gör vi då normalt språk av dessa bibelord? Vad är det vi kan lära oss? Här finns många symboler, många allegorier och möjliga tolkningar – som det alltid finns i de bibliska texterna. Vi kan läsa dem ytligt och i sin enkelhet konstatera att det handlar om att omvända sig, men som så ofta tror jag det verkliga guldet ligger i den lite djupare läsningen, då vi försöker tolka och relatera författarnas budskap till vår egen erfarenhet och vardag.

För det första: Vilka är utgångslägena i de olika fallen vi talar om? Alla tre texter beskriver människor som haft en viss livssituation och som hittat en ny, mera meningsfull eller mera hållbar, livssituation. I alla tre fallen handlar det om att de har rört sig från ett tillstånd till ett annat. De har antagit den utmaning som kommer av att höra och förstå vad evangelium handlar om: Nytt liv i gemenskap med Gud.

För det andra: De har stigit in i något nytt och de har upptäckt att det inte var lätt att stiga in i det nya. Det var jobbigt, utmanande, krävande rentav, men värt det. Israels folk klagade och knotade hela ökenvandringen igenom, ja till och med då de första gången kom till det land som blivit lovat dem så sade de att de omöjligt kan inta det. Fastän Gud gått framför dem som både molnstod och eldpelare. Lärjungarna lämnade sina nät på stranden, säkerligen i osäkerhet över vad som väntade dem, men Jesu kallelse: ”Följ mig!” fick dem att gå. Paulus, han inte bara går, utan han springer, han löper för att nå målet. Och det han löper bort ifrån, det har han kastat på sophögen. Han säger att han gör allt för att gripa den vinst som han anar, nu då Jesus gripit tag i honom. Sådan är den kallelse som Guds folk får: värd att löpa för, värd att gå genom motgång för, värd att lämna allt för.

Hur kan vi då förstå vad som får någon att lämna något bakom sig? Vi har säkert alla tvekat inför vad det innebär att förändra sitt tänkande eller sitt liv på något sätt. Kanske är det en flytt, kanske vill vi sluta ljuga, kanske har vi problem i relationerna som vi vill reda upp. Filosofen Alain de Botton har sagt att vi människor hellre väljer ett bekant lidande än en okänd framtid. Det finns i oss en tröghet, som binder oss till våra bekymmer. En teolog skulle kanske tala om arvssynd. Friktion i familjelivet kunde ofta lösas genom att man diskuterar det, men varför ta risken? Nog klarar vi ju oss ganska bra som det är? Visst skulle det vara bra att sluta ljuga, men samtidigt så fungerar det ju helt ok så som jag nu handskas med de där spända situationerna. Vi väljer hellre ett bekant ont än att vi tar en risk i strävan efter något nytt och gott.

Det är något med Jesus däremot, som får människor runtomkring honom att påbörja den behövliga processen. Det är som om hans budskap skulle sätta den där rädslan, som de Botton så tydligt har identifierat, åt sidan. När Jesus sade ”Följ mig!” så följde lärjungarna honom! De lämnade allt! Det kostade dem hela deras liv som de kände det! Men visst fick de något mycket mera än vad de hade väntat sig. Tänk att svara ja på Jesu kallelse på de sätt som de gjorde och sedan sakta, med tiden, få upptäcka vilket mysterium de dragits med i. Gud själv vandrade med dem, de fick bevittna nattvard och undervisning, korsfästelse och uppståndelse. Deras liv hade säkert goda utsikter mänskligt sett, men då de valde att följa Jesus, varför de nu gjorde det, så kom de att bli involverade i ett av världshistoriens avgörande skeenden.

Paulus mötte aldrig Jesus personligen, så som lärjungarna. Han hade uppenbarelser och de heliga skrifterna till sin ledning. Och i ljuset av vad han visste om Jesus blev hans ögon öppnade för vad Gud höll på att göra i världen. Paulus blev fort en av de mest ivriga förespråkare för ”den vägen” som kristendomen då kallades. Varför? Vad har Paulus sett som får honom att vända om från att förfölja de kristna till att bli en av deras främsta lärare och apostlar? Det är när vi får svar på den frågan som vi har en chans att löpa det lopp som Paulus beskriver i dagens andra läsning.

