Stefanidagens predikan i Söderby bönehus

Gudstjänsten i sin helhet på Yle

2 Krön. 24:18-21

De övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tillbad asherapålar och avgudar. Deras brott drog vrede över Juda och Jerusalem. Herren sände då profeter till dem för att få dem att återvända till honom; profeterna varnade dem, men de ville inte lyssna.

Guds ande uppfyllde Sakarja, prästen Jojadas son, och han ställde sig framför folket och sade: ”Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud så att lyckan sviker er? Ni har övergett Herren, därför har han övergett er.” De sammansvor sig mot honom, och på kungens order stenade de honom på templets förgård.

Apg. 6:8, 11-15, 7:51-60 (samma text som i första årgången)

Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud. De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet. Där fick falska vittnen träda fram och säga: ”Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen. Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.” Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.

Stefanos sade: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder. Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom, ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.”

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Han föll på knä och ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden dog han.

Luk. 12:8-12

Jesus sade till sina lärjungar:

”Jag säger er: var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna skall bli förnekad inför Guds änglar. Var och en som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som hädar den heliga anden får inte förlåtelse. När ni ställs till svars i synagogorna och inför myndigheterna och makthavarna, bekymra er då inte för hur ni skall försvara er eller för vad ni skall säga. Ty när den stunden kommer skall den heliga anden låta er veta vad som behöver sägas.”

Predikan

Jag vet inte hur ni reagerar då ni lyssnar på berättelsen om Stefanos som blir stenad. Min reaktion är något som närmast kan beskrivas som en slags distanserad sorg. Vilken otrolig man han verkade ha varit! Han gör Guds arbete bland folket, han pekar på orättvist ledarskap, han påminner om vad Israels folk hade att lära av Abraham och Mose. Han var fylld med nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.

Och så skickas några iväg för att få honom dömd. Och rådet ser på hans ansikte och det är som en ängels!

Ändå tar han till hårda ord. Han säger dem sanningen: så länge de inte verkar för rättvisa och upprättelse, utan bara bevakar sina egna intressen, så länge de förföljer profeter och vägrar se Guds frälsning, så länge kommer de att anses styvnackade och oomskurna till hjärta och öron. Det är klart att de blir arga. Vem skulle inte bli arg om någon som är uppskattad av allt folk kommer till en och säger att man har övergett den rätta vägen?

Stefanos dör för sin tro. För att han påpekade det som alla kände på sig. Att de skriftlärdas religion var död och att den hade blivit mera av ett hinder än en välsignelse. Den tro som Stefanos dog för var så stor, så djup, att han till och med i sin död bad Herren förlåta dem som angrep honom.

Var gick det då fel för de skriftlärda? Vad fick dem att bli så upprörda över det som Stefanos gjorde, denna man som hade ett ansikte som en ängel? Första läsningen och evangelietexten ger en fingervisning. “Ni har övergett Herren, därför har han övergett er” och “den som hädar den Helige Ande får inte förlåtelse”. Jesus säger i Johannesevangeliets femte kapitel att “Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv … jag har förstått att ni inte har någon kärlek till Gud.”

De skriftlärdas religion hade blivit mera ett forskande i skrifter än en kärleksfull relation till Gud. De sökte en väg till Gud genom sin egen inbillade präktighet. Vi har nyligen fått ta emot julens budskap att Gud själv har blivit del av sin skapelse. Att den outtömliga visdomen, Ordet, blev kött. Budet att Jesus kom till oss för att föra samman himmel och jord. Däri ligger nyckeln till det som Stefanos gjorde. Han hade sett att tron var mera än att bara forska i skrifterna. Tron, som den blev demonstrerad av Jesus, innebar att nåd och rätt blir påtagligt. Ordet blir kött. Nåden blir människa. Kärleken blir en kropp. Så ser en levande relation till Gud ut. Kärleken är konkreta, kroppsliga, gärningar.

Om vår strävan är att försöka skapa ett vattentätt moraliskt system genom att forska i skrifterna, så att vi sedan kan förtjäna vår plats i himlen, då har vi missförstått julens budskap, det budskap som Stefanos dog för. Det är inte skriften det handlar om eller våra regler. Även om skriften fortsättningsvis visar vägen mot det eviga livet. Nej, det handlar om den som skriften vittnar om. Vill vi komma till honom för att få liv?

Stefanos hade tagit emot det livet. Han såg igenom det tomma och enfaldiga i de skriftlärdas projekt och valde istället att i nåd och kraft göra under och tecken bland folket. Och det var säkerligen ett sätt att leva som var utmanande för dem som hade makten. Jesus gjorde samma sak: botade sjuka, gav blinda sin syn, förlät synder. Det är så det ser ut då Gud kommer till sitt folk. Då Anden får rum i våra hjärtan.

Evangeliet idag påminner oss om att stå fasta i tron, att inte förneka Människosonen inför människorna. Stefanos visar vad det kan innebära. Då vi tar emot frälsningens liv och börjar leva av Anden så kan det ibland leda till spända situationer. Men Guds folk är sänt att verka för upprättelse, helande och frälsning för alla folk. Också där det finns risk att det blir obekvämt. Och vi har fått löftet att då vi gör det så skall vi inte behöva bekymra oss, utan i allt kunna lita på Anden, som leder oss.

För Stefanos var detta så klart att han kunde dö i den tron, välsignande dem som gjorde fel mot honom. Kanske är inte vi alla lika övertygade som han. Men i det lilla och vardagliga… är vi där beredda att stå upp för det som Jesus sänt oss att stå upp för? Kanske kan vi, då vi sett Guds trofasthet i det lilla, också lära oss att tro och förtrösta i det stora?

 

Julotta i Kronoby kyrka

 

Jes. 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Hebr. 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:

Du är min son,
jag har fött dig i dag,

eller:

Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.

Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:

Alla Guds änglar skall hylla honom.

Joh. 1:1-14

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Predikan

Det finns en engelskspråkig bok av James Smith som heter: “You are what you love”. Du är vad du älskar.

I jultiden har denna tanke utmanat mig och slagit mig med en ny insikt. Du är vad du älskar. Vad älskar jag egentligen? Vad är jag? Vad älskar Gud? Vad är Gud?

Ordet blev kött. Gud älskar människan. Gud är människa.

Genom hela mänsklighetens historia har det funnits ett mörker. Så långt bakåt vi kan gå i historien märker vi att det finns en kamp att kämpa. Det finns förtryckare. Det finns sådant som tynger oss. Det finns strid. Det finns mantlar som fläckats med blod. Och till den världen kommer Gud, ja inte bara kommer, utan föds. Gud kommer inte flygande ner från ett moln för att visa hur fantastisk han är, utan han föds, han växer, han lever. Han blir människa.

Fastän mänskligheten tyngs av syndens börda, fastän vi är brustna, söndriga. Fastän vi hatar och strider, fastän vi är avundsjuka och snåla. Så älskar Gud oss. Och han blir vad han älskar.

Ordet blev kött. Evighetens Gud inte bara demonstrerar ett mänskligt liv, utan lever ett mänskligt liv. Han blir som oss i allt. Mitt i vårt mörker lyser ett ljus. Jesus, Guds son och Marias son, kommer till oss för att lära oss något, för att rädda oss från synden, för att återskapa det brustna. I honom är hela den kosmiska härskaren och i honom är allt vad det innebär att vara människa.

Människans börda är en kroppslig börda. Det finns ingen människa som inte har en kropp, kroppen är vad vi är. Därför älskar Gud oss just genom att bli kött. Eftersom vår börda är kroppslig så kommer Gud till oss i en kropp för att göra slut på kroppens lidande. Hans liv visar vilka Guds tankar för människan är. Jesus förkroppsligar Faderns vilja. I Jesus är ande och kött helt i samklang. Och lika som våra överträdelser tar sig uttryck genom vår kropp, i vår hjärna, genom våra handlingar, så kommer frälsningen till oss i en kropp. Först som ett barn, begränsat till sin förmåga på samma sätt som alla barn, men senare i en vuxen människas mognad. Lika som våra kroppar lider under synden och möter döden, så lider han på korset och möter döden. Inte för att han orsakat det åt sig själv, utan därför att hela skapelsen har blivit lagd under synden. Men han uppstår, döden hade inte makt över Gud. Döden hade inte makt över den kropp som första gången sedan syndafallet var utan synd. Döden kunde inte behålla en kropp som ägdes av kärleken. Ljuset lyser i mörkret.

Lyssna på texterna igen i ljuset av denna tanke:

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden.

…åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…

Det finns ett nytt sätt att leva. Att leva som Guds barn. Lika som Ordet föddes genom Maria kan vi idag ta emot det. Vi kan höra evangeliet att Gud har befriat oss och leva som om det var sant. Vilken nytta är ett evangelium som inte förändrar våra liv? Vi har rätten att leva som Guds barn. Under hans uppfostran och ledning. Vi får lära oss av Jesus, han som är vår lärare. Vi får följa honom, han är vår herre. Vi får vända oss till honom, han är vår vän. Och vi får förtrösta på honom, han är vår frälsare.

Då vi gör det kan vi se hur våra liv förändras till det bättre. Hur vi lär oss nåd där som vi tidigare haft bitterhet. Hur vi får mod att följa, där som vi tidigare ryggat tillbaka. Hur vi kan öppna våra hjärtan, där vi tidigare haft hårdhet. Där vi får överlämna allt i Faderns händer, i kraft av det som Jesus gjort för oss.

Det tog Jesus 30 år att förbereda sig för sitt verk. Det var en tid av tillväxt som kantades av skolor, erfarenheter och tid med Fadern i bön och fasta. Det tar tid för en människa att nå mognad. Men för den som idag väljer att ta emot julens budskap: att Gud är nära sitt folk, att en frälsare är född. Så finns ett liv som Guds barn i förvar. Det livet är inte alltid det minsta motståndets väg, men det är meningsfullt och fullt med nåd och sanning.

Gud älskar människan och blir människa. Vad älskar du och jag? Vad strävar vi efter att bli? Mitt i världens mörker, vill vi vara ljus? Jesus har renat oss från synden och öppnat vägen till att leva som Guds barn, det är ett liv i Guds härlighets ljus, vill du ta emot inbjudan?

 

Julbön i Kronoby

Jes. 11:1-5

En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Han är fylld av Herrens ande,
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.

Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt
åt de fattiga i landet.

Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.

Luk. 2:1-14

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem hanhar utvalt.”

Predikan

Har ni någon gång tänkt på hur berättelsen går i Lukasevangeliet? Änglarna dyker upp inför herdarna och de blir förskräckta. Det är en ganska vanlig reaktion då människor ställs inför änglar. Men sedan går de till stallet för att se Messias, Herren, som han kallas. Och där är reaktionen inte likadan. Ingen slänger sig till marken i förskräckelse. De berättar vad de hört och alla där förundras. Tydligen var inte Messias som nyfödd inte en lika skrämmande syn som änglarna som prisade Gud.

Men man borde ju förskräckas, ja eller i alla fall förvånas. Att förundras är nog det minsta man kan göra. För vad har sagts om detta barn? “Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande.” Han är Messias, Herren. På något sätt är det barn som vi väntar hela universums härskare, men samtidigt är han ett litet barn som föds i julnatten. Det är väl en av fördelarna av att vara Gud, att man kan vara fullständigt närvarande som en människa i ett stall samtidigt som man regerar över alla världar och planeter. Jag vet inte med er, men visst är förundran det minsta man borde förvänta sig.

