Älska! – Nittonde söndagen efter pingst – Gudstjänst i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
5 Mos. 10:12-13

Mose sade:
Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Herrens bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig, allt till gagn för dig själv.

Andra läsningen
1 Joh. 2:15-17

Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt.

Evangelium
Mark. 12:28-34

En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: ”Vilket är det viktigaste budet av alla?” Jesus svarade: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Den skriftlärde sade: ”Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: ”Du har inte långt till Guds rike.”

Predikan
En poet vid namn Adrienne Rich skrev år 1975 att ”varje hedervärd mänsklig relation – närmare bestämt varje relation där två människor har rätten att använda ordet ’kärlek’ – är en process: ömtålig, våldsam och ofta förfärande för båda människor som är involverade, en process där man allt mera finner vilka sanningar man kan berätta för varandra.”

Det är väl ett faktum att vad man uppfattar som sanning till stor del påverkas av vem man umgås med. Våra relationer påverkar kraftigt vem vi är och hur vi tänker. Det har sagts att man med tiden blir medeltalet av de fem människor man umgås mest med.

I dagens texter möter vi uppmaningen att i alla våra relationer leva i kärlek. Teologiskt sett går denna uppmaning ända tillbaka till Guds eget väsen. Gud är treenig och demonstrerar genom sin treenighet sin kärlek för världen. Det är en central kristen övertygelse, som lägger grunden för all kristen etik och moral. Om Gud vore enbart en skulle han fort bli en himmelsk diktator, om han vore två skulle vi allt för kraftigt lockas att tänka i kontraster och motsatser, men då Gud är treenig, då inser vi att också det tredelade kärleksbudet kommer direkt från Guds egen varelse. Guds tre personer älskar varandra så fullständigt att det är omöjligt för oss att skilja dem åt. Deras kärlek är så djup att det inte är meningsfullt att kalla dem tre, utan de måste förstås som en.

Det är den kärleken som vi det dubbla kärleksbudet kallas att vara del i. En kärlek som har sin grund i Gud, som tar sin rot i oss, och som delas med vår nästa. Vägen dit innebär bland annat att förstå hur stor Guds kärlek är för oss. Och vi människor når den djupa insikten om Guds kärlek på väldigt olika sätt. För någon av oss talar offret på korset starkt, för någon av oss är det Guds gåva till oss i skapelsen, för andra kanske det är mysteriet i Treenigheten eller känslan av oändlighet som kan anas då man en mörk kväll ser ut mot himmelens stjärnor och universums ofattbara storhet.

Oberoende av hur vi personligen anar Guds kärlek så sätts vi in i ett kosmiskt perspektiv. Alla rymder, alla berg och hav i deras prakt vittnar om Guds storhet. De minsta av atomer visar hur noggrant vår värld är skapad. Och i grunden för all denna skönhet finns den treenige Guden. Hans helighet och kärlek, hans passion och energi, därifrån flödar allt liv och också alla de bud som han i sin vishet gett oss. Älska Gud över allt och din nästa som dig själv – med hela ditt hjärta, med hela din själ, med hela ditt förstånd och med hel din kraft. Det är det enda rimliga efter att vi lärt känna Gud som han är.

Det är mera än alla brännoffer att älska Gud på det sättet. För vad i skapelsen kan man offra som rätt skulle behaga den Gud som är grunden för allt vi ser? Inget annat än vårt hjärta, vårt innersta, vår drivkraft och vår vilja är ett offer som behagar honom – att vi älskar honom. Och nu ska vi inte göra Gud småaktig genom att missförstå ordet behaga. Inte har Gud sitt behag i att vi beter oss på vissa sätt eller bara rabblar tomma ord. Det som behagar Gud i vårt hjärtas offer är att vi tar del i själva treenighetens kärlek och helighet. Då vi frambär våra hjärtan inför honom, som Romarbrevet uppmanar oss, då är det en bön om gemenskap med den treenige, delaktighet i Guds egen kärlek.

