Perspektiv på fastan, Mänska kom fram i Karleby sockenkyrka

Publicerat den av Niklas

Läsning
Jes 58:5-9a

Skulle detta vara en sådan fasta som jag vill ha,
en dag då människan ödmjukar sig?
Att man hänger med huvudet som ett sävstrå
och sätter sig i säcktyg och aska,
vill du kalla det att hålla fasta
och en dag till Herrens välbehag?

Nej, detta är den fasta jag vill ha:
Lossa orättfärdiga bojor,
lös okets band,
släpp de förtryckta fria,
bryt sönder alla ok,
ja, dela ditt bröd åt den hungrige
skaffa de fattiga och hemlösa en boning,
kläd den nakne var du än ser honom
och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.

Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden
och ditt helande visa sig med hast.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet följa i dina spår.
Då skall Herren svara när du åkallar honom.
När du ropar, skall han säga: ”Se, här är jag.”

Predikan

Vi är inne i fastetiden och jag vill under denna predikan rikta vår uppmärksamhet mot den knutpunkt som ligger mellan fastan, denna mässas namn: ”Mänska kom fram” och det tema som gavs mig inför denna mässa ”Kom, Herre, Jesus”.

Vid bibelstudiet tidigare idag har jag talat om hur Gud möter vår nöd. Där nämnde jag att jag ser kyrkoåret och de olika fastorna som ett sätt som Gud förbereder oss för nöden. För Gud vet att vi kommer att möta nöd under vår vandring. Jesus mötte mycket nöd under sin vandring här på jorden. Och det som vi kan lära oss av Jesu möte med nöden är att han greps av medkänsla för dem som lider: med dem som inte har tillräckligt med pengar, för dem som blir diskriminerade på olika grunder, för dem som hör till minoriteter som samhället inte ville veta av. Den som har sett Jesus har också sett Fadern. Ja, det som var en av Jesu uppgifter här på jorden var att göra oss medvetna om hurudan Fadern är, vad Han tänker om oss, vilka drömmar Han har för oss, vilken kallelse Han har för oss.

Redan Jesaja fick ta emot tydliga vittnesbörd om hurudant Faderns hjärta är. Jag tänker på många av de texter som finns nedskrivna för oss i Jesajas bok, men idag tänker jag särskilt på den text som vi nyligen hört läsas. Det finns en olycklig översättning i båda svenska versionerna av inledningen till texten: ”en dag då människan ödmjukar sig”. Profeten kritiserar nämligen detta ödmjukande, för det är en falsk ödmjukhet. Jag menar att det är olyckligt att vi inte har något bättre ord än ödmjukhet att använda här. Engelskan använder i motsvarande översättingar ”to humiliate”, vilket jag uppfattar som en negativ version av det fromma och rätta ”to humble oneself”.

Gud vill inte ha en falsk ödmjukhet i vår fasta. Han vill inte att vi skall hänga med huvudet, inte att vi skall markera vår fasta som något stort och vackert, så att vi kan samla andliga poäng för våra handlingar. Gud är inte intresserad av ditt poängsaldo, Han är inte intresserad av att se falskhet förklätt i fina ord och tomma gärningar. Men Gud vill nog att vi skall fasta. Det är tydligt. Herren säger det i dagens text, det finns en typ av fasta som Han vill ha. Jesus talar om det i bergspredikan då han upprepar samma tanke som Jesaja: ”När ni fastar”, demonstrera det då inte, utan fasta inför Herren, som ser i det fördolda. Herren vill se en fasta som tar sig uttryck i kärlek till Honom och i kärlek till vår nästa.

På vilket sätt svarar då en kyrkoårsbunden fasta mot det som Herren önskar se?

”Nej, detta är den fasta jag vill ha: [säger Herren]
Lossa orättfärdiga bojor,
lös okets band,
släpp de förtryckta fria,
bryt sönder alla ok,
ja, dela ditt bröd åt den hungrige
skaffa de fattiga och hemlösa en boning,
kläd den nakne var du än ser honom
och drag dig inte undan för den som är ditt kött och blod.”

I vårt kyrkoår har vi alltså två stora fastor, inför påsk och inför jul. Tänk om dessa perioder i vårt samhälle skulle präglas av det budskap som vi just läst? Dela bröd, ge den hemlöse ett hem, lös okets band, lossa orättfärdiga bojor! Tänk vilket budskap till vår tid det skulle vara om vi som förvaltar detta budskap också skulle leva ut det, intensivt och radikalt, under fasteperioderna i kyrkoåret! Där förverkligas det budskap som också denna mässas namn kommer ifrån: ”Mänska kom fram!” Kom fram du hemlösa, du hungriga, du som är bunden av orättfärdighetens bojor – Kristi brud, vi alla, församlingen, ja Gud själv, har ett budskap för dig: ”Gud är god, och vi är hans utsända.” Vi är det folk som älskar vår nästa som oss själva. Vi bjuder dig att lära känna den Gud som har älskat oss först. Den Gud som givit sitt liv för att vi skall få Hans. Tänk hur annorlunda t.ex. påsken skulle uppfattas av de människor som vi hjälpt på olika sätt, då de skulle inse att de har fått husrum eller mat för att vi vill rätt förbereda oss för denna högtid då synden besegras.

Hur ser en sådan fasta ut rent konkret? För dig och mig, vad innebär det? Den traditionella fastan är ju att avsäga sig mat eller vissa typer av mat under en viss tid, för att göra utrymme för bön och goda gärningar. Jag vill idag ändå arbeta med ett lite utvidgat fastebegrepp. Jag tänker att fasta är att lägga åt sidan något som i sig är gott, för att göra utrymme för det som är bättre. Vi behöver mat, men ibland kan det vara gott att minska på den för att ge utrymme för annat. Det är gott att vi kan följa med nyheter enkelt och effektivt, men ibland kan det vara bra att sätta tidningsbeställningen och telefonen åt sidan.

Fastan har två sidor: å ena sidan ger den oss tid för Gud och medmänniskan och å andra sidan utmanar den oss att växa som individer, den skapar utrymme för helgelse. Det första har jag redan sagt något om, men den andra sidan är ännu till största del orörd. Då vi fastar från något, kommer det med stor sannolikhet att orsaka förändringar i vår vardag. Ofta finns det något utmanande i fastan, förhoppningsvis finns det. Väljer vi att fasta från mat kommer vi fort att märka att vår kropp inte fungerar som den brukar, vi kommer att märka att vårt humör inte fungerar som vanligt. Det är ett tecken på att fastan fungerar som det ska. En av de stora insikterna i fastandet är just att vi ser våra egna brister mycket tydligare. Då du känner dig själv bättre har du också ett ärligare utgångsläge för ditt böneliv och din vandring med Herren. Det är gott för dig att vara medveten om dina brister. Vidare är det gott för dig att kunna bära fram dem inför Herren. Hans helighet, hans nåd och kärlek räcker till för att förändra ditt liv till det bättre. Igen: ”Mänska, kom fram!”

Ett tredje sätt att närma sig fastan är att se den som en förberedelse. I kyrkoåret har vi stora högtider direkt efter fastorna och efter det kommer det tider av tillväxt. Det går från det lila som är fastans färg, till det vita som är jublets färg, till det gröna som är tillväxtens färg. Här vilar några djupa insikter om det mänskliga livet och om livet i Guds rike. Fastan är en tid då vi förbereder oss för en tid av tillväxt. Fastan är en tid då vi förbereder oss för att ta emot något viktigt andligt budskap från Herren. Och vidare, fastan är en tid då vi förbereder oss för att leva ett gott mänskligt liv, ett liv i Kristi efterföljd. Jag brukar också ofta tänka fastan som ett sätt att förbereda sig inför nödens dag. Då jag regelbundet väljer att inte äta, vet jag hur det känns, rent fysiskt, att vara utan mat. Då jag väljer att klä mig i samma jeans flera månader i sträck, vet jag vad det innebär att inte kunna köpa nya kläder. Då jag väljer att fasta från olika saker kan jag lära mig att se Guds godhet i annat än mina ekonomiska möjligheter, i annat än att jag får vara mätt och belåten alla dagar. Människolivet, ja det kristna livet, är inte enbart en serie trevligheter och framgångar. Kristus gick korsets väg, en lidandets väg – och det var gott! Fastan är ett sätt för mig att förbereda mig för nödens dag. Ett sätt för mig att kunna förtrösta på Herren också då när Han inte ger mig den världsliga framgång som jag önskar.