Gud är nära sin skapelse. Det har han alltid varit. I allt som händer på jorden är Gud närvarande. Med det menar jag inte att Gud godkänner allt som händer eller att Han nödvändigtvis vill allt som händer. Men han är närvarande. Skapelsen är given åt människan att råda över och tyvärr så sköter vi inte alltid vår uppgift så bra. Naturen lider och människor går illa. Sådan är vår historia. Så länge vi kan minnas har det funnits vad vi kallar onda människor. Sådana som startat krig, sådana som sökt sin egen vinning på andras bekostnad, sådana som trampat på dem som inte räknats som lika värdefulla. Genom hela historien har det inte funnits en kung eller en regent som fått slut på sådant, snarare ser vi att den som ges makt faller för frestelsen att använda den för sin egen vinning. Men Gud är nära. Inte så att han välsignar det som är ont, men så att om någon skulle vilja vända sig till honom är han direkt tillgänglig.

När Jesus föds blir detta tydligare än någonsin förr. I Jesus kommer jord och himmel samman. Han är människa, men han är också helt och hållet fylld av Herrens Ande. I honom lever ande och kött i fullständig harmoni. Och vad leder det till? Jo, det som vi hörde läsas i första läsningen: “Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. Rättvist dömer han de svaga, med oväld [dvs rättvist, utan partiskhet] skipar han rätt åt de fattiga i landet.” Jesus är den första kung som inte faller för frestelsen. Hans domar är rätta och hans välde lyfter upp de fattiga, istället för att trampa ner dem.

Det kristna hoppet, som julen så starkt talar om, är inte ett förnekande av att det finns ondska i världen. Det är inte att vara oreflekterad optimist inför en brusten värld. Inte heller är det en pessimism som ger upp inför det som händer. Julens budskap är om en födelse. Något nytt föds till jorden, något som inte funnits tidigare. Sanning och nåd, frihet och rättvisa kommer till oss. Men inte så som vi har vant oss att försöka ordna det. Människans försök att skapa frid har nästan alltid slutat i strid. Mitt den strävan och vårt elände föds Jesus, han som är fylld av Herrens Ande. Han som har all vishet och kraft.

Och hur använder han den visheten och kraften? Inte till att starta ett eget parti eller för att grunda en armé. Nej, han regerar på ett helt nytt sätt. Herren, Jesus, regerar i ödmjukhet. Ja, så ödmjuk är han, att han låter sig själv bli ett barn – fullständigt begränsad och beroende, lika som vi är då vi är små. Sedan lever han ett liv som får konsekvenser för evigheten. Tänk att en man som levde för tvåtusen år sedan fortsättningsvis talas om runtomkring vår planet. Vad var det i hans liv som var så speciellt? Hans liv var något nytt som föddes till jorden. Ett helt nytt paradigm, om man får ta till stora ord. Nåd, sanning och kärlek. Det första han sade när han inledde sin aktiva tid var “Omvänd er och tro evangelium, Guds rike är nära”.

Omvänd er. Det vill säga, sluta leva så som ni levt hittills. Tro evangelium. Det vill säga, tro det budskap som jag kommer med, som är ett gott budskap. Gud är nära! Ni behöver inte längre leva i själviskt försvarande av era maktpositioner, inte heller behöver ni längre panta på era tillgångar och inte heller behöver ni bekymra er för vilka människor som är värda er kärlek och respekt. Gud är nära, han finns till för er. Se på mig, så skall jag visa er, säger han.

Och så förlåter han synder, helar sjuka, berättar om himmelriket. Men de som inte hade ett intesse av att släppa makten, leva mera generöst, vara mera kärleksfulla mot människor som var annorlunda än de själva, de gjorde slut på den verksamheten. Eller i alla fall trodde det. För det tog ju inte slut. Visst, de korsfäste honom, och igen fick vi se hur hans kropp var just likadan som vår. Men de visste ju inte det som Jesus visste i den stunden han gav upp sin ande – att döden inte hade någon makt över honom. Det är klart, om de som korsfäste Jesus hade vänt sig till Gud hade de kanske kunnat ana vad som skulle hända. Men hela poängen är ju att de inte gjorde det – och så blir världshistoreins största misstag till Guds största seger.

Kristus uppstår i härlighet. Profetians ord att han är fylld av Herrens ande visar sig vara sant. Döden makt besegras av det lilla barnet, människan, Herren, Gud själv.

Så regerar Jesus, det barn vars födelsedag vi idag firar. Ibland har vi svårt att förundras över honom för att han verkar så mänsklig. Andra gånger vill vi göra honom enbart till Gud och säga att han är något annorlunda än vi är på ett avgörande sätt. Men sanningen är att han är Gud alltigenom och människa alltigenom. Han uppfyller båda rollerna helt och fullt. Och vi får se på honom. Vi får förundras och kanske till och med förskräckas inför hans härlighet, då vi inser vem han är. Då vi ser till honom behöver vi inte välja optimism eller pessimism, inte välja parti eller leva av rädsla. Det finns alternativ utanför det vi är vana att se, Gud förser oss med dem, det finns hopp.

I allt vårt elände föds något nytt, något som har konsekvenser ända till denna dag. I världshistoriens centrum ligger ett litet barn, en himmelsk kung, och “Rättvisan är hans bälte, [han bär] troheten … kring livet.” Vi får följa honom.

 

Kauneimmat joululaulut, Kruunupyy

Fil. 4: 4-7

Iloitkaa aina Herrassa! Sanon vielä kerran: iloitkaa! Tulkoon teidän lempeytenne kaikkien ihmisten tietoon. Herra on jo lähellä. Älkää olko mistään huolissanne, vaan saattakaa aina se, mitä tarvitsette, rukoillen, anoen ja kiittäen Jumalan tietoon. Silloin Jumalan rauha, joka ylittää kaiken ymmärryksen, varjelee teidän sydämenne ja ajatuksenne, niin että pysytte Kristuksessa Jeesuksessa.