Älska Herren av hela din själ! Ni vet väl att det hebreiska ordet för själ är samma som för ”liv”? Låt hela ditt liv riktas mot att tillbe och ära den Gud som är livet själv, som är ursprunget för varje cell i din kropp, som i sin nåd har låtit dig leva. Låt hela din varelse veta att när din kropp är brusten, så har också Kristi kropp brutits för dig. Han som skapade dig, lider också med dig. Kristus är i din brustenhet, han har seger över synd och död i förvar för var och en som tror.

Och älska Gud av hela ditt förstånd. Gud kallar oss inte att lämna vårt förstånd åt sidan då vi kommer inför Honom. Hans gränslöshet kommer vi aldrig att utforska helt, men det är inte ett hinder för att med hela vår tankeförmåga glädjas och förundras inför honom. Det är genom förståndet som vi ordnar våra angelägenheter och då vi förstår att Gud också är förståndets Gud kan vi se nya möjligheter i livet.

Älska Gud med hela din kraft. Den treenige Guden är väldig i makt och i ära. Allt vad han gjort och gör är fantastiskt för den som har anat det. Det är ett rätt svar på vem Gud är att vi riktar all vår kraft mot att tillbe och älska honom. Om inte annat därför att det är gott för oss själva och vår nästa. Guds väsen är kärlek och helighet – de tre personerna i treenigheten älskar varandra i fullständig och helig kärlek. Att älska Gud med hela sin kraft är att sträva till en kärlek som är så kraftfull som Guds egen kärlek.

Och vad händer då man älskar Gud och människor på detta sätt? Det är, i det konkreta, som Adrienne Rich skriver en ömtålig, våldsam och ofta förfärande process av att söka de sanningar man vågar berätta för varandra. Det är att söka ett liv i en sådan gemenskap där kärleken allt mera får slå rot i våra liv och relationer. Om vi verkligen är medeltalet av de fem personer vi umgås mest med – hur kan vi då i den skaran av fem personer hitta sätt att sträva till kärlek? Hur kan våra hjärtan, våra själar, våra tankar och vår kraft gemensamt riktas mot att ta del i Gud själv – han som är livets, skapelsens och all kärleks källa? Och hur kan vi lära oss att inte dra oss undan den här processen? Att leva i kärlek är för oss människor en svår sak: ömtåligt, våldsamt, förfärande. Men samtidigt är det det enda livet som är värt mera än alla brännoffer. Det är det enda livet som är mera än finslipade fasader och polerade bilder av oss själva utåt. Det är, som det uttrycktes i första läsningen, till gagn för oss själva att leva i den kärleken.

Så, om pastorn tillåts en slutuppmaning, så är det denna: Ta din gemenskap, din familj och dina vänner, och släng er in i den här ömtåliga, våldsamma och förfärande processen som är att leva i kärlek. Gud kommer att välsigna den ambitionen, det är jag säker på, för den är i enlighet med hans vilja för oss. Och gå in i ett liv i kärlek med hela hjärtat, hela själen, hela förståndet och all kraft. Jag hoppas och ber att vår gemensamma tro, som vi till näst ska bekänna, skulle få ta sig uttryck på detta sätt i alla våra byar, i alla våra hem.

Vi reser oss…

Inifrån ut – Adertonde söndagen efter pingst – Gudstjänst i Terjärv

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Amos 5:21-24
Jag avskyr era fester, jag hatar dem,
jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer
med era gåvor
vill jag inte veta av dem,
jag vill inte se åt era offer av gödboskap.
Låt mig slippa dina psalmer,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

 

Andra läsningen
Kol. 2:16-23
Låt ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater. Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus. Låt er inte berövas segern av dem som hänger sig åt självförnekelse och ängladyrkan och som fördjupar sig i sina syner. De blåser upp sig med sina fåfänga människotankar och håller sig inte till honom som är huvudet och som försörjer hela kroppen och binder ihop den med leder och senor, så att den växer som Gud vill.
Om ni med Kristus har dött bort från de kosmiska makterna, varför beter ni er då som om ni levde i världen och underkastar er påbud som: Låt bli! Smaka inte! Rör inte! Det gäller ju saker som skall förbrukas och upplösas och är bara människors bud och läror, låt vara att det kallas vishet eftersom det ser ut som fromhetsövningar, självförnekelse och späkningar, förakt för kroppens behov.

