Ljuset tänds hos oss

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar
angel speaks Joseph dream. Engraving

Texter

Första läsningen
1 Mos. 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Andra läsningen
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Det ter sig för mig som att vi lever i en tid av snabba lösningar. Vi vill ha svar direkt. Problem ska vara lösta redan igår. Och om de inte är det, så hittar vi nog någon att skylla på: finns det inte en tjänsteperson som har ansvar för detta? Hur kan saker ta så länge? Vad är det som är så svårt? Särskilt utmanande blir ju detta i en tid då både ekonomi och politik präglas av ganska stora bekymmer. Många i arbetslivet märker att det helt enkelt inte går att leva upp till alla krav och förväntningar som ställs.

Som kristna borde vi vara vana med väntan. Vi har adventsfastan och påskfastan som ger oss veckotal av övning under året. Fastans väntan handlar om att bli bekväm med det obekväma. Att lära sig utstå ovisshet. Att våga gå vidare fast det känns mörkt. Kyrkans väntan är inte heller tänkt att bara vara mys med adventsljus och glögg, utan en andlig förberedelse. De två utesluter säkerligen inte varandra, så ta ingen stress över glöggen.

Dagens läsningar för oss in i väntan som inte är helt enkel. Abraham och Sara väntade länge på deras son. Marias väntan var överraskande, så till den grad att Josef ansåg det bäst att lämna henne.

Ni som kan berättelserna minns att Sara log då hon fick höra Guds löfte att hon skulle få en son. Det var ett leende som var uppgivet, kanske lite cyniskt och trött. Jag ser det leendet framför mig som då någon lovar att saker ska bli bra, fast man själv vet att det inte ska bli det. Ett leende som döljer ett djup av mörker inom oss.

Men de här läsningarna bryter det mörkret. Ibland är Guds löfte mirakulöst. Vi bara kan inte ana vad som ska hända. Märk också att Guds förverkligar sitt löfte till Sara, fastän hon inte trodde det som sades till att börja med. Guds löften är inte beroende av vår förmåga att tro. Det Herren lovar, det håller han, oberoende av oss. Abraham och Sara kom sakta ur mörkret, som om de skulle vandra mot en eld. Med tiden fick de erfara allt mera ljus och värme. Deras son Isak föds och Saras leende fylls med mening. Vad som inledningsvis var ett tecken på hennes tvivel blir ett tecken på Guds trofasthet.

Likaså, då vi följer Josefs tankebanor, möter vi honom i en kris som handlar om hela hans framtid. Han hade förlovat sig med Maria, han hade säkert planer på hus och hem. Men så, en graviditet – och han vet att barnet inte är hans. Jag föreställer mig Josef där i nattens mörker. I sin ensamhet, med ett mycket svårt beslut att fatta. Besvikenheten och förvirringen måste ha varit oändlig. Han skulle lämna Maria, för att kunna börja om och slippa det svåra.

Gud kallar honom att stanna kvar. Var inte rädd. Barnet har blivit till genom helig Ande. Ta till dig Maria som hustru. Detta ser ut som en katastrof, som att det inte kan bli värre än såhär. Men detta är räddningen för hela världen. Ett ljus tänds för honom att gå mot. Ett ljus som säkerligen inte var tillräckligt för att upplysa grannar och släktingar, men som var tillräckligt för att Josef skulle kunna ta nästa steg på vägen. Och jag tror att den väg han gick i trohet till Gud och till Maria var en som kantades av många missförstånd och rykten i hans omgivning. Men han hade fått se tillräckligt av Guds planer, för att förmå gå det.

Vandringen går mot ljuset. Den kristna kyrkan väntar en soluppgång. Därför är kyrkan vänd mot öst, där solen går upp. Då vi samlas till gudstjänst, som traditionellt varit på söndag morgon, hälsar vi ljuset – det ljus som upplyser världens mörker av Guds nåd. I förberedelserna för jul gör vi i ordning, så att ljuset från Kristus kan lysa upp våra hjärtan och leda oss några steg till på vägen. En väg som för mot hans ankomst: den vi väntar i advent, den vi erfar i ordet och sakramentet, men också hans ankomst i härlighet vid den yttersta dagen. Han är ljuset i världens mörker, därför väntar vi tålmodigt och vandrar ett steg i taget i tro. Vi söker hans ljus för vår livsväg.

