Texter

Första läsningen
Sef. 3:14-17

Jubla, dotter Sion,
ropa ut din glädje, Israel!
Gläd dig, dotter Jerusalem,
fröjda dig av hela ditt hjärta!
Herren har upphävt domen över dig
och undanröjt dina fiender.
Herren, Israels konung, bor hos dig.
Du har ingenting mer att frukta.
Den dagen skall Jerusalem få höra:
”Sion, var inte rädd,
låt inte händerna sjunka i missmod.
Herren, din Gud, bor hos dig,
hjälten och räddaren.
Han jublar av glädje över dig
i sin översvallande kärlek.”

Andra läsningen
Fil. 4:4-7
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Predikan idag är på väg mot de fyra första verserna av psalm 23 i psalmboken.

Nu stundar det. I och med den fjärde advent, tillägnad Jesu moder Maria, enas vi med henne i längtan efter att möta julens barn, vår Herre och frälsare. Snart ska en ny stjärna tändas i skyn, världens mörker genomträngas av ett ljus av mildhet, nåd och sanning. Himlens port ska öppnas.

Så skall det som psalmisten och profeterna talat om bli sant, en ny Herre ska sätta sig på Davids tron, en vars rike inte är av denna världen, vars höghet inte begränsas av hans kärlek, utan fullkomnas. Det är vad det betyder att Gud är med oss. Marias son, den evige Guden, är herre, konung, och frälsare. Han regerar genom sitt räddningsverk och hans nåd är grunden för den vilja han har för våra liv. Varje dag knackar han på hjärtats dörr, varje dag manar han oss att bereda väg för hans födelse i våra liv – och då det händer – då vi möter honom – då är det ljuvare än honung, som det manna som gav Israels folk kraft att utstå öknens prövningar. Och detta möte kommer att fullbordas då Kristus föds i julnatten.

Det är detta som församlingen så andäktigt väntar. Att också våra hjärtan skulle fyllas med den ädlaste skatten, värd ofantligt mer än någon ädelsten eller egendom, den skatt som är Guds kärlek i Jesus Kristus. Här samlas vi, för att möta vår herre och frälsare. Han talar till oss genom sitt ord. Och i den stunden möter vårt hjärtas längtan sitt svar. Han säger ”Kom till mig, ni som är tyngda av bördor”. Han låter oss höra att domen över oss är upphävd. Han ger oss sin frid, som bevarar både våra hjärtan och våra tankar. Så är Gud med oss och vi med Gud.

För sådan är Gud, Fadern, att redan innan skapelsen har han visat oss sin kärlek, den som blir synlig i Sonens födelse som människa. Då han föds i julnatten förenas himmel och jord. Det gudomliga tar form i en mänsklig kropp. För det är ju inte det att han bara lånar en kropp för en tid, som om den var något oviktigt. Nej, genom sin kroppslighet blir han tecknet på Guds längtan för oss. Att vi ska bli lika honom i allt. Att vi ska fullkomnas enligt hans vilja. Att vi ska få äga allt det himmelska, liksom han äger allt det jordiska. Då vår väntan i denna tid tar slut och vi skådar honom i härlighet, då skådar vi honom i hans kropp. Liksom vi själva våra kroppars uppståndelse. Det är vi, den väntande församlingen, som med allt vad vi är: kropp, själ och ande – blir frälsta till den salighets fröjd som finns i Kristi närvaro. Redan nu vet vi detta, men en dag ska vi se det.

Kunde Josef ana detta, då ängeln uppenbarade sig för honom? Jag tror inte det. För var och en av oss uppenbaras den nåd vi behöver för stunden. Det ljus som träder in i världens mörker upplyser alla vrår av skapelsen, men samtidigt blir dess innebörd något som vi måste få erfara efter hand vi behöver den. Då vi ropar om nåd, då är Herren redo att svara. Då vi söker Andens ledning, då har har redan bett för oss med suckar utan ord. Liksom Maria så förtröstar vi på att något gott ska komma, något som vi redan anat och erfarit, men som vi så gärna skulle se i sin fullhet.

Vi har två dagar av förberedelse kvar till frälsarens födelsefest. Två dagar av förväntansfulla arrangemang. Då vi nu ställer våra hus och hem i ordning, så är det också ett ypperligt läge att bereda rum för Kristus i våra hjärtan. Då vi ordnar för måltider och städar inför aftonens program, kan vi samtidigt lyfta våra hjärtan till Herren i förväntan. Bönen är enkel: att allt det som vi omringar oss själva med i det jordiska, ska få bli tecken på den himmelska verklighet som är festens orsak.

Det handlar om att öppna sina hjärtan för hur Kristus inkarneras, blir kött. Hur han kommer till oss genom det skapade. Vi tänder idag det fjärde ljuset. Vi kan göra det slentrianmässigt och av ohejdad vana. Eller så kan vi göra det i andakt, som ett tecken för oss själva att vi längtar efter det sanna ljuset. Åtminstone hemma hos oss blev gårdagen den stora städdagen inför jul. Och vi ställs så klart inför valet om vi ska ”städa i argona” eller om vi ska låta det yttre ordnandet också bli en hjärtats förberedelse. Då vi gör våra hem rena för att välkomna gäster, då gör vi också våra hjärtan öppna för den som säger: ”Allt vad ni har gjort för dessa minsta, har ni också gjort för mig.” Då vi bakar våra limpor och delar med oss av det goda, då visar det på vår omsorg om varandra. En omsorg som vi kan låta betyda mycket mera än bara det jordiska brödet, Herren själv talar om att han är livets bröd.

Det finns så mycket i våra jultraditioner som kan väcka den stilla bönen: vår möjlighet att andas in av Guds godhet över våra liv. Julgranen med sin stjärna som leder de vise männen till krubban. De gröna barren som Luther lär ha talat om som ett tecken på det liv som inte förgår ens i den mörkaste och kallaste omständighet. Julklapparna som påminner oss om den största gåvan av alla. Ibland blir dessa saker som vi säger att distraherar från julens kärnbudskap, men med Guds hjälp och genom vår egen förberedelse kan dessa också bli en del av att bereda väg för Herrens ankomst.

Då varje steg av julförberedelserna åtföljs av en sådan bön, då blir det som vi snart ska sjunga i kollektpsalmen: Vi är som bruden i väntan på brudgummen. Vi har gjort rum för honom i våra hjärtan. Vi längtar efter det himmelska mannat. Så når vi salighetens fröjd, för vi får tillhöra honom. Och också vi får leva det liv där himmel och jord förenas.