 

Evangelium
Mark. 2:18-22
Johannes lärjungar och fariseerna fastade. Då kom några och frågade Jesus: ”Varför fastar Johannes lärjungar och fariseernas, men inte dina lärjungar?” Jesus svarade: ”Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta. Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig av det gamla och det blir en värre reva. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet säckarna, och både vinet och säckarna förstörs. Nej, nytt vin slår man i nya säckar.”

 

Predikan
När texterna talar om fasta, och särskilt när de talar om en rätt fasta, vilket alla tre texter, mer eller mindre, gör idag, så brukar jag gärna stanna upp inför tematiken med gärningar. Jag väljer att göra det också idag, för det är en viktig sak.

Först några definitioner som är relevanta. Fasta betyder att avhålla sig från något, i sin vanligaste form att inte äta under vissa tider. Gärningar är det vi gör. I teologin talar vi ofta om gärningar som något vi behöver vara försiktiga med eftersom vi riskerar att försöka förtjäna Guds kärlek genom dem. Då vi talar om gärningar på det viset brukar ordet nåd betonas som en slags kontrast. Med nåd menar man då Guds kärleksfulla handlingar mot oss, främst att han förlåter oss våra synder. Synd är, vidare, allt som skiljer oss från Gud.

Om det är något som kommer tydligt fram i dagens texter, så är det att Gud i alla tider försökt leda oss bort från att försöka visa upp en vacker fasad. Vad han istället vill göra är att leda oss djupare in i något nytt. Detta nya är inte något yttre. Det innebär inte att vi ska slänga ut gamla anor och traditioner eller att vi ska uppfinna hjulet igen i olika sammanhang, utan det nya som Gud leder oss till är vår inre människas erfarenhet av nytt liv. Den som har levt ett kristet liv under en tid, känner förhoppningsvis igen sig i tanken att Gud förnyar oss inifrån – hjälper oss att se saker på nya sätt, hjälper oss att förstå våra liv på nya sätt.

När Jesus talar om nytt vin i nya säckar handlar det i en andlig bemärkelse om hur det nya inte ryms i gamla behållare – om hur ett nytt liv, som växer inifrån, till sist kräver också en ny yttre ordning. Därför är det också ett meningsfullt sätt att svara på frågan om fastan. Ska mina lärjungar gå i fasta, då de nu har all orsak att leva i överflöd? Vet ni inte att det överflöd de har kommer att göra deras fasta meningslös? Det överflöd Jesus talar om är hans egen närvaro i deras liv. Det finns ingen orsak att fasta, för den som lever med Jesus på detta sätt. Men när brudgummen tas ifrån dem, då ska de fasta igen, då ska de ta till gärningar som hjälper dem klara livet.

Då Jesus sedan tas ifrån dem, först genom korset och senare genom himmelsfärden, vet lärjungarna att en tid av förändring är inne. Tiden för fasta kommer – tiden för gärningar kommer. Jesus har också upplyst dem om Anden som ska komma till dem. Och Anden, upplyser oss Paulus om, tar sin boning i våra hjärtan. Om och om igen är ordningen inifrån ut. Då Bibeln talar om hjärtat, så talar den ju inte om våra känslor, utan om vårt ”innersta”. Hjärtat kan i modernt språk förstås med ord som vilja och motivation. Hjärtat är vad som driver oss.

Nåja, efter en såhär lång inledning med definitioner och förtydliganden så börjar det vara dags att rikta uppmärksamheten mot det mera konkreta. De två första läsningarna idag hade båda starka budskap om att inte sätta sitt fokus på det yttre. Genom Amos säger Gud att han ”avskyr [våra] fester och högtider” och att han ”inte vill se av [våra] offer”. I Kolosserbrevet läser vi att vi inte ska låta någon döma oss på grund av mat eller dryck och att vi inte ska underkasta oss människors påbud. Läsningen i Kolosserbrevet är särskilt intressant i sammanhanget eftersom den lyfter fram en del av kärnproblematiken på ett förtjänstfullt sätt – fromhetsövningar som kallas vishet på grund av hur det ser ut, istället för vad de har för resultat.