Men, fastan är också ett sätt för mig att förbereda mig för framgångens och glädjens tid. Då jag under 40 dagar fastat på olika sätt kan jag med hela min kropp glädjas över påskens budskap, att Kristus har uppstått (och att jag får äta vad jag vill). För det betyder att vi inte längre behöver leva i förberedelse, vi får träda in i festen. Som ett pedagogiskt verktyg är fastan otroligt effektiv – den erbjuder mig både förmåga att uthärda motgången och beredskap att glädjas över framgången på ett sätt som ärar Gud. Det är det som den sista delen av läsningen från Jesaja talar om:

”Då skall ditt ljus bryta fram som morgonrodnaden
och ditt helande visa sig med hast.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet följa i dina spår.
Då skall Herren svara när du åkallar honom.
När du ropar, skall han säga: ”Se, här är jag.””

När vi har fastat väl, när vi har förberett oss och älskat i enlighet med Guds riktlinjer för en god fasta, då bryter ljus fram. Det är såklart en bild – för vår insikt och erfarenhet av Guds trofasthet. Om vi fastar på ett sätt som ärar Gud, som gör oss bättre förberedda för att ära Honom, om vi fastar i kärlek till nästan, då kommer hela världens helande att visa sig för oss. Våra ögon kommer att rikta sig mot Gud, som är alla goda gåvors givare och vi kommer att fördjupas i insikten att Herrens rättfärdighet och härlighet följer oss. Då vi fastar på det sätt som jag nu beskrivit, i enlighet med Jesajas och Jesu ord, kommer vi att uppleva hur Herren svarar på vårt rop: ”Kom, Herre, Jesus”! Vi kommer att se hur Herren redan för länge sedan har sagt: ”Se, här är jag!”

För Herren är här. Hans härlighet uppfyller jorden och Kristi seger över synden, döden och djävulen har på ett avgörande sätt förändrat den verklighet vi lever i. Att fasta är att öva sig i att inse detta. Att fasta är att göra tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att fasta är att förbereda oss för att gå genom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren. Att fasta är att inse att Herren, Jesus, går med oss – att Han redan är här. När vi fastar på ett sätt som behagar Gud kommer våra ögon att öppnas: mänskan stiger fram, Herren Jesus kommer till oss. Och vi får se att Gud är god och att Han fortsätter att ge oss goda gåvor, både i nöden och i framgången.

Predikan, Familjemässa i Terjärv, Andra söndagen i fastan, Bön och tro

Publicerat den av Niklas

 

Ingen första läsning, familjegudstjänst.

Andra läsningen

1 Kor. 10:12-13

Den som tror sig stå stadigt skall se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Evangelium

Mark. 9:17-29

”Mästare”, sade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Predikan

Föreställ dig en helt vanlig dag. Du har varit ute på en längre promenad, längs vägen mötte du några andra bybor som helt tydligt hade varit med om något, men de ville inte berätta vad. Du funderar på vad som kan ha hänt, som så tydligt hade gjort dem upprörda. Då du går över ån och kommer in i byn så ser du att det är ovanligt mycket folk ute och alla är på väg ner mot sjön. Så fort du kommer över krönet och sjön börjar synas ser du en liten folksamling vid stranden.

Cesarea Filippi, där Jesus vandrar fram i dagens evangelium är en liknande plats som Terjärv. Ja, visst finns det mycket som skiljer, men det är en ort som är byggd vid vattnet, där vattnet spelar en stor roll. Och i dagens text hör vi hur en folkskara samlats, för att få möta Jesus. Vi fortsätter vår berättelse…

Då du kommit förbi gamla Terinit märker du att folksamlingen som uppkommit verkar kretsa kring en man och ett barn. Antagligen en man med sin son. De verkar spända, kanske lite nervösa. Då du kommer närmare får du reda på att de väntar på hjälp. De har hört att en profet, någon som kunde vara sänd av Gud, är på väg genom byn, ryktet hade gått att han orsakat en mindre uppståndelse tidigare på dagen.

Mannen och hans son hade kommit ut direkt som ryktet hade gått. Det var något fel med pojken, han var sjuk på ett sätt som de inte kunde förstå, men hans pappa hade ännu hopp. Han hoppades att den här mannen som var sänd av Gud skulle kunna göra något.

Vilken märklig berättelse, inte sant? Folk som samlas på byn på grund av ett rykte om en man sänd av Gud! Då Jesus började göra sina under hade det gått flera hundra år sedan Gud hade gjort något så tydligt bland sitt folk. Det måste ha varit utmanande för många som var där att tro på honom och på allt han gjorde. Men några hade hopp. De trodde på vad som berättats åt dem att Gud gjort i andras liv, i deras förfäders liv. Visst verkade Gud i folks liv, men det var länge sedan någon stor profet hade stigit fram.

Tillbaka till pappan och pojken. Plötsligt kommer ett följe längs vägen förbi stranden. Det kan inte vara någon annan än den som de väntar på. ”Stanna, hjälp, vi har ingen annan att gå till!”, ropar de, och en man stiger fram ur folkskaran. ”Det är något fel på min son! Vi vet inte vad det är som gör att han reagerar som han gör, läkarna står utan förklaring, kan du hjälpa oss?”

”Att ni inte kan tro! Förstår ni ännu inte vad Gud gör bland er? För honom till mig! Hur länge har han varit sjuk?” Pappan svarade: ”I flera månader! Kan du hjälpa oss?” ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror!” – ”Jag vill tro, hjälp mitt tvivel!” Ännu mera folk hade kommit till platsen, ryktet går fort i en liten by och det är sällan som något som detta utspelar sig. Mannen talade med auktoritet och sade: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka!” Pojken föll ihop och alla blev förskräckta. Hur kunde någon orsaka något sådant bara genom ett talat ord? Vilken kraft är det han äger? Sen lyfter han ännu upp pojken: han mår bra, han är i liv.

Det förvånar mig hur mycket berättelsen ändrar då vi placerar den i vår egen kontext. Den känns overklig på något sätt. Ändå tror jag att den måste ha varit minst lika förbryllande för den folkskara som samlades runt Jesus för tvåtusen år sedan. En man som driver ut onda andar bara genom att tala till dem!? En man som är sänd av Gud!? Det är inte enkla saker att få sitt huvud runt.

Men det är berättelser som denna som vi samlas runt i gudstjänstlivet och i församlingen. Berättelser som tvingar oss att tänka igenom vad vi riktigt tror på. Berättelser som å ena sidan förmedlar det enkla: Jesus har kraft. Men som å andra sidan också har en djup sida: Hur förväntar vi oss att Gud skall agera i vår tid?

Direkt man återberättar en modern version av dagens evangelium blir det tydligt hur absurd den ter sig för någon som inte är van att höra till den på det sätt som vi gör. Redan den insikten är en övning i sig själv för oss. Hur kan vi hjälpa någon att tro? Mannen i berättelsen bekände också sin otro, fastän Jesus stod framför honom! Hur kan vi hjälpa någon att se förbi det som kanske känns konstigt och lyssna till vad Gud försöker berätta genom en text som denna? Hur kan vi beskriva vad det innebär att komma till Gud? Om det var svårt att tro för pappan i berättelsen, hur skall det då vara för någon som inte mött Jesus?

Idag vill jag lämna oss med bilden av den far och den son som sökte upp Jesus i sin förtvivlan. De sökte Honom och fick hjälp. De hade problem, de led av syndens konsekvenser, de hade otro och tvivel och sjukdom. Men Gud visar sig vara nådig och kärleksfull och Jesus visar sig ha den kraft som de längtade efter. Och vad de sökte fick de också ta emot.

Guds Ande verkar ännu idag i Hans församling. Varje gång vi samlas till nattvardsbordets gemenskap får vi fira en måltid där Gud själv lovat vara nära. I den gemenskapen, i gemenskapen med Gud och med skaran av de förlåtna som kommer till bordet, där kan vi finna vägar till tro. Pappan och pojken i dagens berättelse kom för att bli välsignade av Gud, likadant får vi göra då vi tillsammans kommer till nattvardsbordet. Gud har visat sig vara nådig och kärleksfull och då vi söker honom vid hans bord får vi också ta emot Hans nåd och kärlek.