I Hebreerbrevet hörde vi sägas att detta hopp som ligger framför oss är vår själs ankare. Ankaret är till för att hålla oss trygga i stormen. Ankaret kastas ut i djupet, till ett botten som vi förmodligen inte ser. Ändå håller det fast. Också då vi inte ser allt vad Gud planerar, får vi vara trygga. I medgång och motgång, ja till och med i liv och död. Vårt ankare går ända in bakom förlåten – det betyder att det går ända in i det heligaste. Ankaret är tryggt. Vi är fästa vid Kristus, vid honom som för helighet och ljus in i världen. Genom honom öppnas vägen till Guds helighet för oss. Då vi vänder oss till honom och lär av honom kan vi leva i trygghet. En trygghet, en frid, som inte kan tas ifrån oss.

Idag delar vi Marias väntan på Jesu födelse. Ännu någon dag, så tänder Jesus sitt ljus i världens mörker. Idag förbereder vi oss för det ljuset. Kanske känns det svagt, som att värmen är långt borta, då vi tänker på allt som tynger oss och gör livet svårt. Men julens mysterium är inte det att vi ska hitta fram till Gud, utan att Gud kommer till oss. Han kommer inte då vi har allt på klart, utan just där vi är. Han kommer till oss i det obekväma: i ett stall, i en kris, i vår väntan.

Julen lär oss att Gud inte är rädd för det svåra i det mänskliga livet, han drar sig inte undan vårt mörker. Istället tänder han sitt ljus där vi är. Så ser vi hans löften bli sanna, som Sara, som Maria och Josef. I efterhand får vi se att varje steg i det svåra, var ett steg närmare den som alltid välkomnar med värme, som ger ett tryggt fäste för våra själars ankare och som för in sin kärleks ljus i vår mörkaste omständighet.

Tecken på himmelens och jordens förening

Publicerat den av Niklas Lämna en kommentar

Texter

Första läsningen
Sef. 3:14-17

Jubla, dotter Sion,
ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig, dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung, bor hos dig.
Du har ingenting mer att frukta.
Den dagen skall Jerusalem få höra:
”Sion, var inte rädd,
låt inte händerna sjunka i missmod.
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.”

Andra läsningen
Fil. 4:4-7
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Predikan idag är på väg mot de fyra första verserna av psalm 23 i psalmboken.

Nu stundar det. I och med den fjärde advent, tillägnad Jesu moder Maria, enas vi med henne i längtan efter att möta julens barn, vår Herre och frälsare. Snart ska en ny stjärna tändas i skyn, världens mörker genomträngas av ett ljus av mildhet, nåd och sanning. Himlens port ska öppnas.

Så skall det som psalmisten och profeterna talat om bli sant, en ny Herre ska sätta sig på Davids tron, en vars rike inte är av denna världen, vars höghet inte begränsas av hans kärlek, utan fullkomnas. Det är vad det betyder att Gud är med oss. Marias son, den evige Guden, är herre, konung, och frälsare. Han regerar genom sitt räddningsverk och hans nåd är grunden för den vilja han har för våra liv. Varje dag knackar han på hjärtats dörr, varje dag manar han oss att bereda väg för hans födelse i våra liv – och då det händer – då vi möter honom – då är det ljuvare än honung, som det manna som gav Israels folk kraft att utstå öknens prövningar. Och detta möte kommer att fullbordas då Kristus föds i julnatten.

Det är detta som församlingen så andäktigt väntar. Att också våra hjärtan skulle fyllas med den ädlaste skatten, värd ofantligt mer än någon ädelsten eller egendom, den skatt som är Guds kärlek i Jesus Kristus. Här samlas vi, för att möta vår herre och frälsare. Han talar till oss genom sitt ord. Och i den stunden möter vårt hjärtas längtan sitt svar. Han säger ”Kom till mig, ni som är tyngda av bördor”. Han låter oss höra att domen över oss är upphävd. Han ger oss sin frid, som bevarar både våra hjärtan och våra tankar. Så är Gud med oss och vi med Gud.

