Texter

Första läsningen
Sak. 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Andra läsningen
1 Petr. 1:6-12

Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag, för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning.
Det var denna räddning som profeterna sökte och forskade efter när de profeterade om den nåd som ni skulle få. De ville utröna vilken och vad slags tid som Kristi ande i dem syftade på när den förutsade de lidanden Messias måste utstå och den härlighet som skulle följa. Det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap. Detta har nu kungjorts för er av dem som i helig ande, sänd från himlen, kommit till er med evangeliet, detta som änglarna längtar efter att få blicka in i.

Evangelium
Mark. 11:1-10

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!”

Predikan

Nu har vi äntligen tänt det första adventsljuset. Det mörka och tunga runtomkring oss byts i ljus. Man börjar se tecken på att något särskilt stundar, då barnen springer runt med tomteluvor och fasaderna och gårdarna fylls med små lampor. Det börjar dyka upp grankvistar på dörrarna och stjärnor och änglar i fönstren.

Samtidigt är många trötta på allt det här med jularrangemang. Någon, som kan, åker bort. Undviker novembermörkret helt, kommer kanske tillbaka till själva dagen, om ens det. Men den som vill fira jul, den stannar kvar. Stannar kvar i mörkret en stund, för att se ljuset växa, efter hand som adventsljusen tänds. Vi som är kvar, vi går ut i mörkret och slasken, och tänker på Guds son som föddes i vår kalla värld. Tänker på det ljus, som mörkret inte kan övervinna.

Advent betyder ankomst. Visste ni att vi ber advent, varje gång vi ber Fader vår? I latinet heter det adveniat regnum tuum. Tillkomme ditt rike, säger vi. Varje gång vi ber Herrens bön, påminns vi om adventstidens budskap. Bönen handlar om att Gud kommer till oss, hans regerande blir verklighet bland oss, och så förlåts synder och alla får del i det dagliga brödet. Allt sådant är något som Gud ger oss, men det är också sådant som vi delar med varandra.

Den unga åsnan som Jesus rider in i Jerusalem på, blir som en bild av kyrkan. Vi bär Jesus med oss. Vi bär bröd åt de behövande. Vi bär ljus ut i världens mörker, då vi än en gång sänds för att gå i frid och tjäna Herren med glädje.

Advent är bottid och fasta. Eftersom de flesta av oss inte klarar sig utan glögg och choklad under de kommande dagarna, behöver vår botgöring kanske ta sig en annan form. Många lever givmilt under adventstiden. Flera har redan donerat till diakonin inför julen, vilket är något att vara tacksamma för. Ett annat sätt är att helt enkelt lära sig och tänka på var vårt ljus behövs. I vissa traditioner betonas att lära sig om orättvisor i världen, så att vi kan förstå och stöda dem som har det svårt. Och det finns många sådana: Miljökriser som en följd av att vi bara köper och köper, fast vi inte behöver. Människor som får leva under dåliga omständigheter, på grund av någon annans begär. Länder utan tillräcklig mat och sjukvård. Platser där alla inte får gå i skola.

Poängen är inte att säga att världen är en dålig plats. För i grunden är den inte det. Men vi vill inte heller leva blinda för den verklighet vi förmår se om vi tillåter oss. För Jesus budskap gäller både oss och dem som har det sämre ställt än vi. Det griper oss, att be om hans rikes ankomst. Att vara med och lyfta bördor från dem som har det svårt. Kanske väcks i oss en sådan kärlek som säger: ”I år får en julklapp gå åt någon som behöver den mera.”

Därför är advent en förberedelsetid. Vi hörde i de första läsningarna om att krigets tid ska ta slut och att vår tro ska bli äkta, så att Jesus ges pris, härlighet och ära. Att be och fira advent är att ställa sig i den gemenskap som vill att mörkret ska bytas i ljus, rent konkret genom våra gärningar idag, men främst genom att Jesus kommer till oss med sin kärlek.