Vad är problemet egentligen? Jo, andliga övningar, gärningar, som utförs för sin egen skull. Fasta för att visa sig präktig, avhållsamhet för att inte stöta sig med någon, en felaktig prioritering av människors lagar och bud. Det är sådana högtider som Gud avskyr. Högtider som gör en fars av vad de egentligen ska handla om. Det är som att fira påsk bara för påskäggens skull, eller som att fira jul bara för att få äta julmat. Det är att köpa en dyr kostym bara för att göra ett intryck. Det är att be bara då någon ser en. Det är att sköta om sin kropp för att få andras godkännande. Och som ni märker är det inget fel i något av detta i sig – det är gott att fira kyrkliga högtider, det är rätt att klä sig som situationen kräver, det är bra att be och det är hälsosamt att sköta sin kropp. Felet, synden, är då den inre motivationen leder oss fel, då vårt hjärta är fyllt av något annat än Helig Ande.

För då vi talar om nytt inre liv, så finns det inget nytt liv som är så gott som att ha sitt hjärta fyllt av Helig Ande. Då förnyas vår vilja och vår motivation inifrån ut, från vårt centrum, från hjärtat. Och då får vi lära oss att leva i Andens glädje och kraft. Då kan vi fira påsk i innerlig och jublande glädje över uppståndelsens mysterium. Då kan vi fira jul med våra sinnen fulla av förundran inför att Jesusbarnet kommer till oss. Då kan vi köpa den där dyra kostymen, för att deklarera Guds goda skapargärning i att ha gett oss våra kroppar. Vi kan be för att vara inför Gud. Vi kan sköta om vår kropp i glädje över att så kunna erfara den skapelse vi lever i. Gärningarna är samma, men Anden en annan. Där som vårt hjärta tidigare var fyllt av viljan att visa oss duktiga så kallar oss Guds Ande till att ha våra hjärtan fyllda av helighet.

Och alla dessa högtider, fastor, övningar – de får bli meningsfulla. Inte bara måsten och borden som vi tyngs av, utan ett förändrat hjärtas svar på Guds gåva. För gärningar har vi oberoende. En del av dem kanske vi skulle må bra av att sluta med, men det är inte lätt om vi försöker göra det utifrån inåt. Till och med icke-troende vetenskapsmän vet att det finns få saker som orsakar så stor positiv förändring i en människa som att komma till tro. När Anden tar sin boning i våra hjärtan, när vi tror och låter det förändra oss. Då kan vi ge bort vår synd och leva i goda gärningar.

I grund och botten är det nämligen så att vi inte kan förtjäna Guds kärlek. Men det betyder inte att vi ska undvika gärningarna. Gärningarna är behövliga och meningsfulla, men blott och endast om vi vet att göra dem inifrån ut. Först kommer vi till Gud, tar emot hans nåd och kärlek och sedan kan vi låta hans goda vilja, hans Ande, ta uttryck i våra liv. Då blir våra gärningar det som talades om i första läsningen: ”Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!” För gärningarna i sig är Gud inte emot, högtiderna i sig själv är Gud inte emot, men han är emot den falskhet och det försök till förtjänande av hans kärlek som vi ofta knyter till det. Och evangeliet idag är att det finns sätt för oss att erfara mera av Guds helighet i våra hjärtan och därför finns det också möjlighet för oss att leva liv som är mera fyllda av glädje, rättfärdighet och kärlek. Ett sådant liv kommer från Gud själv och den går inifrån utåt.

Ta din bädd och vila i tacksamhet! – Högmässa i Kronoby och Messu i Nedervetil

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jes. 24:14-16

De höjer glädjerop
och jublar över Herrens majestät,
de ropar högt i väster.
Ära Herren också i öster,
ära i kustländerna
Herrens, Israels Guds, namn!
Från jordens ände hör vi lovsång,
en hyllning till den rättfärdige.