 

Den oförtjänta nåden, Gudstjänst i Nedervetil, Tredje söndagen före fastetiden, andra årgången

Publicerat den av Niklas

 

Första läsningen

5 Mos. 7:6-8

Mose sade till Israel:

Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.

Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Andra läsningen

Fil. 3:7-14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Evangelium

Matt. 19:27-30

Petrus sade till Jesus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.”

Predikan

Frank Ådahl har en sång med refrängen:
”Att lämna allt och följa mig
Kan kosta dig ditt liv
Men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig
Är ändå värt sitt pris
För jag står på din sida”

I dagens texter talas om sådana som lämnar något bakom sig för att följa Jesus.

Israels folk lämnade slaveriet. De följde Gud ut i öknen och med tiden fram till löfteslandet Israel. Petrus uppfattade lärjungarnas liv som att de lämnat allt för att följa Jesus. Jesus lovar honom att de som gör det ”skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv.” Paulus talar i den andra läsningen om att lämna det som man tidigare räknat som seger bakom sig och nu sträcka sig framåt mot det som ger liv, att löpa mot det mål, som är ”där uppe”, som Gud kallat oss till.

Hur gör vi då normalt språk av dessa bibelord? Vad är det vi kan lära oss? Här finns många symboler, många allegorier och möjliga tolkningar – som det alltid finns i de bibliska texterna. Vi kan läsa dem ytligt och i sin enkelhet konstatera att det handlar om att omvända sig, men som så ofta tror jag det verkliga guldet ligger i den lite djupare läsningen, då vi försöker tolka och relatera författarnas budskap till vår egen erfarenhet och vardag.

För det första: Vilka är utgångslägena i de olika fallen vi talar om? Alla tre texter beskriver människor som haft en viss livssituation och som hittat en ny, mera meningsfull eller mera hållbar, livssituation. I alla tre fallen handlar det om att de har rört sig från ett tillstånd till ett annat. De har antagit den utmaning som kommer av att höra och förstå vad evangelium handlar om: Nytt liv i gemenskap med Gud.

För det andra: De har stigit in i något nytt och de har upptäckt att det inte var lätt att stiga in i det nya. Det var jobbigt, utmanande, krävande rentav, men värt det. Israels folk klagade och knotade hela ökenvandringen igenom, ja till och med då de första gången kom till det land som blivit lovat dem så sade de att de omöjligt kan inta det. Fastän Gud gått framför dem som både molnstod och eldpelare. Lärjungarna lämnade sina nät på stranden, säkerligen i osäkerhet över vad som väntade dem, men Jesu kallelse: ”Följ mig!” fick dem att gå. Paulus, han inte bara går, utan han springer, han löper för att nå målet. Och det han löper bort ifrån, det har han kastat på sophögen. Han säger att han gör allt för att gripa den vinst som han anar, nu då Jesus gripit tag i honom. Sådan är den kallelse som Guds folk får: värd att löpa för, värd att gå genom motgång för, värd att lämna allt för.

Hur kan vi då förstå vad som får någon att lämna något bakom sig? Vi har säkert alla tvekat inför vad det innebär att förändra sitt tänkande eller sitt liv på något sätt. Kanske är det en flytt, kanske vill vi sluta ljuga, kanske har vi problem i relationerna som vi vill reda upp. Filosofen Alain de Botton har sagt att vi människor hellre väljer ett bekant lidande än en okänd framtid. Det finns i oss en tröghet, som binder oss till våra bekymmer. En teolog skulle kanske tala om arvssynd. Friktion i familjelivet kunde ofta lösas genom att man diskuterar det, men varför ta risken? Nog klarar vi ju oss ganska bra som det är? Visst skulle det vara bra att sluta ljuga, men samtidigt så fungerar det ju helt ok så som jag nu handskas med de där spända situationerna. Vi väljer hellre ett bekant ont än att vi tar en risk i strävan efter något nytt och gott.

Det är något med Jesus däremot, som får människor runtomkring honom att påbörja den behövliga processen. Det är som om hans budskap skulle sätta den där rädslan, som de Botton så tydligt har identifierat, åt sidan. När Jesus sade ”Följ mig!” så följde lärjungarna honom! De lämnade allt! Det kostade dem hela deras liv som de kände det! Men visst fick de något mycket mera än vad de hade väntat sig. Tänk att svara ja på Jesu kallelse på de sätt som de gjorde och sedan sakta, med tiden, få upptäcka vilket mysterium de dragits med i. Gud själv vandrade med dem, de fick bevittna nattvard och undervisning,  korsfästelse och uppståndelse. Deras liv hade säkert goda utsikter mänskligt sett, men då de valde att följa Jesus, varför de nu gjorde det, så kom de att bli involverade i ett av världshistoriens avgörande skeenden.

Paulus mötte aldrig Jesus personligen, så som lärjungarna. Han hade uppenbarelser och de heliga skrifterna till sin ledning. Och i ljuset av vad han visste om Jesus blev hans ögon öppnade för vad Gud höll på att göra i världen. Paulus blev fort en av de mest ivriga förespråkare för ”den vägen” som kristendomen då kallades. Varför? Vad har Paulus sett som får honom att vända om från att förfölja de kristna till att bli en av deras främsta lärare och apostlar? Det är när vi får svar på den frågan som vi har en chans att löpa det lopp som Paulus beskriver i dagens andra läsning.

Paulus visste, som skriftlärd och farisé, att Gud skulle sända en frälsare till världen. Men vad han inte förstod till att börja med var hur den frälsningen skulle se ut. Paulus kan ha förväntat sig en kung som var sänd av Gud, som skulle regera över alla folk. En sann teokrati där Guds utvalda sitter på en tron på jorden.

Men Gud sände en människa som sitter på en tron vid Faderns högra sida, om ni ursäktar min teologiska. Vad innebär det? Jesus visar oss vem Fadern är och vilka tankar och planer Fadern har för oss. Han botar sjuka, han förlåter synder, han vägleder och upprättar. Han återställer. Han talar med auktoritet och undervisar på ett sätt som ingen hade varit med om förr. Han ger folket mera än vad de väntat sig och samtidigt något annat än de väntat sig.

Jesus undervisning utrustar till att hitta Guds nåd och kärlek oberoende av yttre faktorer. Lämna allt – så klart, det du erbjuder, Jesus, är mera! Följ mig – så klart, om det du talar om är sant, varför skulle jag göra något annat? Jesus erbjuder en stabil grund att stå på, Guds nåd. Han låter oss förstå att vad vi grundar våra liv på är viktigare än vår egendom och vår världsliga framgång. Därför är Paulus beredd att slänga det han haft på sophögen. Han har märkt att när han lämnar det bakom sig och löper efter det som Jesus sagt att finns att vinna, då blir hans liv mera meningsfullt, då får också hans tankar och handlingar något av den kraft som Jesu undervisning och gärningar hade. Det är kraften i förkunnelsen om Guds nåd och kärlek. Att den lägger en grund för vår identitet som inte går att skaka, som inte världens motgångar kan ta ifrån oss. Varken död eller liv, varken änglar eller andemakter … kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. (Rom 8)

Det hade varit bekvämt för Paulus att stanna kvar inom fariseismens trygga ramar. Han hade kunnat fortsätta förfölja de kristna och leva ett bekvämt liv. Men då Kristus grep honom var det otänkbart för honom att låta det gamla stå kvar. Hur är det med oss? Har vi låtit Guds evangelium, det goda budskapet om hela skapelsens räddning och upprättelse, meddelandet om att det finns nåd och kärlek i oändliga mått hos vår himmelske Fader, nå så djupt ner i vårt tänkande att vi ser det som otänkbart att stanna kvar i det gamla och brustna? Har vi hört en förkunnelse om en sådan Gud som vi kan lita på till den grad att vi väljer att söka det goda i livet, istället för att stanna i det söndriga? Jag hoppas jag kan inspirera er till det, att ni inte idag går hem och tänker att förändring, ja omvändelse, är något för någon annan, utan att ni idag går hem och tror att Gud vill er väl och att han har goda planer för er, som ni får se bli verklighet då ni kommer till Honom i bön om ledning. Och att ni skulle se att den bönen flödar ut i en glädjefylld strävan att gripa det goda som Gud vill se i våra liv.