För sådan är Gud, Fadern, att redan innan skapelsen har han visat oss sin kärlek, den som blir synlig i Sonens födelse som människa. Då han föds i julnatten förenas himmel och jord. Det gudomliga tar form i en mänsklig kropp. För det är ju inte det att han bara lånar en kropp för en tid, som om den var något oviktigt. Nej, genom sin kroppslighet blir han tecknet på Guds längtan för oss. Att vi ska bli lika honom i allt. Att vi ska fullkomnas enligt hans vilja. Att vi ska få äga allt det himmelska, liksom han äger allt det jordiska. Då vår väntan i denna tid tar slut och vi skådar honom i härlighet, då skådar vi honom i hans kropp. Liksom vi själva våra kroppars uppståndelse. Det är vi, den väntande församlingen, som med allt vad vi är: kropp, själ och ande – blir frälsta till den salighets fröjd som finns i Kristi närvaro. Redan nu vet vi detta, men en dag ska vi se det.

Kunde Josef ana detta, då ängeln uppenbarade sig för honom? Jag tror inte det. För var och en av oss uppenbaras den nåd vi behöver för stunden. Det ljus som träder in i världens mörker upplyser alla vrår av skapelsen, men samtidigt blir dess innebörd något som vi måste få erfara efter hand vi behöver den. Då vi ropar om nåd, då är Herren redo att svara. Då vi söker Andens ledning, då har har redan bett för oss med suckar utan ord. Liksom Maria så förtröstar vi på att något gott ska komma, något som vi redan anat och erfarit, men som vi så gärna skulle se i sin fullhet.

Vi har två dagar av förberedelse kvar till frälsarens födelsefest. Två dagar av förväntansfulla arrangemang. Då vi nu ställer våra hus och hem i ordning, så är det också ett ypperligt läge att bereda rum för Kristus i våra hjärtan. Då vi ordnar för måltider och städar inför aftonens program, kan vi samtidigt lyfta våra hjärtan till Herren i förväntan. Bönen är enkel: att allt det som vi omringar oss själva med i det jordiska, ska få bli tecken på den himmelska verklighet som är festens orsak.

Det handlar om att öppna sina hjärtan för hur Kristus inkarneras, blir kött. Hur han kommer till oss genom det skapade. Vi tänder idag det fjärde ljuset. Vi kan göra det slentrianmässigt och av ohejdad vana. Eller så kan vi göra det i andakt, som ett tecken för oss själva att vi längtar efter det sanna ljuset. Åtminstone hemma hos oss blev gårdagen den stora städdagen inför jul. Och vi ställs så klart inför valet om vi ska ”städa i argona” eller om vi ska låta det yttre ordnandet också bli en hjärtats förberedelse. Då vi gör våra hem rena för att välkomna gäster, då gör vi också våra hjärtan öppna för den som säger: ”Allt vad ni har gjort för dessa minsta, har ni också gjort för mig.” Då vi bakar våra limpor och delar med oss av det goda, då visar det på vår omsorg om varandra. En omsorg som vi kan låta betyda mycket mera än bara det jordiska brödet, Herren själv talar om att han är livets bröd.

Det finns så mycket i våra jultraditioner som kan väcka den stilla bönen: vår möjlighet att andas in av Guds godhet över våra liv. Julgranen med sin stjärna som leder de vise männen till krubban. De gröna barren som Luther lär ha talat om som ett tecken på det liv som inte förgår ens i den mörkaste och kallaste omständighet. Julklapparna som påminner oss om den största gåvan av alla. Ibland blir dessa saker som vi säger att distraherar från julens kärnbudskap, men med Guds hjälp och genom vår egen förberedelse kan dessa också bli en del av att bereda väg för Herrens ankomst.

Då varje steg av julförberedelserna åtföljs av en sådan bön, då blir det som vi snart ska sjunga i kollektpsalmen: Vi är som bruden i väntan på brudgummen. Vi har gjort rum för honom i våra hjärtan. Vi längtar efter det himmelska mannat. Så når vi salighetens fröjd, för vi får tillhöra honom. Och också vi får leva det liv där himmel och jord förenas.