 

Andra läsningen
2 Kor. 9:6-15

Kom ihåg: den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare. Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. Ni blir rika på allt och kan visa en gränslös frikostighet, som framkallar tacksägelser till Gud när jag förmedlar gåvan. Den tjänst som ni fullgör med denna insamling fyller inte bara de heligas behov utan får också tacksägelserna till Gud att överflöda. När ni genom denna tjänst visar er pålitlighet kommer de att prisa Gud för att ni följer er bekännelse till Kristi evangelium och frikostigt delar med er till dem och till alla. De kommer att be för er och längta efter er på grund av Guds överväldigande nåd mot er. Gud vare tack för hans oerhörda gåva.

 

Evangelium
Joh. 5:1-15

Vid en av judarnas högtider gick Jesus upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.
Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till honom som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära på din bädd.” Han svarade: ”Den som gjorde mig frisk sade åt mig att ta min bädd och gå.” De frågade: ”Vem var det som sade åt dig att ta den och gå?” Han som hade botats visste inte vem det var, för Jesus hade dragit sig undan eftersom det var mycket folk på platsen. Efteråt fann Jesus honom i templet och sade till honom: ”Du har blivit frisk. Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre.” Mannen gick då och talade om för judarna att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

 

Predikan
Judarna säger åt den botade mannen att han begår en synd, då han bär sin bädd på sabbaten. Ur deras perspektiv kanske det kan te sig som en logisk slutsats, profet efter profet har ju stigit fram, och en gemensam kritik som alla profeter haft mot Israels folk är att de inte håller den sabbat som Herren instiftat. Det är tydligt att sabbaten är en viktig sak för Gud och judarna gör sitt bästa att försöka leva upp till det.

Hur kommer det sig då att Jesus, som ju har kommit för att uppfylla hela Guds vilja, uppmanar mannen att bryta mot det som judarna anser att är det rätta sabbatsfirandet? Varför säger Jesus åt mannen att bära sin bädd fastän han vet att judarna inte tillåter det?

Jesus har ju såklart en avgörande kunskap om Gud som skiljer sig från judarnas gudsbild. Jag vill betona just det här uttrycket ”avgörande kunskap”. Det är inte bara en vetskap om hur saker och ting förhåller sig, utan en kunskap som på ett avgörande sätt ändrar hans förhållningssätt till judarnas seder och bruk. Avgörande kunskap är sådan kunskap som är särskilt viktig för en människa på något sätt.

Vilken är då den avgörande kunskapen som Jesus har, som leder honom till att uppmuntra mannen att bryta mot sabbatstraditionerna? Det är en kunskap om Gud och om sabbaten, som är djupare än vad lagen har kunnat uttrycka och som är mera i enlighet med sabbatens ursprungliga syfte än det regelverk som judarna lagt upp. Jag kommer att använda söndagens tema, tacksamhet, som ett sätt att närma sig det här djupare syftet med sabbaten.

När Gud på den sjunde dagen i skapelsen vilade från sitt verk står det att han välsignade den. Det han skapat var gott och värt att glädjas över. Det är här som tacksamheten stiger in i bilden. Människan tar emot en skapelse som är en stor källa till tacksamhet och att människan första dag sker i vila, i en fullkomlig skapelse, lägger också grunden för hur vi ska närma oss sabbatsbudet.

Jag hävdar att det inte handlar om huruvida man bär en säng eller inte, då det kommer till sabbaten. Frågan är fel ställd om den behöver svaras på på det viset. Sabbaten är inte en fråga om yttre regler att följa, utan om en inre resa, som de yttre reglerna i bästa fall kan stöda. Då den helade mannen går iväg med sin säng, tror jag att han gör det i tacksamhet. Tacksamhet för sitt helande och tacksamhet för förmågan att kunna bära en säng. Om han under sin vandring har en filosofisk stund, så kanske han också visar sin tacksamhet mot Gud, mot den underbara skapelse och den underbara upprättelse som han varit med om. Att bära en säng på sabbaten, med hjärtat fyllt av tacksamhet är inte att bryta mot sabbatsbudet.