Guds kallelse är klar: Omvänd er! Inte ”omvänd er för annars går det hett till”. Utan ”Omvänd er, se att vid det mål som jag lagt upp finns glädje och frid!” Guds folk har alltid varit på vandring, de har lämnat något bakom sig för att söka något nytt. Låt er inte luras att begränsa detta till något andligt, eller något som enbart handlar om att komma till himlen då vi dör, evangelium gäller de levande, det gäller oss, och det har kraft till förändring i varje människas liv. Gud vill ge oss något mera.

 

Om att se det osynliga, familjegudstjänst, Kyndelsmässodagen, andra årgången

Publicerat den av Niklas

 

Första läsningen

2 Mos. 33:18-23

Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!” Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.” Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”

Andra läsningen

1 Tim. 6:13-16

Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen – håll ditt uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst, som den salige och ende härskaren skall låta oss uppleva när tiden är inne, han som är alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten, amen.

Evangelium

Luk. 2:22-33 (samma text som i första årgången)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:

”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse
åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”

Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom.

Predikan

Not: Detta är en predikan i en familjegudstjänst, så den har en del språkliga förenklingar som jag annars inte skulle använda.

När Symeon fick se Jesusbarnet var det annorlunda än då vi får se Gud idag. Jesus var ju ett helt vanligt litet barn, som blev buren av sina föräldrar till templet. Han var påtaglig och väldigt konkret närvarande.

Då Mose fick se Gud var det också annorlunda än idag, men inte lika annorlunda. Mose fick se en del av Guds härlighet, men han kunde inte se allt, för det skulle antagligen ha varit skrämmande och för mäktigt för en människa att stå ut med. Så Gud, smart som han är, lät Mose se en liten del. Tillräckligt för att Mose skulle få det han behöver för att fortsätta tro, men inte för mycket så att Mose skulle bli rädd. Gud gav Honom bara det han klarade av i den stunden.

Jag tror berättelsen om Moses försök att se Gud förmedlar oss något om hur vi kan se Gud idag.

(Tar fram en ballong.)

Vi säger att Gud är osynlig. Men det betyder inte att han inte finns. Vad finns inne i ballongen? Luft, jo, och luften är osynlig, inte sant? Men vi vet alla att luften finns. Gud är som luften i ballongen. Han finns överallt. Han gör det möjligt för oss att leva och finnas till. Han ger oss liv. Gud finns i oss. Gud behövs, på samma sätt som luften behövs.

Vi vet att luften är full med små små partiklar, som vi andas för att leva. Sen går en del av alla dessa partiklar ut i vår kropp och ger oss det vi behöver för att kunna leva. Så är det också med Gud. I varje cell, varje fiber, i varje minsta del av dig och mig, av hela skapelsen, där finns Gud och ger liv. Lika som luften ger liv åt oss.

Man kunde säga att vi är lite som ballonger. (Tar fram en tom ballong.) Är detta en ballong? Visst är det det. Men känns det inte som att den här ballongen inte riktigt lever upp till allt vad den kunde vara? Gud är osynlig, och han finns överallt. Också den tomma ballongen har luft överallt omkring sig. Men den som är fylld med luft, den verkar på något sätt vara ballong på ett annat sätt än den tomma ballongen. Jag tror det är lika med Gud och människor. Alla människor är människor, värdefulla, skapade av Gud, menade för spännande och kärleksfulla liv i Guds skapelse. Men inte alla tar vara på det som Gud erbjuder. Ibland känner vi oss som tomma ballonger. Ibland får andra oss att känna oss som tomma ballonger.

Men Gud kallar oss att bli som fulla ballonger. Att bli människor som är fyllda av Gud, fyllda av hans kärlek, hans nåd och förlåtelse. Människor som tar djupa andetag av Guds Ande.

När Symeon fick se Jesus så visste han att snart skall Gud blåsa luft i alla tomma ballonger. Symeon visste att Jesus hade kommit för att ta på sig våra synder. Och han blev glad, för han insåg att snart skulle den tomma ballongens tid vara slut. Han blev glad för att han visste att Gud skulle göra något nytt. Gud skulle själv fylla alla ballonger med luft. Symboliskt alltså – Gud skulle ge alla människor en chans att leva fullt ut, att leva i förlåtelse, att leva i Guds kärlek. Och det gjorde Symeon glad.

 

Om levande vatten, Gudstjänst i Kronoby, Andra söndagen efter trettondagen, Andra årgången

Publicerat den av Niklas

Första läsningen

2 Mos. 17:1–6

Hela Israels menighet bröt upp från Sinöknen och drog från lägerplats till lägerplats enligt de befallningar Herren gav. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. Då anklagade de Mose och krävde att han skulle skaffa dem vatten. ”Varför anklagar ni mig?” frågade Mose. ”Varför sätter ni Herren på prov?” Men eftersom de var törstiga knotade de mot Mose och sade: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi själva och våra barn och vår boskap skall dö av törst?” Då ropade Mose till Herren: ”Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig.” Herren sade till honom: ”Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel.

Andra läsningen

Upp. 22:16–17

”Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

Evangelium

Joh. 4:5–26

Jesus kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Predikan

Har du någon gång kommit på dig själv med att ha druckit för lite vatten under en dag? Det händer mig ibland att jag missar mig på vätskemängden och så mot kvällen går jag och dricker vatten, väntar en liten stund, märker att jag är törstig igen, dricker mera – och så kan jag hålla på en ganska lång stund. Ibland händer det att jag märker att jag är törstig efter att jag gått och lagt mig och då hjälper det inget annat än att stiga upp. Ofta blir det flera turer mellan köket och sovrummet förrän situationen reder sig.

Den här bilden har levt med mig då jag funderat på dagens texter. De talar alla om människor som törstar. Och här finns några olika typer av törst. Israels folk i öknen, de törstar för att de inte får vatten. Och sedan ger Gud dem vatten. Andra läsningen talar om dem som vill dricka och har tillgång till livets vatten. Evangeliet talar om en kvinna som till först inte förstår vilket vatten som erbjuds henne.

Det är som en slags kategorisering, som kan vara hjälpsam för oss då vi tänker på våra liv. Är vi sådana som törstar? Förstår vi allt vad Gud erbjuder oss? Knotar vi och klagar över vår törst? Eller inser vi att den som vill fritt får dricka av livets vatten?

Vattnet är genom Skriften mycket laddat symboliskt. Vattnet renar, vattnet gör nytt, vattnet flödar och tar över. Vattnet har alltså många olika uppgifter, men nästan alltid talar vattnet om förnyelse. Profeten Hesekiel (Hes 47) talar om vatten som flödar ur templet. Det är ett löfte om frälsning och profetian beskriver det som att vattnet skall bli djupare och djupare, vidare och vidare. Vilken underbar bild av Guds nåd och kärlek! Som universum själv, som ständigt utvidgas, så söker Guds kärlek ständigt nya vidder. Det är detta outtömliga vatten som Jesus talar om i dagens texter. Vatten som, med Hesekiels ord, skall orsaka att träd växer fram som bär färsk frukt och vars blad kan användas för helande. Det är ett vatten som är gott och som inte tar slut.

Och Jesus bjuder in oss, lika som han bjuder in kvinnan vid brunnen, han säger ”Kom”. Dricka av det levande vattnet! Jag står framför er, jag ser rakt igenom er, jag vet vad ni behöver – vet ni vad ni behöver? Om ni kommer till mig skall ni få dricka levande vatten!

Hesekiels profetia talar om hur vattnet flyter ut åt alla håll över alla länder. Hur frälsningens bud sprider sig. Hur Guds renande bad erbjuds oss alla. Jesus bekräftar det i dagens evangelium. ”… den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. … alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.” Genom dopet, genom Anden som skall ges åt alla folk, skall man kunna tillbe Gud var man än är. Det är inte längre ett särskilt berg eller ett särskilt tempel det handlar om, utan Gud kommer till sitt folk. Han flödar som vattnet, han når överallt, hans nåd täcker allt, hans kärlek är så stor att vi inte kan komma över den. Gud möter oss. Vi behöver inte komma till honom, för han har kommit till oss. Och vi får dricka av det livgivande vattnet. Var vi än är. Vem vi än är. Vad vi än kämpar med.