Paulus visste, som skriftlärd och farisé, att Gud skulle sända en frälsare till världen. Men vad han inte förstod till att börja med var hur den frälsningen skulle se ut. Paulus kan ha förväntat sig en kung som var sänd av Gud, som skulle regera över alla folk. En sann teokrati där Guds utvalda sitter på en tron på jorden.

Men Gud sände en människa som sitter på en tron vid Faderns högra sida, om ni ursäktar min teologiska. Vad innebär det? Jesus visar oss vem Fadern är och vilka tankar och planer Fadern har för oss. Han botar sjuka, han förlåter synder, han vägleder och upprättar. Han återställer. Han talar med auktoritet och undervisar på ett sätt som ingen hade varit med om förr. Han ger folket mera än vad de väntat sig och samtidigt något annat än de väntat sig.

Jesus undervisning utrustar till att hitta Guds nåd och kärlek oberoende av yttre faktorer. Lämna allt – så klart, det du erbjuder, Jesus, är mera! Följ mig – så klart, om det du talar om är sant, varför skulle jag göra något annat? Jesus erbjuder en stabil grund att stå på, Guds nåd. Han låter oss förstå att vad vi grundar våra liv på är viktigare än vår egendom och vår världsliga framgång. Därför är Paulus beredd att slänga det han haft på sophögen. Han har märkt att när han lämnar det bakom sig och löper efter det som Jesus sagt att finns att vinna, då blir hans liv mera meningsfullt, då får också hans tankar och handlingar något av den kraft som Jesu undervisning och gärningar hade. Det är kraften i förkunnelsen om Guds nåd och kärlek. Att den lägger en grund för vår identitet som inte går att skaka, som inte världens motgångar kan ta ifrån oss. Varken död eller liv, varken änglar eller andemakter … kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. (Rom 8)

Det hade varit bekvämt för Paulus att stanna kvar inom fariseismens trygga ramar. Han hade kunnat fortsätta förfölja de kristna och leva ett bekvämt liv. Men då Kristus grep honom var det otänkbart för honom att låta det gamla stå kvar. Hur är det med oss? Har vi låtit Guds evangelium, det goda budskapet om hela skapelsens räddning och upprättelse, meddelandet om att det finns nåd och kärlek i oändliga mått hos vår himmelske Fader, nå så djupt ner i vårt tänkande att vi ser det som otänkbart att stanna kvar i det gamla och brustna? Har vi hört en förkunnelse om en sådan Gud som vi kan lita på till den grad att vi väljer att söka det goda i livet, istället för att stanna i det söndriga? Jag hoppas jag kan inspirera er till det, att ni inte idag går hem och tänker att förändring, ja omvändelse, är något för någon annan, utan att ni idag går hem och tror att Gud vill er väl och att han har goda planer för er, som ni får se bli verklighet då ni kommer till Honom i bön om ledning. Och att ni skulle se att den bönen flödar ut i en glädjefylld strävan att gripa det goda som Gud vill se i våra liv.

Guds kallelse är klar: Omvänd er! Inte ”omvänd er för annars går det hett till”. Utan ”Omvänd er, se att vid det mål som jag lagt upp finns glädje och frid!” Guds folk har alltid varit på vandring, de har lämnat något bakom sig för att söka något nytt. Låt er inte luras att begränsa detta till något andligt, eller något som enbart handlar om att komma till himlen då vi dör, evangelium gäller de levande, det gäller oss, och det har kraft till förändring i varje människas liv. Gud vill ge oss något mera.

Herrens födelse är nära, fjärde söndagen i advent, högmässa i Nedervetil

18/12/2016 av Niklas

1 Mos 21:1-7

Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Hebr 6:13-19

Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Matt 1:18-24

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Gud kommer till oss på ett oväntat sätt.

Han lovar oss välsignelse och mänskligheten själv får vara med och föra fram den välsignelsen. Släktled efter släktled går den vidare. Löftet som Abraham fick uppfylls allt mera.

Det är oväntat. Att Gud skulle säga att mänskligheten behöver räddas – från sig själv, från sin egen ondska, från synd och djävul – genom sig själv. Det är förundrande. Gud utväljer ett folk och genom det folket föds en son, som är Immanuel, Gud med oss.

Ett barn som gick på vatten, som gav blinda sin syn åter, som lugnade stormen. Det var något särskilt med Josef och Marias son. Säkerligen ammade hon honom som vilket barn som helst, tog hand om honom och uppfostrade honom. Evangelisten Lukas skriver att ”Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud”. Det är tydligt att Jesus hade en vandring att gå, lika som vi andra. Förberedelser att göra, djupa tankar att tänka, insikter att nå. Han växte till.

