Texter
Första läsningen
5 Mos. 8:2-3
Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte. Han tuktade dig med hunger och lät dig äta manna, något som varken du själv eller dina fäder kände till. Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren.
Andra läsningen
1 Kor. 10:1-6
Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.
Evangelium
Joh. 6:1-15
Jesus for över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.
När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.
Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.
Predikan
Det händer så mycket i dagens evangelium. Man liksom känner folkets iver och nyfikenhet över Jesu arbete bland dem. De följer honom till andra sidan sjön. De dras till honom. Varför det? Jo, för att han ser dem och möter dem. Han tjänar dem. Märkte ni den där sista meningen, då folket skulle göra honom till kung, då drog han sig undan. Det är inte det han söker. Inte världslig makt, inte sådant som är stort och pråligt. Han söker sådant med ett mycket djupare värde: att få dela bröd med en hungrig och att få förkunna Guds kärlek över folket.
I Johannesevangeliets sjätte kapitel, några verser framåt från dagens evangelium, ges en förklaring till detta vi har hört i dagens läsningar. Jesus säger till lärjungarna att de söker honom för att de fick äta av bröden och bli mätta, men sedan undervisar han dem och säger: ”arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består för evigt och som Människosonen ska ge er.” Lärjungarna diskuterar detta vidare med Jesus, varpå vi når en av Jesu utläggningar över mannat i öknen: ”Jag säger er sanningen: Det var inte Mose som gav er brödet från himlen, det är min Far som ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.” Då sade de till honom: ”Herre, ge oss alltid det brödet!” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra, och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta.”
Detta handlar om vårt inre tillstånd. Den hunger vi ska tänka på här är inte hungern efter bröd, utan hungern efter pengar, makt, andras uppmärksamhet och kroppar. Ett av fastetidens viktigaste budskap, då vi fastar från mat särskilt, är att dessa begär inte ska få styra oss och våra livsbeslut. Därför sätter vi i fastan åt sidan sådant som i sig kan vara gott. Det är en skola i att lära sig frihet från det som binder oss. För hur fria är vi, om vi inte förmår säga nej till våra begär? Fastetidens budskap är inte att vi ska se ner på oss själva och våra behov, utan att det finns något ännu viktigare än det som våra blickar så ofta fastnar vid, nämligen Guds kärlek till oss. Och denna kärlek har kommit ner till oss från himlen, för att mätta den djupaste hungern av alla, för att ge oss frid. Och han är Människosonen, Jesus Kristus, och den som tror på honom kommer aldrig att hungra eller törsta i denna värld.
Jag vill ge ett personligt exempel, som kanske kan öppna upp för vad detta betyder i praktiken. Några år innan vi flyttade upp till Österbotten blev min hustru tvungen att ringa ambulansen då jag plötsligt förlorade kontroll över min kropp. Det var neurologiska symtom – jag kunde inte tala och förlorade kontrollen över händer och fötter. Jag lider av ett migränliknande tillstånd ganska många dagar i månaden, så i sig var hjärnans beslut att gå egna vägar inget nytt. Men så klart fanns där en misstanke om att något allvarligare kunde vara på gång. Men det enda jag minns från hela den färden, från det att jag lades i ambulansen tills jag slapp hem till natten, är frid. Dagarna innan hade jag läst herdepsalmen (Ps 23) ganska intensivt och jag minns hur dess ord ljöd i mitt sinne: ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont”, ”Han ger liv åt min själ” och ”Godhet och nåd ska följa mig i alla mina livsdagar”.
I Guds ord finns en sådan kraft med vilken vi förmår gå igenom många svårigheter. Då Jesus kallar sig själv livets bröd och undervisar oss (i ord och handling) om att söka det andliga livet istället för det som är stort i världens ögon, då kallar han in oss i ett liv av frid och glädje. Inte så att vi befrias från denna världs lagbundenheter och brustenhet, vi kommer nog att utsättas för prövningar och svårigheter. Men så att vi får del i något som ger hopp också då vandringen går genom svåra passager. Och han kallar oss att se till honom, som är den andliga klippan som vår andra läsning talar om. Då vi har blicken fäst vid honom förlorar döden sin makt över oss – då blir det som skriftordet säger: ”Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus” (Rom 8:39). Det är då vi övertygas av detta som våra sinnen också kan förnyas, så att vi kan förhålla oss till begären på ett nytt sätt. Då vi är djupt rotade i den kärlek som kommer från Gud kommer det som frestar oss eller lockar oss i världen att kännas allt mera maktlöst.
Idag får vi en tydlig påminnelse om det andliga brödet, då vi samlas till nattvarden. Här får vi med våra egna kroppar möta Herren själv och ta emot hans gåva. Nattvarden dukas fram som en levande verklighet – här tar vi del i den enda färdkost som är avgörande för den kristnes resa. Här möter vi Gud själv och tar del i hans nåd. Här påminns vi om vem det ytterst sett handlar om och om hans goda vilja för sitt folk. Han regerar inte i det kungliga, utan han lär oss att tjäna, att dela bröd och vin och att vandra med blicken fäst på honom. Då får vi ta emot det andliga brödet, det bröd som ger världen liv.