Jag har i veckan lärt konfirmanderna att ställa frågan ”Vad säger detta om livet med Gud?” åt en text då de läser något i Bibeln. Vi kan göra samma övning med dagens texter. Berättelsen om Israeliternarna i öknen säger oss att Gud hör vår bön, känner våra bekymmer och möter dem. Detta gäller också då Guds svar på våra bekymmer är annorlunda än vi väntar. Ingen av Israeliterna hade väl kommit på att slå på en sten för att få vatten? Uppenbarelsebokens text lär oss att livet med Gud handlar om att höra hur Gud säger ”Kom” och sedan upprepa den samma inbjudan åt dem vi vandrar med. Kom, livets vatten är tillgängligt. Och evangelietexten berättar åt oss om hur Jesus ser oss och känner oss. Den berättar om hur tiden är förbi då vi behöver söka Gud på vissa tider eller platser. Gud är nära oss, hans nåd börjar just där vi är.

Den andra frågan som jag lärde konfirmanderna fråga inför en bibeltext är ”På vilket sätt är detta ett gott budskap?” I alla tre texter idag återkommer temat med den överflödande nåden, det levande vattnet som strömmar ut från Gud över hela skapelsen. Det är ett gott budskap, för det betyder att en ny start i livet är tillgänglig just nu. Att vi med kung David (Ps 51) får be om ett nytt hjärta och ett stadigt sinne. Att vi med Timoteus får lära oss att leva i gudsfruktan, i sann kärlek till Gud och vår nästa (1 Tim 4). Att vi tillsammans med Paulus får lämna oss själva inför Gud och be om förändring (Rom 12). Det finns ett evangelium, ett gott budskap, för oss alla i dagens texter. Gud älskar och hans nåd flödar ut över alla länder, till alla folk – och budet gäller var och en som vill ta del i det, det gäller var och en som tror.

Då vi nu talar om konfirmanderna kan det ju noteras att vattensymboliken finns också där. Dopet är ett bad i vatten och Ordet som renar oss och frälser oss. Konfirmationen är att svara på Jesu kallelse: ”Kom!” Medan man går i skriftskolan får man fördjupa sig i tron och lära sig vad det handlar om att låta sig renas av Gud dagligen, vad det betyder att dricka av det vatten som aldrig tar slut.

Ibland känns det kristna livet som de där nätterna då jag ligger törstig. Om och om igen tvingas jag stiga upp och dricka mera vatten. Men texterna vi läser idag lär oss att det alltid kommer att finnas vatten. Vidare lär de oss att det vatten Gud erbjuder kommer till oss. Vi behöver inte hämta det. Israels folk fick vatten ur klippan. Kvinnan vid brunnen mötte Jesus som är källan till det levande vattnet. Han bjuder oss alla att dricka. Hans nåd flödar ut över hela världen. Vi får tro att Gud möter oss där vi är, med de problem vi bär, med den synd vi har och bjuder livets vatten. Han vill rena oss från det smutsiga och ge oss det som är rent. Han gör det genom dopets bad och genom att vi dagligen ger honom utrymme i våra liv. Vill vi dricka det eviga livets vatten? Det är tillgängligt, det är renande och det är gott. Herren Jesus har erbjudit det åt oss.

 

Första söndagen efter trettondagen, Andra årgången, Om dop i den Helige Ande

Publicerat den av Niklas

 

Jes. 61:1–3

Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
att frambära glädjebud till de betryckta
och ge de förkrossade bot,
att förkunna frihet för de fångna,
befrielse för de fjättrade,
att förkunna ett nådens år från Herren,
en hämndens dag från vår Gud,
att trösta alla som sörjer
och ge de sörjande i Sion
huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorgdräkt,
lovsång i stället för modlöshet.
De skall kallas ”rättfärdighetens träd”,
som Herren planterat för att visa
sin härlighet.

Apg. 8:26–40

En ängel från Herren sade till Filippos: ”Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde.” Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: ”Gå fram till vagnen och håll dig intill den.” Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: ”Förstår du vad du läser?” – ”Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?” svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:

Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den
som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans
dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?

Hovmannen frågade Filippos: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller någon annan?” Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: ”Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?” Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod, och sedan gick han från stad till stad och förkunnade budskapet tills han kom till Caesarea.

Joh. 1:29–34

Nästa dag såg Johannes Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.” Och Johannes vittnade och sade: ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ’Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.’ Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Predikan

Johannes ger ett uttalande om Jesus som är värt att stanna upp inför: ”Guds lamm som tar bort världens synd”. Här rör vi oss så klart in på ett sådant språkbruk som kräver antingen en del kyrkvana eller en del teologisk kunskap för att vara användbart för oss. Det är ett par saker som är avgörande kunskap för oss, ifall vi vill ta emot det goda budskap som Johannes förmedlar genom sina ord.

För det första: lammet är ett offerdjur i den judiska traditionen vilken både Johannes och Jesus representerar. Ett lamm användes för att rituellt offra något för sina synder. Det finns mycket symbolik i det, men det kan konstateras att det var ett sätt att visa sin tro och sin ånger. Genom att offra visade man att nåd och rätt var viktigare än ens materiella egendom eller ens stolthet. Jesus är alltså, i en bemärkelse, ett offerlamm som visar på nåden och vikten av tro.

För det andra: Jesus bär världens synd. I julens budskap får vi höra hur Gud blir människa och universums skapare tar sin boning i en kropp. I dagens text får vi höra att den kroppen får bära världens synd, hela världens synd, inte bara någras. Så får vem än som vill ta emot det, tro det, leva av den nåden, att våra synder inte längre tynger oss.

Guds lamm som tar bort världens synd lyfter ifrån oss syndens börda, den skam vi bär på och den skuld vi känner.

Men det verkligt intressanta är Johannes vittnesbörd om Jesus. Johannes säger tidigare att han inte ens är värd att knyta upp sandalremmarna på Jesus. Varför? Jo för att Jesus är den som fanns före honom. Johannes anar alltså det som Jesus senare skall undervisa sina lärjungar om, att den som sett honom har sett Fadern. Den kosmiska Kristus, frälsaren som fötts till en kropp, är evig, Gud av Gud, men också fullständigt människa. Och när han låter döpa sig så sänker sig den Helige Ande ner över honom som en duva. Så har vi hela Treenigheten samlad, direkt från början av Jesu gärning. Duvan är också ett tillåtet offerdjur i den judiska traditionen och symboliken är slående: ett rent, heligt djur, som rör sig fritt mellan himmel och jord.

Johannes döper med vatten, men Jesus döper med Helig Ande. Med samma Ande som stannar över honom. Johannes dop är i vatten, det är en symbolisk handling med begränsad kraft. Men Jesu dop är i Helig Ande, det är ett dop som verkligen renar oss och förnyar oss.

Det är som att Johannes försöker föra fram hur mycket bättre Jesus är än han själv, något som också återkommer i Hebreerbrevet. Jesus är den evige, det finns ingen före honom. Åt Jesus har getts all makt, det finns ingen som har makt över honom. Johannes är människa. Han döper i vatten. Jesus döper i Helig Ande.

Det är ju Jesus som alla profeter talat om. Och de har sagt att Guds Ande skall vila över Honom. Att han skall komma med fred. Att han skall komma med goda nyheter. Johannes vittnesbörd om Anden som sänker sig över Jesus är viktigt just därför att det är en uppfyllelse av profeternas löften. Men det är också ett Guds löfte till Johannes som går i uppfyllelse, Johannes skriver att Gud har låtit honom veta att när Anden sänker sig över någon, då har den kommit som profeterna talat om. Och Johannes själv skriver att han har sett det och därför vittnar om att Jesus är Guds utvalde.

Till näst kan vi då rikta uppmärksamheten mot konsekvenserna av detta i vår vardag. Vad innebär detta dop i Helig Ande och vad skall vi göra av det?

Det innebär att den Helige Ande och Jesus hör ihop. Man kan inte ha den ena utan den andra. Anden stannar vid Jesus. Allt som Jesus gör sker i Anden och allt som Anden gör pekar på Jesus. Anden flödar inte runt i skapelsen som en löskopplad del av en vag gudom, utan är intimt bunden till personen Jesus och tro på honom. Det betyder att den som säger sig ha Anden men inte vill följa Jesus med stor sannolikhet är förvirrad.