Gud gör något oväntat. Han låter den evige, Kristus, födas som människa. Den outtömliga visdomen, Ordet, blir kött. Hela skapelsens Herre tar sin boning i en kropp. En kropp som åläggs samma begränsningar som alla andra människor. Döden har makt över den en tid, men evighetens makt visar sig större. En kropp som uppstår, lika som vi hoppas på att få uppstå en dag. En kropp där det fullständiga och det begränsade delar rum. Där ande och kött agerar i samklang. Det är genom personen Jesus som Guds seger kommer till.

Då han föds såg han ut som vi, då han dog såg han ut som vi. Men i hans uppståndelse blir han vår förebild. Människosonen, kallade han sig själv. Han var son till människor, men på ett sätt som krävde en särskild benämning. Jesus kommer till världen för att ge uttryck för vad Fadern gör. Han är en förebild för hela det mänskliga livet, sett ur Guds perspektiv. Han föddes, han växte i vishet och nåd, han dog i rättfärdighet och uppstod i härlighet.

Hur mycket av detta kunde Maria ana? Kunde Abraham föreställa sig att den välsignelse han fick ta emot skulle leda till detta, visste Sara vad hon var del i?

När Jesus föds, är det ett tecken på att Fadern vill vara nära sitt folk, sin skapelse. Gud är för oss. När Jesus agerar i skapelsen gör han Faderns vilja känd: helande, upprättelse, förlåtelse. När Jesus dör visar han vilket mått av kärlek Fadern har. När han uppstår så visar han att kärleken har det sista ordet. Men det är ännu mera: Hela poängen med att Jesus föds är att Gud är nära – och att Han alltid varit det! Men nu, då vi har sett Jesus, kan vi också förstå det eller i alla fall tro det.

Det är just det som Jesus liv handlar om, att Gud är nära. Jesus kom inte för att demonstrera hur vi kan fly från denna värld, utan för att föra samman det andliga och det fysiska. Helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Jesus visar vad det innebär att Guds rike är nära. Han för samman himmel och jord. Och han stannar kvar hos oss. Vår kropp är den Helige Andes tempel, vi är Kristi kropp, kyrkan som samlas till måltid är i sig själv ett bevis på att Gud är i oss.

Nattvarden talar vidare samma språk som inkarnationen (Jesu födelse): Ordet och brödet möts. Det är Kristi kropp och blod. Det är Gud själv som kommer till oss. Kristi kropp och blod som styrker Kristi kropps tro. Gemenskap med Gud själv i nåden förmedlad genom sakramentet. Att delta är ett vittnesbörd, att delta är att vara församling. Nattvarden knyter samman allt det som kyrkan står för: syndares gemenskap med Gud och varandra. Vid nattvardsbordet demonstreras den enhet som kyrkan strävar efter. Vi är alla brustna, men Gud är den som gör helt.

De löften som Gud gav Sara, Abraham och Maria fick ett högst oväntat svar. Han gav löftena, svor dem vid sig själv och gav sedan sig själv till sitt folk. Och inte nog med det, han gav också en måltid där han fortsätter att komma till oss. Hans födelse sker alltså varje gång vi samlas till nattvard. Han föds i oss, han tar sin boning i våra hjärtan, så föds vi igen från ovan.

Vill vi leva vårt liv som om detta var sant? Vill vi låta budet att Jesus kommer till oss nå våra hjärtan? Vill vi hålla portarna öppna för honom? Vill vi följa honom in i det liv som han visar oss? Vill vi vara sådana som verkar för att blinda ser? Vill vi skapa lugn i stormen? Vill vi växa till i vishet och nåd, vara kärleksfulla mot alla vi möter? Jesus är vår förebild. Han har sagt att han vill ta sin boning i våra hjärtan. Han blev människa som vi för att göra det möjligt att leva i kärlek. Den kärleken är alltid konkreta gärningar mot en medmänniska. I Jesus syns det vad det handlar om. I nattvarden syns det vad det handlar om. Vill du öppna ditt liv för Gud? Vill du öppna ditt bord för den som söker gemenskap?

Vi skall snart fira jul och Kristi födelse. Låt oss då minnas att Gud är nära, att han har uppfyllt sina löften och att han ständigt kommer till oss.