Att bryta mot sabbatsbudet skulle vara att bära en säng för att man måste eller för att tjäna pengar. Då sabbaten förklaras i de gamla skrifterna är det knutet till Guds försyn. Att vila var sjunde dag är ett vittnesbörd om att Gud tar hand om en och en glädje över att man kan lita på Herren i allt. Att bära något bryter inte mot det, men att försöka förtjäna och prestera gör det nog. Sabbaten ges oss av nåd, med löfte om att Gud sköter om den som vilar på den sjunde dagen. Sabbaten var ett tecken på att Guds folk var utvalt – där som de andra folken arbetade ihjäl sig sju dagar i veckan, så kunde Guds folk vila och ändå nå samma resultat.

Som många av oss vet har vi ju också i vetenskapen kunnat nå hjälpsamma insikter om vila och tacksamhet. Den andliga regel som sabbaten erbjuder oss: regelbunden vila och tacksamhet över det liv man fått, visar sig vara en hållbar tumregel också för den som vill bygga ett gott liv, oberoende av tron. Att öva sig i tacksamhet, i motsats till att låta sig slitas hit och dit av ens begär, leder enligt vissa forskare till en större känsla av välmående och glädje. Denna övning innebär ju inte att man ska se bort från allt det onda som sker i världen eller att man ska ignorera den sorg man själv känner över något, utan den innebär ett skifte av tänkande, så att vi kan se det mänskliga livet på ett mera djupgående sätt. Övningen i tacksamhet innebär att man nog ser världens mörker, men att man också kan uppmärksamma de klickar av ljus som man har i sin vardag. På det viset kan vi genom tacksamheten öva oss att se världen som den verkligen är.

Vilan är också en av orsakerna till sabbaten. Lika som tacksamhet har studerats allt mer, så har också vilan börjat studeras allt mera. Vi vet till exempel att stor del av vår inlärning sker då vi vilar, vi vet också att mycket av vår hjärnas kreativa arbete sker bäst i vilan. Många gånger löser vi problem effektivare då vi ligger på soffan än då vi om och om igen försöker arbeta oss igenom problemet.

Det finns en välsignelse i att följa sabbaten, men det som den botade mannen i dagens evangelium gör utesluter inte honom från välsignelsen. Hans liv är i ett brytningsskede, han går i tacksamhet och han går i vilsam glädje, han har befriats från sin sjukdom genom Jesu ingripande. Sabbatens välsignelse är åtminstone tvåfaldig: 1) den är inbyggd i oss, rent fysiskt och vi får del i den då vi vilar, då vår kropp och vår hjärna arbetar i en annan växel än då vi aktivt strävar och 2) sabbatens välsignelse är också att vi får rikta vår uppmärksamhet mot det vi har att vara tacksamma för och på det viset växa i både glädje och frid.

Den avgörande insikten som Jesus har är att sabbaten finns till för att välsigna människan. Den är inte en Guds regel som vi ska uppfylla, utan en Guds gåva som vi får njuta av. Människan blir så lätt stressad och utmattad, men sabbaten är för oss en välsignelse, en god gåva, som hjälper oss att stiga ur det ekorrhjul som annars bryter ner oss. Synden är inte så mycket att göra vissa otillåtna saker på sabbaten, som det är att avvisa välsignelsen i sabbatsbudet. Då Gud ger oss gåvan att vi får vila en dag i veckan och då han själv demonstrerar den vilan i skapelseberättelsen, vem är då vi att säga att vi klarar oss utan sabbaten? Men samtidigt, låt oss inte göra det fel som judarna gjorde i dagens evangelium, att vi begränsar sabbaten till ett upphörande. Sabbaten är mera, den är både vila och tacksamhet, och för någon av oss kan det innebära att vi tar vår säng och går.