Vidare, så blir man döpt i Anden genom Jesu gärning. Ett dop i Jesu namn är ett dop i Helig Ande. Bilden som förmedlas i dopet är att man blir helt nedsänkt, ja rentav dränkt i Guds närvaro. Dopet i Helig Ande öppnar för oss vägen till djupgående och meningsfulla förändringar till det bättre i våra liv.

Vidare, handlar dopet i Helig Ande om något som man återkommer till dagligen. Luther skriver att det är den kristnas plikt att dagligen iklä sig sitt dop. Det innebär en pågående omvändelse, ett pågående utflöde av Guds kärlek, nåd, frid och kraft i våra liv. Ibland tar sig detta utflöde uttryck i kraftgärningar eller andra ovanliga uttryck, ibland sker det i stillhet i hjärtat. Det handlar om ett utflöde, en överflödande nåd, som påverkar oss på hundratals olika sätt – inte bara genom vissa speciella gåvor som för tillfället råkar stå högt i kurs bland de kristna på orten.

Man kan tala om dopet i Helig Ande på andra sätt än jag valt nu, men ett är klart: vi alla behöver det. Om du aldrig har känt att du är pånyttfödd och räddad från synden, så kan du behöva få uppleva hur Guds oändliga kärlek och kraft flödar genom dig. Gud har älskat dig och kallat dig vid namn. Han är fridsfursten som vunnit seger för vår skull. Likaså om du länge sedan känt att du har visshet i din frälsning, men känner att du är i en period av torka eller motgång, så kan ett fördjupande i relationen till Guds väckande, frigörande, Helige Ande, ge ny inspiration till tro och liv.

Jag menar alltså att allt som Gud verkar i oss genom Kristus faller inom ramarna för dop i den Helige Ande. Dopet i vatten gör vi en gång, som ett sakrament, för att Gud skall friköpa oss från synden, så att vi får del i frälsningen. Men dopet i den Helige Ande är vad vi behöver för att dagligen leva ut vår tro, för att iklä oss vårt ursprungliga dop, för att dagligen vända oss från det som bryter ner till det som bygger upp.

Jesus är målet och grunden för allt det som Anden verkar i oss. Han är lammet som bär våra synder, så att vi kan få del i Anden. Han är den som Anden pekar på och som är ledstjärnan för våra liv. Fadern sänder Jesus för att bära vår synd och ge oss den Helige Ande, så att vi kan nå friden hos honom.

 

Predikan, Nyårsdagen, Kronoby

Publicerat den av Niklas

Jes. 43:1-3

Nu säger Herren,
han som har skapat dig, Jakob,
han som har format dig, Israel:
Var inte rädd, jag har friköpt dig,
jag har gett dig ditt namn, du är min.
När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig.
När du går genom eld skall du inte
bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.
Jag är Herren, din Gud,
Israels Helige är den som räddar dig.

1 Joh. 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Joh. 14:12-14

Jesus sade:
”Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.”

Predikan

Det sägs om oss som tagit emot Jesus Kristus att vi är födda av Gud. Vidare sägs det att den som älskar Fadern också älskar hans barn. Vidare sägs det att vi skall begå större gärningar än Jesus. Det sägs om oss att vi besegrar världen.

Hur är det möjligt? Kan någon lyssna till dessa texter, se på världen idag och oproblematiskt säga sitt ”Amen”? Ja, kanske amen är just det vi skall säga. ”Låt det så ske.” Låt det ske att de som är friköpta av Herren skall besegra världen. Låt det ske att den som älskar Fadern och alla hans barn får större inflytande i vår tid. Låt det ske att den som har tro skall göra större gärningar än vad Jesus gjorde.

”Var inte rädd, jag har friköpt dig. Jag har gett dig ditt namn, du är min.” Vi är Guds barn. Vi är barn till kärleken själv. Vi är arvingar till fridens rike, mottagare av Guds oändliga nåd. Vi får leva i hans rike, regera tillsammans med honom. Vi får utföra större gärningar än Jesus själv, för att vi är friköpta, vi är namngivna, och han som friköper, han som ger oss vårt namn, han regerar i ödmjukhet, han ger av sig själv och det han ger är nåd och sanning, frid och kärlek. Låt det ske! Låt det ske att vi tar emot det namnet, att vi hör Fadern tala ut sin outsinliga kärlek över oss. Låt det ske att Guds folk besegrar världen – i ödmjukhet, i tjänande av nästan, i kärlek given av Fadern. Det är värt att säga amen till. Det är en vision för vår värld, för våra byar och familjer, som är så fylld med nåd att det är svårt att fånga in det i ord.

Vi står inför ett nytt kalenderår. Det är en tid då vi ger löften åt oss själva och åt varandra. Vi skall förändra världen. Vi skall gå ner i vikt. Vi skall göra en massa saker som allt för ofta bara kretsar kring oss själva och våra egna begär. De texter vi just har läst och den Gud vi tror på kallar oss bort från det. Kärleken till Gud är att vi håller hans bud. Men ofta blir vi förvirrade: ”Vilka är Guds bud och vilka är mina egna?”

De bud vi följer, de löften som vi ger, kan komma antingen från en plats av rädsla eller från en plats av glädje. Vi lägger upp regler för oss själva som vi skall följa. ”Gå ner i vikt”, ”Motionera mera” – det är goda saker, men är det beslut fattade i rädsla eller i hopp? Ger vi dessa löften, ställer vi upp alla dessa bud, för att vi försöker visa upp en bättre bild av oss själva utåt? Kommer de till för att vi är rädda att vi inte skall bli omtyckta? Eller lägger vi upp dessa riktlinjer och bud ur en plats av hopp? Kan vi hitta en glädje i att sköta om vår kropp, jubla över den gåva som den är för oss? Kan vi lova saker av en iver att få älska Gud, vår nästa och oss själva bättre? Kan vi fatta våra beslut ur insikten att vi är älskade, att vi är friköpta – eller drivs vi av viljan att förtjäna vår plats, viljan att förtjäna Guds kärlek?

Psalmisten skriver att den är salig som har sin glädje i Herrens bud! Guds bud är källor till glädje, genom att hålla dem förändras våra liv till det bättre. Men. Det går inte att hålla Guds bud först och först senare ta emot hans kärlek. Vi måste ta emot kärleken först, vi måste ta emot nåden, annars är det omöjligt för oss att finna någon glädje i de bud som Herren har gett. Det är vad det innebär att vara friköpt, att veta att inget mera binder oss, att förstå att Gud älskade först och att vår glädje i hans bud kommer främst från det att vi känner honom.

Vi känner kärleken och därför vill vi också leva ut den. Det går inte andra vägen, vi kan inte förtjäna Guds kärlek. Likaså kan vi inte lägga upp en show för våra medmänniskor och tro att verklig kärlek kommer till oss genom att vi beter oss på något visst sätt. Verklig kärlek är till den du är – inte till den glansbild som vi så ofta målar upp genom nyårslöften, facebookprofiler och välvalda fotografier från livets höjdpunkter. Verklig kärlek är där också i motgångar och vardag. Sådan är Guds kärlek, vågar vi lära oss av den?

Profetian vi läste idag visar exakt vad en vardag i denna kärlek innebär. Herren har skapat oss och format oss, han har friköpt oss och gett oss ett namn. Det betyder att när vi går genom vattenmassor eller när vi går genom eld, så är han med oss. Gud är den som räddar oss. Det vill säga: när vi har en stund av motgång, en stund som inte passar på Instagram, då är det inte vår egen förmåga som bekräftar våra liv, utan Herren, han som har gett oss våra namn. Det betyder, att då vi inte har råd att betala räkningar, då det känns som att vattenmassorna sluter sig runtomkring oss, så ligger vårt hopp i slutändan hos Gud, även om vi kommer att behöva jobba hårt för att kunna betala vår skuld. Han står med oss också då andra överger oss.

Det är en annorlunda ekonomi som vi lever i, en där tron på Jesus har besegrat världen. Prioriteringarna är annorlunda här, värderingarna är andra. Vi lever av nåden och vi lever i kärleken. Vad än världen slänger på oss så har vi vårt hopp i Herren. Så låt oss i början av detta år närma oss ett nyårslöfte framom andra: att besegra världen genom tron. Att dagligen påminna oss själva om att vår identitet är att vara friköpta och namngivna av Gud, att alltid leva i hoppet, att inte låta rädslan tynga ner oss och att frimodigt tro att Herren går med oss.