Matt 1:18-24

Maria, Jeesuksen äiti, oli kihlattu Joosefille. Ennen kuin heidän liittonsa oli vahvistettu, kävi ilmi, että Maria, Pyhän Hengen vaikutuksesta, oli raskaana. Joosef oli lakia kunnioittava mies mutta ei halunnut häpäistä kihlattuaan julkisesti. Hän aikoi purkaa avioliittosopimuksen kaikessa hiljaisuudessa.

Kun Joosef ajatteli tätä, hänelle ilmestyi yöllä unessa Herran enkeli, joka sanoi: ”Joosef, Daavidin poika, älä pelkää ottaa Mariaa vaimoksesi. Se, mikä hänessä on siinnyt, on lähtöisin Pyhästä Hengestä. Hän synnyttää pojan, ja sinun tulee antaa pojalle nimeksi Jeesus, sillä hän pelastaa kansansa sen synneistä.” Tämä kaikki tapahtui, jotta kävisi toteen, mitä Herra on profeetan suulla ilmoittanut: – Katso, neitsyt tulee raskaaksi ja synnyttää pojan, ja hänelle annetaan nimeksi Immanuel – se merkitsee: Jumala on meidän kanssamme.

Unesta herättyään Joosef teki niin kuin Herran enkeli oli käskenyt ja otti Marian vaimokseen.

Saarna

Jumala on meidän kanssamme.

Tässä on uskomme ydin ja myös se kohta missä kristinusko antaa aivan erityisen väitteen todellisuudesta. Jumala on lähellä ihmistä. Heti luomisesta, tähän päivään asti, Jumala on etsinyt tapoja rakastaa luomaansa, olla lähellä ihmistä.

Siinäkin missä ihminen lankesi syntiin, Jumala ei katsonut sitä ilman armoa, vaan antoi samalla lupauksen: Tulen lähettämään pelastajani, Ihmisen Poika.

Niin erityinen oli tämän ihmisen elämä että häntä piti kutsua ihmisen pojaksi. Hänessä tuli todeksi se, että Jumala on kanssamme. Jeesuksessa Jumala tulee niin lähelle luomakuntaa kun Jumala vain pystyy, hän tulee osaksi sitä.

Jeesuksessa Jumalan armo meitä kohtaan tule näkyväksi. Tämän Ihmisen Pojan elämässä saadan nähdä taivaallisen Isän tahto meitä kohtaan. Rauhaa, rakkautta, armoa.

Joululauluissa lauletaan usein siitä miten “Joulu tulee sydämeen” tai miten “Otetaan vastaan Jeesuslapsi koteihimme”. Tavallaan näissä lauletaan siitä, miten kirkon työ jatkuu sen jälkeen kun Kristus on noussut taivaisiin.

Jumala välitti ihmisistä niin paljon, että hän päätti tulla ihmiseksi. Siinä hetkessä koko maailman luoja, taivaiden valtias, kaikkitietävä universumin lähde tuli pieneksi ihmiseksi. Valtava armo ja loputon rakkaus teki itselleen tilaa ihmisen ruumiissa, kutsuakseen takaisin kaikkia niitä jotka eivät jostain syystä elä siinä armossa. Ja Jeesuksen kautta, kun uskomme hänen sovitukseensa, sama voi tapahtua tänään.

Kun siis laulat siitä miten Jeesuslapsi tulee sinun luo, niin usko myös, että Jumala tulee sinun luoksesi. Että maailmakaikkeuden luoja välittää juuri sinusta niin paljon että haluaa tulla asumaan sydämeesi. Usko siihen, että kun Jeesuslapsi tulee sydämeen, siinä voi kasvaa uutta rakkautta omaa perhettä kohtaan, ystäviä kohtaan, työkavereita kohtaan. Usko että joulun sanoma on että Jumala on tullut, mutta myöskin että hän tulee uudestaan. Ja mukanaan hän tuo ilosanomaa kaikille kansoille, myös sinulle ja lähimmäisillesi.

Siinä on uskon voima pelastaa. Että otamme vastaan Jeesuksen sydämiimme. Niin että meidänkin elämässä voisi tapahtua niitä ihmeellisiä asioita mitä tapahtui kun Ihmisen Poika käveli maan päällä. Syntisille annettiin armoa, rikkinäisille tuotiin parantumista, sokeille anneetiin näkönsä ja kuurot rupesivat kuulemaan. Ja elämänsä aikana Jeesus opetti meille että suurempiakin tekoja me tulemme tekemään.

Mikä voi olla suurempaa, kun että maailman luoja, kaiken rauhan ja rakkauden Jumala, tulee ihmiseksi, niin että, jokainen ihminen voisi tulla Hänen luo. Kuitenkin se näyttää niin pieneltä, juuri siksi, että voisimme uskoa sen. Pienestä lapsesta tuli maailman pelastaja, josta puhutaan ja saarnataan vielä 2000 vuotta myöhemmin.

Tänä jouluna, älä kovenna sydäntäsi, vaan anna Jumalan täyttää elämäsi rauhalla ja rakkaudella. Siinä on joulun ihme meidän ajassa. Että pelastaja saapuu uudestaan ja uudestaan meidän sydämiin.

 

Herrens födelse är nära, fjärde söndagen i advent, högmässa i Nedervetil

1 Mos 21:1-7

Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”

Hebr 6:13-19

Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.

Matt 1:18-24

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.

Predikan

Gud kommer till oss på ett oväntat sätt.

Han lovar oss välsignelse och mänskligheten själv får vara med och föra fram den välsignelsen. Släktled efter släktled går den vidare. Löftet som Abraham fick uppfylls allt mera.