Hur kan man älska sin nästa? – Fjortonde söndagen efter pingst – Gudstjänst i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Sam. 24:9-12, 17-21

David reste sig och gick ut och ropade efter Saul: ”Min herre och konung!” Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han sade: ”Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. – Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet.”
När David hade sagt detta ropade Saul: ”David, min son, är det verkligen du?” Och han brast i gråt. ”Det är du som har rätt, inte jag”, sade han. ”Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre.”

 

Andra läsningen
1 Joh. 3:11-18

Detta är budskapet som ni har hört alltifrån början: att vi skall älska varandra. Vi skall inte likna Kain, som var den Ondes barn och slog ihjäl sin bror. Varför slog han ihjäl honom? Därför att hans gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga.
Bröder, bli inte förvånade om världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Den som inte älskar är kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig. Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.

 

Evangelium
Matt. 5:43-48

Jesus sade:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”

 

Predikan
De av er som får mitt nyhetsbrev har i senaste brevet läst några tankar om kyrka och stat. Jag vill i dagens predikan fortsätta på samma tema, även om jag inte kommer att gå så djupt in i den teologiska diskussionen om hur kyrkan och staten ska förhålla sig till varandra.

På många sätt kan det kännas som mörka tider, som vi lever i. Jag tänker inte bara på terrordåd och ekonomiska kriser, utan också på en regression, en ohälsosam förenkling, av vårt sätt att tänka och de ideologier vi som samhälle håller oss till. Inom det religiösa livet har man allt lättare att ta till förenklade hänvisningar till falsk auktoritet, inom det politiska görs allt mera beslut på ekonomiska framom mänskliga premisser och i sökandet av sanning ser vi framväxten av alternativa fakta – ibland känns det som att hela världen är upp-och-ner. Rädsla och ilska driver stor del av den samhälleliga debatten. Vad gör vi för att växa i kärlek och ansvarstagande? Det verkar som att de negativa krafterna är allt för stora, samhälleligt sett.

Det är liknande teman vi möter i dagens texter. Jesus säger att också syndaren älskar sin broder. Det är inget märkvärdigt i det. Också syndaren älskar den som tänker lika som han själv, ser ut lika som han själv, hör till samma kommun eller land som han själv. Det är inte svårt att, på ett ytligt plan, älska någon som alltid stryker en medhårs. Vår sändning är tydlig, vi ska vara märkvärdiga i vårt sätt att älska. Vi ska älska våra fiender. Vi ska älska dem som vi inte vill älska, älska dem som orsakar problem för oss, älska dem som kommer för att ta något av oss.

Aposteln Paulus har en av sina mest djuplodande insikter i Rom 5, där han säger att då synden blev större, desto mera överflödade nåden. Jag tror inte att staten kan lägga upp detta, på ytan enkla, bibelord som riktmärke för all politik som bedrivs, men församlingen kan och bör. Där som vi möter fiendskap, där ska vi allt tydligare förkunna och förmedla nåd. Där som vi möter brustenhet, där ska vi allt mera visa på helhet. Om synden är stor, då behöver nåden flöda över.

Det är klart och tydligt markerat från Guds sida. Där som Kristus dör för oss medan vi ännu var syndare, så deklarar han också det mått på nåd som Gud erbjuder oss. I mänsklighetens största felsteg, korsfästandet av Gud själv, finns också Guds nådefulla seger. Mitt i den största av synder lyser Guds barmhärtighets ljus.

Så därför, om ni vill vara Guds söner eller döttrar, möt synden med nåd. Möt ilska med kärlek. Möt fiendskap med frid. Möt dumhet med sanning. Jag tror att en del av kyrkans oroväckande statistik handlar om att vi som församling inte talat om detta tillräckligt. Vi uppmanar inte varandra till goda gärningar på det sätt vi borde. Allt för ofta hör jag predikningar som mer eller mindre skrämmer folk med brinnande eldar i hopp om att folk ska ändra sitt liv. Psykologer har i många år vetat att den taktiken inte leder till förändring. När ska vi lära oss?

Det är oroväckande då vi, särskilt globalt sett, ser ett flertal organisationer och rörelser som är bättre än kyrkan på att älska sin nästa. