Jag hade förmånen att få hålla valprov i Jakobstad svenska församling inför kyrkoherdevalet som avgörs den 17.5.2026. Tyckte själv att vi firade en festlig mässa i påsktiden. Det var gott om besökare och stämningen verkar alltid vara så god i Jakobstad. Predikan följer nedan.. Jag tycker själv att andra årgången har sina utmaningar helhetsmässigt texterna emellan. Dessutom skulle jag helst predika över den översteprästerliga förbönen i evangeliet som en helhet, inte i såhär små delar. Språket är ganska utmanande och helheterna tycks mig höra samman och inte vara ämnade att separeras från varandra.

Texter

Första läsningen
Jes. 32:15-20 

Då ande från ovan utgjuts över oss
skall öknen bli till en trädgård
och trädgårdar räknas som skog.
Rätten skall bo i öknen,
rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd,
dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land,
i hem där de känner sig trygga
och får vila sorglösa.
Men skogen skall fällas
och staden jämnas med marken.
Lyckliga ni som kan så vid alla vatten
och låta oxar och åsnor ströva fritt!

Andra läsningen
Rom. 8:9-11 

Ni däremot är inte kvar i den köttsliga naturen utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er. Men den som inte har Kristi ande tillhör inte honom. Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten. Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er.

Evangelium
Herren har gjort sin frälsning känd, han har visat sin rättfärdighet inför folkens ögon. Ps 98:2

Joh. 17:6-10 

Jesus bad och sade:
”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett mig kommer från dig. Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig.
Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.”

Predikan

Stycket ur Jesaja inleder dagens läsningar med både tröst och förväntan. Då Anden utgjuts, säger han, skall öknen bli som en trädgård. Detta är en bild som återkommer hos Jesaja och den lyhörde märkte att vi redan stillade oss inför ett sådant ord, från 13 kapitel längre fram, i samband med beredelsen.

Bilden av öknen är ett bra redskap för Jesaja att kalla fram sina samtida åhörares fantasi. Öknen var inte något avlägset för dem, utan en ständigt närvarande påminnelse om livets skörhet och de oerhörda krafter som finns i skapelsen. För en måttligt försoffad kyrkoherde i Österbotten krävs lite mera ansträngning för att bilden ska öppna sig.

Låt oss föreställa oss denna öken. Torr, hård, stundom het och stundom kall. Det är en plats som gör människan sårbar. En plats där vår begränsning och bräcklighet blir påtaglig. Vi känner igen det i vardagens trötthet, i det vi oroas för, i våra rädslor. Just där når oss Guds ord. Mitt i det svåra, mitt i de stora utmaningarna omkring oss, mitt i vår egen förtvivlan – där når oss Guds Ande, med makt att förvandla. Med en stilla påminnelse om livets seger över allt det brustna. Påskens budskap ekar och vi kan dra oss till minnes att den Gud som kommit oss nära också för oss genom dödsskuggans dal, till det liv som väntar på andra sidan, till den gröna ängen, till den trädgård där rättfärdighet, fred och trygghet finns. Skapelseberättelsens paradis kan anas, även om vägen inte går tillbaka dit, utan till något nytt.

Gud överger oss inte. Fastän vi många gånger utsätter oss själva och varandra för sådant som kyrkan fångar in med ordet synd. Sådant som bryter ner, sådant som skiljer oss från Gud och varandra – ibland i stora brott, ibland i små ord, tystnad eller hårda tankar. Synd är sådant som hindrar livet.

Det är där, i denna syndens öken, som vi säkert alla känner, som Gud väljer att anlägga en trädgård. Gud börjar inte med att kräva saker av oss, inte väldiga kraftgärningar eller stor kärlek. Nej, han låter sin Ande ta boning mitt i det svåra, för att låta något nytt komma. Liksom han den första påsken lät sin Son möta det yttersta onda, för att vi skulle få del i uppståndelsens glädje.

Gud själv stiger in i den mänskliga omständigheten. Skaparordet, som ger livet, blir människa. Han är inte långt borta och kräver vår bättring, utan han kommer till vår undsättning i det som vi kämpar med. Det är en avgörande insikt: att vi själva inte kan eller behöver skapa liv ur död mark. Det är Kristus som försonar oss med Gud och gör det möjligt för frukten att växa.

Där möts vi av Paulus ord, dessa som vid första anblick kanske inte öppnar sig, men som ändå ligger mycket nära evangeliets kärna. ”Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten.” Det här kan vi känna igen. Fastän vår kropp och våra liv bär spår av syndens verklighet – vrede, rädsla, förakt, sorg – är det inte ett hinder för Gud. Han låter ändå sin Ande bo i oss för att verka det nya livet.

Jag förstår denna dikotomin hos Paulus, med kropp och ande, utgående från vad som händer i oss till exempel då vi grips av ilska. Kroppen, snärjd av synden, låter blodtrycket stiga, adrenalinet pumpa och nävarna knytas. Man är redo för strid. Medan anden i oss manar till besinning. Till att inte använda våld. Till att inte låta kroppen diktera vad vi gör näst. Då man får upp ögonen för kroppens makt i ens eget liv, och överlåter den i Guds händer, då har man tagit ett gott steg i riktning mot rättfärdigheten. Det är en del av vad som menas då Paulus skriver att vi inte lever enligt den köttsliga naturen. En kristen drivs inte av kroppens nycker, utan av något djupare. Rättfärdigheten är inte bara målet för den kristnes liv, den är framförallt grunden för det. Allt som grönskar i den trädgård Gud anlägger i våra liv är rotat i Kristi rättfärdighet. Han är den som ger frid.

Jag tog i veckan, efter en ganska lång paus, fram den augsburgska bekännelsen. Där står, förutom att vi blir rättfärdiggjorda i Kristus, att en ny lydnad kommer genom tron, eftersom vi genom evangelieförkunnelsen och sakramenten får del i den helige Ande. Så påminns vi om att den kristna tron handlar om att ta emot Guds gåva och att den gåvan låter oss bära kärlekens frukt.

Vill man återknyta detta till bilden med trädgården, så ter det sig för mig som att en god liknelse är följande: Gud verkar trons liv i oss genom att vi tar del i evangeliet. Det vill säga, förutsättningen för att det nya livet ska kunna gro i oss är att vi lyssnar till Guds röst, som är oss tydligast uppenbarad i Bibelns ord. Vidare, blir vi genom dopet rotade i Kristus. Av honom väntar vi allt vad vi behöver för att tro, hopp och kärlek ska kunna växa i våra liv. Till sist, ger oss Herren i nattvarden den näring vi behöver för att kunna bära frukt. Genom dessa medel verkar Gud så att livets öken allt mer förvandlas till rättfärdighetens trädgård.

Gud planterar oss inte bara i sig själv, utan också i sin kyrka. Den består av andra bräckliga och bristfälliga människor. Men det som enar oss är var vi fäster våra blickar. Kyrkan är inte grupper som ser på varandra, utan en skara som vänder sig till Gud med både livets glädje och sorg. En skara som känner sin synd och stöder varandra på vandringen genom livet, både då vandringen leder genom öknen och då den leder genom trädgården.

Om detta läser vi i evangeliet, då Jesus säger: ”Orden du gav mig har jag gett dem” och ”Jag ber för dem”. Det ord som Jesus talar och den bön han ber för oss är vad som håller kyrkan samman. Vi måste förstå helhetsbilden. Eftersom vi alla är utsatta för öknens verklighet. Då det hårda och torra finns både inom och utanför oss alla. Då borde vi än mera stå vid varandras sida i längtan efter det livgivande ordet, de strömmar av levande vatten som utgår från Kristus.

Som kristna kallas vi till att leva som himmelrikets medborgare i världen, som söndagens tema påminner oss. Det betyder att vi lever i allt vad denna tid innebär. Vi går till arbete, sköter studier, möter varandra längs vägen, kämpar med sjukdom och får jobba med vår relation till oss själva och andra. Och samtidigt utmanas vi att vara sådana som påskyndar den himmelska våren. Från gudstjänsten sänds vi ut i frid för att tjäna Herren med glädje. Vi går tillbaka till vardagen, inte som färdiga eller fullkomliga, utan återrotade i Kristus. I hans kraft förmår vi också göra de lydnadens gärningar som välsignar världen: vi lyssnar till varandras bekymmer, delar bröd med dem som hungrar, besöker de ensamma, sträcker ut en hand till hjälp då vår nästa har det svårt.

Vårt hjärtas öken har nåtts av de löften som Ordet, dopet och nattvarden förmedlar. Ett nytt liv gror redan nu, ett liv som håller för evigheten. Vi äger en tro som allt mer formar våra liv att bli som de trädgårdar Jesaja målar upp för oss: fyllda med ro, trygghet och frid.

Då Gud allt mera rotar oss i Kristus och sänder oss sin Ande, får vi nåden att erfara hur det kors som blev livets träd också kan förvandla vår öken till en himmelsk trädgård. Må vi alltid ha det korset för våra ögon.