Det är oväntat. Att Gud skulle säga att mänskligheten behöver räddas – från sig själv, från sin egen ondska, från synd och djävul – genom sig själv. Det är förundrande. Gud utväljer ett folk och genom det folket föds en son, som är Immanuel, Gud med oss.

Ett barn som gick på vatten, som gav blinda sin syn åter, som lugnade stormen. Det var något särskilt med Josef och Marias son. Säkerligen ammade hon honom som vilket barn som helst, tog hand om honom och uppfostrade honom. Evangelisten Lukas skriver att “Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud”. Det är tydligt att Jesus hade en vandring att gå, lika som vi andra. Förberedelser att göra, djupa tankar att tänka, insikter att nå. Han växte till.

Gud gör något oväntat. Han låter den evige, Kristus, födas som människa. Den outtömliga visdomen, Ordet, blir kött. Hela skapelsens Herre tar sin boning i en kropp. En kropp som åläggs samma begränsningar som alla andra människor. Döden har makt över den en tid, men evighetens makt visar sig större. En kropp som uppstår, lika som vi hoppas på att få uppstå en dag. En kropp där det fullständiga och det begränsade delar rum. Där ande och kött agerar i samklang. Det är genom personen Jesus som Guds seger kommer till.

Då han föds såg han ut som vi, då han dog såg han ut som vi. Men i hans uppståndelse blir han vår förebild. Människosonen, kallade han sig själv. Han var son till människor, men på ett sätt som krävde en särskild benämning. Jesus kommer till världen för att ge uttryck för vad Fadern gör. Han är en förebild för hela det mänskliga livet, sett ur Guds perspektiv. Han föddes, han växte i vishet och nåd, han dog i rättfärdighet och uppstod i härlighet.

Hur mycket av detta kunde Maria ana? Kunde Abraham föreställa sig att den välsignelse han fick ta emot skulle leda till detta, visste Sara vad hon var del i?

När Jesus föds, är det ett tecken på att Fadern vill vara nära sitt folk, sin skapelse. Gud är för oss. När Jesus agerar i skapelsen gör han Faderns vilja känd: helande, upprättelse, förlåtelse. När Jesus dör visar han vilket mått av kärlek Fadern har. När han uppstår så visar han att kärleken har det sista ordet. Men det är ännu mera: Hela poängen med att Jesus föds är att Gud är nära – och att Han alltid varit det! Men nu, då vi har sett Jesus, kan vi också förstå det eller i alla fall tro det.

Det är just det som Jesus liv handlar om, att Gud är nära. Jesus kom inte för att demonstrera hur vi kan fly från denna värld, utan för att föra samman det andliga och det fysiska. Helt och hållet Gud och helt och hållet människa. Jesus visar vad det innebär att Guds rike är nära. Han för samman himmel och jord. Och han stannar kvar hos oss. Vår kropp är den Helige Andes tempel, vi är Kristi kropp, kyrkan som samlas till måltid är i sig själv ett bevis på att Gud är i oss.

Nattvarden talar vidare samma språk som inkarnationen (Jesu födelse): Ordet och brödet möts. Det är Kristi kropp och blod. Det är Gud själv som kommer till oss. Kristi kropp och blod som styrker Kristi kropps tro. Gemenskap med Gud själv i nåden förmedlad genom sakramentet. Att delta är ett vittnesbörd, att delta är att vara församling. Nattvarden knyter samman allt det som kyrkan står för: syndares gemenskap med Gud och varandra. Vid nattvardsbordet demonstreras den enhet som kyrkan strävar efter. Vi är alla brustna, men Gud är den som gör helt.

De löften som Gud gav Sara, Abraham och Maria fick ett högst oväntat svar. Han gav löftena, svor dem vid sig själv och gav sedan sig själv till sitt folk. Och inte nog med det, han gav också en måltid där han fortsätter att komma till oss. Hans födelse sker alltså varje gång vi samlas till nattvard. Han föds i oss, han tar sin boning i våra hjärtan, så föds vi igen från ovan.

Vill vi leva vårt liv som om detta var sant? Vill vi låta budet att Jesus kommer till oss nå våra hjärtan? Vill vi hålla portarna öppna för honom? Vill vi följa honom in i det liv som han visar oss? Vill vi vara sådana som verkar för att blinda ser? Vill vi skapa lugn i stormen? Vill vi växa till i vishet och nåd, vara kärleksfulla mot alla vi möter? Jesus är vår förebild. Han har sagt att han vill ta sin boning i våra hjärtan. Han blev människa som vi för att göra det möjligt att leva i kärlek. Den kärleken är alltid konkreta gärningar mot en medmänniska. I Jesus syns det vad det handlar om. I nattvarden syns det vad det handlar om. Vill du öppna ditt liv för Gud? Vill du öppna ditt bord för den som söker gemenskap?

Vi skall snart fira jul och Kristi födelse. Låt oss då minnas att Gud är nära, att han har uppfyllt sina löften och att han ständigt kommer till oss.

 

Självständighet i vishet

 

Pred. 9:13–18

Jag såg också hur det kan gå med den största vishet under solen. Det var en liten stad med få invånare. Mot den tågade en stor konung. Han omringade den och byggde väldiga belägringsverk. Nu fanns det i staden en man, fattig men vis, och han kunde ha räddat staden med sin vishet. Men ingen kom att tänka på den fattige. Då sade jag:

Vishet är bättre än styrka,
men den fattiges vishet föraktas,
och ingen lyssnar på hans ord.
De visas stilla tal är starkare
än skränet från dårarnas hövding.
Vishet är bättre än vapen.
Ett enda fel fördärvar mycket gott.

Jak. 3:13–18

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till. Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning. Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. Där det finns avund och självhävdelse, där finns också oordning och allsköns uselhet. Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.

Matt. 20:25–28

Jesus kallade till sig lärjungarna och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Predikan

En krigsveteran från Lahtis, Kalevi Lehtisalo, berättar i en intervju om sin tid vid fronten. Där överlevde han bland annat mirakulöst en nästan direkt träff från en granat, för att bara några minuter senare få budet att han fått en bror. Han sade, att från den stunden framåt fruktade han inte döden.

Jag vet inte om Lehtisalo var en troende man, men denna del av hans berättelse fastnade jag för. Det lilla barnet som föds in i ett land som är i fullständigt kaos ger hopp. Ett barn som han inte ens träffat styrker hans moral och ger honom ny mening. Jag kan inte låta bli att göra jämförelser med det Jesusbarn som vi väntar i advent. Lehtisalo talar om ett vanligt barn, som ger honom hopp. I Jesus möter vi Gud själv som föds till oss. Det ger orsak till förtröstan. Minns ni den glädje som Simeon hade, då han mötte Jesusbarnet vid templet?

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk”

I våra texter idag talas både om en stad som blir belägrad och om furstar som har makt över folken. Lehtisalo belyser också detta då han talar om vad krig är: “Det är motbjudande, hur vi än försöker försköna det.” Det finns inget vackert i krig, säger han. Och visst är det varje vis människas önskan att undvika kriget.

För Finlands självständighets del har den direkta faran varit över i snart 100 år. Vi står inför ett jubelår, ett sekels frihet, ett sekel då vi kommit till freden. Visserligen har inte dessa hundra år heller varit konfliktfria, men det har gått bättre och bättre. Idag har vi det mycket bättre ställt än vad vi i den yngre generationen kan förstå. Vi lever i en tid då smarta telefoner är vardag, då rent vatten är en självklarhet och då vi sällan är hungriga mera än en halv dag i taget. Jämför detta mot en tid då det inte fanns elektricitet i alla hus och då den huvudsakliga källan till vatten var det man fick upp ur brunnen med en hink. Ännu på 1930-talet fanns det bara vattenledningar i 85% av husen i Helsingfors.

Vi har kommit långt på dessa hundra år. Från att vara en omstridd fläck mellan Sverige och Ryssland till att idag vara ett ledande land inom både skogsbruk, elektronik och pedagogik m.m. Allt detta byggt på den frid som har köpts för ett dyrt pris. Byggt på förvärvad vishet – insikten att krig är något vi skall hålla avstånd till.

Predikaren sade att visheten är bättre än styrka, bättre än vapen. Idag ser vi runtomkring oss och konstaterar att det verkar oroligt. Många är beredda att ta till våld för att få sin sak igenom – också i Finland. Den vishet som så dyrt förvärvades under krigsåren verkar i vissa fall som bortblåst. Samtidigt ser vi att många saker går bra. Trenderna vad gäller både ekonomisk och hälsomässig välgång är på väg åt rätt håll, även om vi i vardagen ibland upplever det motsatta. Statistiken visar en positiv trend. Vad får då en skara att välja våldets väg?

Jesus säger att vi skall vara varandras tjänare. Han ger oss sig själv som det yttersta tecknet på vad det innebär. Det är så visheten tar sig uttryck. Den som väljer våldets väg är alltså inte inne på den väg som Jesus kallar oss till. Han säger: “den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.” Vad menar han?

Den vishet som byggde upp vårt land var inte den som sådde stridigheter och motsättningar. Det goda som vi har uppnått har vi vunnit då vi strävat till fred. Visheten känner stridens väg och har sett att den inte för till frid. Aposteln Jakob skriver om avundet och självhävdelsen och kallar den för något demoniskt. “Visheten från ovan däremot är ren, men dessutom fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar, omutlig och uppriktig. Rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid.”

Det är då denna strävan når våra hem – våra byar, städer och landskap – som vårt land går framåt. Visst kan kortsiktig vinning uppnås genom manipulation och  rädsla. Men om vi vill bygga ett välfungerande samhälle behöver vi, liksom vi redan gör, fortsätta att agera i den vishet som vi idag har hört om. Det är en vishet som inte går förbi när någon lider, en vishet som styrker den svaga, en vishet som bjuder in till samtal och förståelse människor emellan.

Vi behöver så långt vi kan värna om den fred som finns i vårt land. Vi behöver, som Jakob skriver, vara omutliga i goda gärningar. Vi behöver vara uppriktiga i vår barmhärtighet. “Visheten är bättre än vapen.” Här finns också en åsnebrygga till scoutingen, som ju med sitt “Alltid redo!” ständigt söker den andras bästa.

Jesus undervisar sina lärjungar om en väg som är annorlunda än världens väg. Det är tjänandets och ödmjukhetens väg. Jesus kom för att tjäna oss och han fortsätter att göra det till och med efter sin död. Tänk bara på berättelsen om Jesus vid stranden efter att Han uppstått, då han tänt en eld för lärjungarna och serverade dem bröd och fisk.

Såhär ser visheten ut! Detta är vad kyrkan hoppas på! Att mildheten i slutändan skall besegra det onda. Att den rättfärdighet som vi sår skall bära frukt. Att friden skall infinna sig. Visheten pekar mot det. Jesus är tecknet på det. Den som i rättfärdighet möter dödens makt, krigets elände, Han segrar. Jesus uppstod! Låt oss stå fasta i det hoppet, sträva till frid och vara trogna i vår kärlek till medmänniskan.

Kalevi Lehtisalo fick hopp genom ett litet barn. Vi vet inte vad som hände med det barnet, men det barn vars liv vi får följa i kyrkan känner vi. Kristus mötte dödens hela elände på korset och uppstod sedan i härlighet till att fortsätta vara sin kyrkas tjänare. Detta är vishetens väg: att i rättfärdighet gå igenom lidandet för att kunna segra i ödmjukhet.

Må Gud välsigna vårt land med ett folk, och ledare, som inte är rädda att gå i vishetens gärningar.

 

Predikan, 2a advent, Om tro

Jes 35:3-6
Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: ”Fatta mod, var inte rädda!

Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.”

Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.

Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken.

Hebr 10:35-39

Ge inte upp er frimodighet. Den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt  liv.

Luk 12:35-40

Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era  kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre  skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och  bultar på porten.

Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords  och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare  – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda.

Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset.

Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Predikan

Vad är det att tro?

Finns det något magiskt i att då vissa rätta tankar går genom vårt huvud så blir i plötsligt räddade från denna världs elände?

Är det så att bara vi förstår Jesus rätt, så kommer vi en dag till himlen?

Vad är poängen med att tro? Och vad ska man tro på egentligen?

I dagens texter talas om den som tror: den som tror och räddar sitt liv!

Jesus ger en liknelse om tjänare som vakar. Tjänarna vet nämligen att deras mästare i något skede skall komma tillbaka från en bröllopsfest. Jag vet inte med dig, men det ter sig för mig som att Jesus försöker göra en poäng kring vad tro egentligen är. Det är att göra de logiska förberedelserna i ljuset av vad man vet att är sant. Tjänarna inväntar den Herre som är på kommande. De lever ut sin tro att han är på väg! Det är en sann tro och en passionerad tro. De vet att mästaren uppskattar det om de agerar i enlighet med det de hört: Att han skall komma.

Jesus ger också ett annat exempel: då en tjuv bryter sig in, så skulle han nog bli hindrad om man visste när han kommer. Man agerar på sin tro, att vid den och den tiden kommer tjuven.

Vi skall alltså på samma sätt vara beredda. Den stund då Jesus kommer tillbaka känner ingen. Men då den kommer så förväntas att vi har tro.

Men vilken tro? Och hur ska vi agera i ljuset av den tron? Tjänarna har det ju enkelt: mästaren kommer hem från en fest, håll dörrarna olåsta, förbered eventuella kvällsrutiner där hemma. Men hur skall vi agera utgående från den tro som vi uppmuntras till? Vilka konsekvenser har den tron?

Jesaja säger att vi skall fatta mod! Vi behöver inte vara rädda! Vår Gud är här och hans rättvisa dom skall komma! Vår tro är att vi inte behöva vara rädda.

Jesaja säger att vi skall ge styrka åt kraftlösa armar och stadga åt skälvande knän! Vår tro är att den som är svag skall få styrka då Jesus kommer till oss.

Jesaja säger att Gud själv kommer för att rädda oss. Vi har orsak till jubel! Världsaltets skapare, Herren över liv och död ser oss och vill oss väl. Vår tro är att Gud är för oss!

Då man har en tro får den logiska konsekvenser. Då vi säger oss tro att alla människor är värdefulla, att alla är skapade av Gud och gjorda till Hans avbild. Då blir den logiska konsekvensen att då vi möter någon som lider så försöker vi ta del i deras lidande. Konsekvensen blir att då vi möter någon med kraftlösa armar eller skälvande knän så erbjuder vi vår styrka. Om vi säger oss tro att alla människor är värdefulla, men inte lever ut det. Då är vår tro på varje människas lika värde död. “Tron utan gärningar är död”. Det är enbart då vi verkligen ser varandra och hjälper varandra som vi kan tala om en levande tro på alla människors värde.

Vad är då en levande tro på Kristus? “Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.”

Tron på Kristus är för det första att förstå att vi alla är syndare. Det betyder att vi gått miste om det goda som Gud lagt in i oss och i skapelsen. I praktiken betyder detta att vi är ödmjuka (i ordets rätta bemärkelse) inför varandra. Vem är jag att döma en annan eller se ner på någon? Jag är brusten och vilsen, liten i världen lika som alla andra.

Tron på Kristus är för det andra att veta att Jesus är vår frälsare. “Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende son, så att var och en som tror på Honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.” Gud kommer till oss, för att Han älskar oss och vill föra oss tillbaka till allt det goda Han en gång gett oss.

Tron på Kristus är vidare lärjungaskapets väg. Jesus är vår mästare – han vägleder oss och lär oss vad det goda livet handlar om. Vi får lära oss att leva rättfärdigt, att följa Hans bud och vi får märka att i den mån vi klarar av det så för det med sig glädje och salighet. Jesus vet vad det är att vara människa och vad det innebär att leva i denna värld.

Till sist: Tron på Kristus är att vi lever ut det som Jesus har lärt oss.

Då vi börjar tro att Gud har frälst oss, räddat oss från synden, för att Han älskar oss, då kan vi vara frimodiga. Då vi börjar tro att Guds kärlek gäller varje människa, då riktar sig vår frimodighet mot att göra våra närmastes vardag bättre. Då vi börjar tro att Gud, genom sin församling, verkar i världen sprider sig glädjebudet om frälsningen till våra byar och städer.

Tron leder till gärningar. Så som vi tror agerar vi. Tron är inte en bedrift med vilken vi betalar vår väg till himmelen. Tron är vår respons på det som vi vet om verkligheten.

Jesus kommer till oss.

Jesus dog på korset för våra synder.

Om vi verkligen tror det så kan vi leva i förlåtelse. Tron är förtröstan på att Gud är kärleksfull och nådig. Det har han visat oss i Kristus.

Det kräver ingen tro av mig för att Jesus skall ha dött och uppstått. Men det krävs tro av mig om jag vill se frukten av det i mitt eget liv.

Det är därför Jesus uppmuntrar oss att vara beredda, som tjänarna i liknelsen. Om allt det vi säger oss tro är sant – var är då vår beredskap att leva det? Låt oss bli en kyrka med en levande tro på en nådig Gud som vill alla människor väl och som kommer till oss för att vara med oss och tjäna oss.

Smågrupper, karabrunch i Karleby

Mina anteckningar hittas genom att klicka på kugghjulet och sedan “Open presenter notes”. Man kan också markera slideshowen och trycka på “S”. Vissa bilder har inga anteckningar. Jag tror slide nr 8 om Liv och Död antagligen är nyttigast för de flesta.

Om predikoutkasten

Jag har fått förfrågningar om att göra mina predikningar tillgängliga på hemsidan. Det vill jag gärna göra, men jag kommer inte att redigera dem för att fungera i skriftlig form. Det betyder att en del av dem kan vara otydliga eller något slarvigt skrivna, men de är iaf tillgängliga för den som vill och oftast är den röda tråden nog tydlig.

Valvomisen sunnuntai

Aam. 4: 12-13
2. Piet. 3: 8-14, 18
Matt. 25: 1-13

Onko sinulle koskaan käynyt niin, että autosi yhtäkkiä pysähtyy tielle, kun bensa on lopussa? Siinä tilanteessa käydään nopeasti läpi aika monta tunnetilaa, suurin osa niistä tunteista vähemmän mukavia.

Tämän päivän evankeliumissa Jeesus puhuu viidesta tyhmästä morsiusneidosta. Näillä ei ollut bensaa alkuunkaan. Ne yrittivät lähteä matkalle tekemättä valmisteluja.

Viisi viisasta morsiusneitoa olivat tuoneet sen verran bensaa mitä tarvitsivat matkaa varten, mutta ei enemmän.

Ne viisi viisasta pääsivät matkaan, mutta tyhmät jäivät paikalleen.

Tämä kertomus voi tuntua ankaralta. Kyllähän normaalissa tilanteessa sulhanen olisi päästänyt myös myöhäitä vieraitaan sisälle. Miksi tässä tapahtuu näin?

Ensinnäkin, huomatkaa, että tämä on vertaus, eikä vertausta kannata yli-tulkita. Toiseksi, teksti puhuu kirkosta. Nämä ovat ne jotka ovat matkalla sulhasta vastaan. Mutta jotkut niistä eivät ole valmistautuneita. Morsiusneitojen tehtävänä on ottaa vastaan sulhanen, kun hän tulee. Tämä siis tarkoittaa, että jotta tehtävä onnistuisi piti olla öljyä mukana. Mutta he toivat vain lampun.

Luulen että tässä puhutaan tyhjästä uskosta. Usko joka on sen muotoinen, että tullaan kirkkoon tai puhutaan hienosti uskon asioista, mutta ei eletä valossa.

Tyhmät morsiusneidot luulivat, että sulhaselle oli tärkeää vain se, että asiat näyttivät hyvältä ulkoa. Mutta sulhanen halusikin sitä sisäistä. Ja he yrittivät lainata sitä muilta, mutta sitä ei voi lainata. Toisen uskoa ja elämää ei voi lainata. Meidän pitää itse elää elämämme, myös Jumalan edessä.

Ja kun he olivat levänneet vähän aikaa, kun matkanteko on väsyttävää, tuli sanoma: Sulhanen tulee!

Ja tyhmät morsiusneidot panivat lamppunsa kuntoon viisasten morsiusneitojen kanssa, vaikka he tiesivätkin, että niissä ei ollut öljyä! Vielä vaan yrittivät vain ulkoisella muodolla tuoda sitä tarvittavaa valoa!

Ja he pyysivät viisasten öljyä, mutta uskoa ei voi noin vain antaa toiselle. Sisäinen elämä ei synny kuin omassa sydämessä. Halu elää Jumalan tahdon mukaan, tehden hyvää, rakastaen ja siunaten, ei tule ulkoa, vaan sisältäpäin, kun sallimme pyhän Hengen herättää sen meissä.

He yrittivät saada öljyä. Lähtivät etsimään sisältöä tyhjiin lampunkuoriinsa. Mutta suunnitelma ei onnistu, kun sulhanen on jo tullut se näyttää olevan liian myöhäistä. ”Totisesti, minä en tunne teitä!”, hän sanoi.

Jos tämä kauhistuttaa sinua, niin ole rauhassa. Kauhistus on aivan oikea reaktio tähän vertaukseen. Kieli tässä on niin vahvaa, koska on äärimmäisen tärkeää, että ymmärrämme, että usko ei ole ulkoinen asia, vaan sisäinen. Jumalalle on tärkeämpää, että etsimme Hänen tahtoaan, että rakastamme toisia ja tuomme rauhaa, kuin että ylläpidämme tyhjää, merkityksetöntä uskontoa.

Vertaus on tärkeä meille myös toisesta syystä. ”Valvokaa! Kukaan ei tiedä aikaa.” Se voi tapahtua milloin tahansa, eikä kukaan pysty arvaamaan, milloin. Valvokaamme siis, hengellisessä tarkoituksessa. Etsikäämme jatkuvasti sydämen yhteyttä Jumalaan.

Jumalan sydämestä tulvii meitä kohtaan elämää, rakkautta ja armoa. Tie tähän, aitoon Isän sydämeen, on Kristuksen kautta auki. Meidän ei tarvitse mitenkään ansaita sitä rakkautta, vaan saamme vapaasti ottaa sen vastaan, uskon kautta. Siinä on merkityksellisen ja autuaan elämän lähtökohta. Kun olemme lähellä Jumalaa meidän uskonto ja elämä ei ole vain ulkoista muotoa vaan siinä on oikeaa sisältöä.

Oletko joskus yrittänyt käynnistää autoa jossa ei ole bensaa? Ei auta paljon. Auton tankissa pitää olla bensaa, muuten se on melko hyödytön. Ja Jumalan taloudessa bensa on ilmaista jokaiselle, joka haluaa tankata.