 

Stefanidagens predikan i Söderby bönehus

Publicerat den av Niklas

Gudstjänsten i sin helhet på Yle

2 Krön. 24:18-21

De övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tillbad asherapålar och avgudar. Deras brott drog vrede över Juda och Jerusalem. Herren sände då profeter till dem för att få dem att återvända till honom; profeterna varnade dem, men de ville inte lyssna.

Guds ande uppfyllde Sakarja, prästen Jojadas son, och han ställde sig framför folket och sade: ”Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud så att lyckan sviker er? Ni har övergett Herren, därför har han övergett er.” De sammansvor sig mot honom, och på kungens order stenade de honom på templets förgård.

Apg. 6:8, 11-15, 7:51-60 (samma text som i första årgången)

Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. Där fick falska vittnen träda fram och säga: ”Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.” Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

Stefanos sade: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.”

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Han föll på knä och ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden dog han.

Luk. 12:8-12

Jesus sade till sina lärjungar:

”Jag säger er: var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Var och en som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse. När ni ställs till svars i synagogorna och inför myndigheterna och makthavarna, bekymra er då inte för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga anden låta er veta vad som behöver sägas.”

Predikan

Jag vet inte hur ni reagerar då ni lyssnar på berättelsen om Stefanos som blir stenad. Min reaktion är något som närmast kan beskrivas som en slags distanserad sorg. Vilken otrolig man han verkade ha varit! Han gör Guds arbete bland folket, han pekar på orättvist ledarskap, han påminner om vad Israels folk hade att lära av Abraham och Mose. Han var fylld med nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Och så skickas några iväg för att få honom dömd. Och rådet ser på hans ansikte och det är som en ängels!

Ändå tar han till hårda ord. Han säger dem sanningen: så länge de inte verkar för rättvisa och upprättelse, utan bara bevakar sina egna intressen, så länge de förföljer profeter och vägrar se Guds frälsning, så länge kommer de att anses styvnackade och oomskurna till hjärta och öron. Det är klart att de blir arga. Vem skulle inte bli arg om någon som är uppskattad av allt folk kommer till en och säger att man har övergett den rätta vägen?

Stefanos dör för sin tro. För att han påpekade det som alla kände på sig. Att de skriftlärdas religion var död och att den hade blivit mera av ett hinder än en välsignelse. Den tro som Stefanos dog för var så stor, så djup, att han till och med i sin död bad Herren förlåta dem som angrep honom.

Var gick det då fel för de skriftlärda? Vad fick dem att bli så upprörda över det som Stefanos gjorde, denna man som hade ett ansikte som en ängel? Första läsningen och evangelietexten ger en fingervisning. ”Ni har övergett Herren, därför har han övergett er” och ”den som hädar den Helige Ande får inte förlåtelse”. Jesus säger i Johannesevangeliets femte kapitel att ”Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv … jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud.”

De skriftlärdas religion hade blivit mera ett forskande i skrifter än en kärleksfull relation till Gud. De sökte en väg till Gud genom sin egen inbillade präktighet. Vi har nyligen fått ta emot julens budskap att Gud själv har blivit del av sin skapelse. Att den outtömliga visdomen, Ordet, blev kött. Budet att Jesus kom till oss för att föra samman himmel och jord. Däri ligger nyckeln till det som Stefanos gjorde. Han hade sett att tron var mera än att bara forska i skrifterna. Tron, som den blev demonstrerad av Jesus, innebar att nåd och rätt blir påtagligt. Ordet blir kött. Nåden blir människa. Kärleken blir en kropp. Så ser en levande relation till Gud ut. Kärleken är konkreta, kroppsliga, gärningar.

Om vår strävan är att försöka skapa ett vattentätt moraliskt system genom att forska i skrifterna, så att vi sedan kan förtjäna vår plats i himlen, då har vi missförstått julens budskap, det budskap som Stefanos dog för. Det är inte skriften det handlar om eller våra regler. Även om skriften fortsättningsvis visar vägen mot det eviga livet. Nej, det handlar om den som skriften vittnar om. Vill vi komma till honom för att få liv?

Stefanos hade tagit emot det livet. Han såg igenom det tomma och enfaldiga i de skriftlärdas projekt och valde istället att i nåd och kraft göra under och tecken bland folket. Och det var säkerligen ett sätt att leva som var utmanande för dem som hade makten. Jesus gjorde samma sak: botade sjuka, gav blinda sin syn, förlät synder. Det är så det ser ut då Gud kommer till sitt folk. Då Anden får rum i våra hjärtan.

Evangeliet idag påminner oss om att stå fasta i tron, att inte förneka Människosonen inför människorna. Stefanos visar vad det kan innebära. Då vi tar emot frälsningens liv och börjar leva av Anden så kan det ibland leda till spända situationer. Men Guds folk är sänt att verka för upprättelse, helande och frälsning för alla folk. Också där det finns risk att det blir obekvämt. Och vi har fått löftet att då vi gör det så skall vi inte behöva bekymra oss, utan i allt kunna lita på Anden, som leder oss.

För Stefanos var detta så klart att han kunde dö i den tron, välsignande dem som gjorde fel mot honom. Kanske är inte vi alla lika övertygade som han. Men i det lilla och vardagliga… är vi där beredda att stå upp för det som Jesus sänt oss att stå upp för? Kanske kan vi, då vi sett Guds trofasthet i det lilla, också lära oss att tro och förtrösta i det stora?

 

Julotta i Kronoby kyrka

Publicerat den av Niklas

 

Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:

Du är min son,
jag har fött dig i dag,

eller:

Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.

Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:

Alla Guds änglar skall hylla honom.

Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan

Det finns en engelskspråkig bok av James Smith som heter: ”You are what you love”. Du är vad du älskar.

I jultiden har denna tanke utmanat mig och slagit mig med en ny insikt. Du är vad du älskar. Vad älskar jag egentligen? Vad är jag? Vad älskar Gud? Vad är Gud?

Ordet blev kött. Gud älskar människan. Gud är människa.

Genom hela mänsklighetens historia har det funnits ett mörker. Så långt bakåt vi kan gå i historien märker vi att det finns en kamp att kämpa. Det finns förtryckare. Det finns sådant som tynger oss. Det finns strid. Det finns mantlar som fläckats med blod. Och till den världen kommer Gud, ja inte bara kommer, utan föds. Gud kommer inte flygande ner från ett moln för att visa hur fantastisk han är, utan han föds, han växer, han lever. Han blir människa.

Fastän mänskligheten tyngs av syndens börda, fastän vi är brustna, söndriga. Fastän vi hatar och strider, fastän vi är avundsjuka och snåla. Så älskar Gud oss. Och han blir vad han älskar.

Ordet blev kött. Evighetens Gud inte bara demonstrerar ett mänskligt liv, utan lever ett mänskligt liv. Han blir som oss i allt. Mitt i vårt mörker lyser ett ljus. Jesus, Guds son och Marias son, kommer till oss för att lära oss något, för att rädda oss från synden, för att återskapa det brustna. I honom är hela den kosmiska härskaren och i honom är allt vad det innebär att vara människa.

Människans börda är en kroppslig börda. Det finns ingen människa som inte har en kropp, kroppen är vad vi är. Därför älskar Gud oss just genom att bli kött. Eftersom vår börda är kroppslig så kommer Gud till oss i en kropp för att göra slut på kroppens lidande. Hans liv visar vilka Guds tankar för människan är. Jesus förkroppsligar Faderns vilja. I Jesus är ande och kött helt i samklang. Och lika som våra överträdelser tar sig uttryck genom vår kropp, i vår hjärna, genom våra handlingar, så kommer frälsningen till oss i en kropp. Först som ett barn, begränsat till sin förmåga på samma sätt som alla barn, men senare i en vuxen människas mognad. Lika som våra kroppar lider under synden och möter döden, så lider han på korset och möter döden. Inte för att han orsakat det åt sig själv, utan därför att hela skapelsen har blivit lagd under synden. Men han uppstår, döden hade inte makt över Gud. Döden hade inte makt över den kropp som första gången sedan syndafallet var utan synd. Döden kunde inte behålla en kropp som ägdes av kärleken. Ljuset lyser i mörkret.

Lyssna på texterna igen i ljuset av denna tanke:

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

…åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…

Det finns ett nytt sätt att leva. Att leva som Guds barn. Lika som Ordet föddes genom Maria kan vi idag ta emot det. Vi kan höra evangeliet att Gud har befriat oss och leva som om det var sant. Vilken nytta är ett evangelium som inte förändrar våra liv? Vi har rätten att leva som Guds barn. Under hans uppfostran och ledning. Vi får lära oss av Jesus, han som är vår lärare. Vi får följa honom, han är vår herre. Vi får vända oss till honom, han är vår vän. Och vi får förtrösta på honom, han är vår frälsare.

Då vi gör det kan vi se hur våra liv förändras till det bättre. Hur vi lär oss nåd där som vi tidigare haft bitterhet. Hur vi får mod att följa, där som vi tidigare ryggat tillbaka. Hur vi kan öppna våra hjärtan, där vi tidigare haft hårdhet. Där vi får överlämna allt i Faderns händer, i kraft av det som Jesus gjort för oss.

Det tog Jesus 30 år att förbereda sig för sitt verk. Det var en tid av tillväxt som kantades av skolor, erfarenheter och tid med Fadern i bön och fasta. Det tar tid för en människa att nå mognad. Men för den som idag väljer att ta emot julens budskap: att Gud är nära sitt folk, att en frälsare är född. Så finns ett liv som Guds barn i förvar. Det livet är inte alltid det minsta motståndets väg, men det är meningsfullt och fullt med nåd och sanning.

Gud älskar människan och blir människa. Vad älskar du och jag? Vad strävar vi efter att bli? Mitt i världens mörker, vill vi vara ljus? Jesus har renat oss från synden och öppnat vägen till att leva som Guds barn, det är ett liv i Guds härlighets ljus, vill du ta emot inbjudan?

 

Julbön i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Jes. 11:1-5

En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Han är fylld av Herrens ande,
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.

Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt
åt de fattiga i landet.

Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.

Luk. 2:1-14

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem hanhar utvalt.”

Predikan

Har ni någon gång tänkt på hur berättelsen går i Lukasevangeliet? Änglarna dyker upp inför herdarna och de blir förskräckta. Det är en ganska vanlig reaktion då människor ställs inför änglar. Men sedan går de till stallet för att se Messias, Herren, som han kallas. Och där är reaktionen inte likadan. Ingen slänger sig till marken i förskräckelse. De berättar vad de hört och alla där förundras. Tydligen var inte Messias som nyfödd inte en lika skrämmande syn som änglarna som prisade Gud.

Men man borde ju förskräckas, ja eller i alla fall förvånas. Att förundras är nog det minsta man kan göra. För vad har sagts om detta barn? ”Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande.” Han är Messias, Herren. På något sätt är det barn som vi väntar hela universums härskare, men samtidigt är han ett litet barn som föds i julnatten. Det är väl en av fördelarna av att vara Gud, att man kan vara fullständigt närvarande som en människa i ett stall samtidigt som man regerar över alla världar och planeter. Jag vet inte med er, men visst är förundran det minsta man borde förvänta sig.

Gud är nära sin skapelse. Det har han alltid varit. I allt som händer på jorden är Gud närvarande. Med det menar jag inte att Gud godkänner allt som händer eller att Han nödvändigtvis vill allt som händer. Men han är närvarande. Skapelsen är given åt människan att råda över och tyvärr så sköter vi inte alltid vår uppgift så bra. Naturen lider och människor går illa. Sådan är vår historia. Så länge vi kan minnas har det funnits vad vi kallar onda människor. Sådana som startat krig, sådana som sökt sin egen vinning på andras bekostnad, sådana som trampat på dem som inte räknats som lika värdefulla. Genom hela historien har det inte funnits en kung eller en regent som fått slut på sådant, snarare ser vi att den som ges makt faller för frestelsen att använda den för sin egen vinning. Men Gud är nära. Inte så att han välsignar det som är ont, men så att om någon skulle vilja vända sig till honom är han direkt tillgänglig.

När Jesus föds blir detta tydligare än någonsin förr. I Jesus kommer jord och himmel samman. Han är människa, men han är också helt och hållet fylld av Herrens Ande. I honom lever ande och kött i fullständig harmoni. Och vad leder det till? Jo, det som vi hörde läsas i första läsningen: ”Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. Rättvist dömer han de svaga, med oväld [dvs rättvist, utan partiskhet] skipar han rätt åt de fattiga i landet.” Jesus är den första kung som inte faller för frestelsen. Hans domar är rätta och hans välde lyfter upp de fattiga, istället för att trampa ner dem.

Det kristna hoppet, som julen så starkt talar om, är inte ett förnekande av att det finns ondska i världen. Det är inte att vara oreflekterad optimist inför en brusten värld. Inte heller är det en pessimism som ger upp inför det som händer. Julens budskap är om en födelse. Något nytt föds till jorden, något som inte funnits tidigare. Sanning och nåd, frihet och rättvisa kommer till oss. Men inte så som vi har vant oss att försöka ordna det. Människans försök att skapa frid har nästan alltid slutat i strid. Mitt den strävan och vårt elände föds Jesus, han som är fylld av Herrens Ande. Han som har all vishet och kraft.

Och hur använder han den visheten och kraften? Inte till att starta ett eget parti eller för att grunda en armé. Nej, han regerar på ett helt nytt sätt. Herren, Jesus, regerar i ödmjukhet. Ja, så ödmjuk är han, att han låter sig själv bli ett barn – fullständigt begränsad och beroende, lika som vi är då vi är små. Sedan lever han ett liv som får konsekvenser för evigheten. Tänk att en man som levde för tvåtusen år sedan fortsättningsvis talas om runtomkring vår planet. Vad var det i hans liv som var så speciellt? Hans liv var något nytt som föddes till jorden. Ett helt nytt paradigm, om man får ta till stora ord. Nåd, sanning och kärlek. Det första han sade när han inledde sin aktiva tid var ”Omvänd er och tro evangelium, Guds rike är nära”.

Omvänd er. Det vill säga, sluta leva så som ni levt hittills. Tro evangelium. Det vill säga, tro det budskap som jag kommer med, som är ett gott budskap. Gud är nära! Ni behöver inte längre leva i själviskt försvarande av era maktpositioner, inte heller behöver ni längre panta på era tillgångar och inte heller behöver ni bekymra er för vilka människor som är värda er kärlek och respekt. Gud är nära, han finns till för er. Se på mig, så skall jag visa er, säger han.

Och så förlåter han synder, helar sjuka, berättar om himmelriket. Men de som inte hade ett intesse av att släppa makten, leva mera generöst, vara mera kärleksfulla mot människor som var annorlunda än de själva, de gjorde slut på den verksamheten. Eller i alla fall trodde det. För det tog ju inte slut. Visst, de korsfäste honom, och igen fick vi se hur hans kropp var just likadan som vår. Men de visste ju inte det som Jesus visste i den stunden han gav upp sin ande – att döden inte hade någon makt över honom. Det är klart, om de som korsfäste Jesus hade vänt sig till Gud hade de kanske kunnat ana vad som skulle hända. Men hela poängen är ju att de inte gjorde det – och så blir världshistoreins största misstag till Guds största seger.

Kristus uppstår i härlighet. Profetians ord att han är fylld av Herrens ande visar sig vara sant. Döden makt besegras av det lilla barnet, människan, Herren, Gud själv.

Så regerar Jesus, det barn vars födelsedag vi idag firar. Ibland har vi svårt att förundras över honom för att han verkar så mänsklig. Andra gånger vill vi göra honom enbart till Gud och säga att han är något annorlunda än vi är på ett avgörande sätt. Men sanningen är att han är Gud alltigenom och människa alltigenom. Han uppfyller båda rollerna helt och fullt. Och vi får se på honom. Vi får förundras och kanske till och med förskräckas inför hans härlighet, då vi inser vem han är. Då vi ser till honom behöver vi inte välja optimism eller pessimism, inte välja parti eller leva av rädsla. Det finns alternativ utanför det vi är vana att se, Gud förser oss med dem, det finns hopp.

I allt vårt elände föds något nytt, något som har konsekvenser ända till denna dag. I världshistoriens centrum ligger ett litet barn, en himmelsk kung, och ”Rättvisan är hans bälte, [han bär] troheten … kring livet.” Vi får följa honom.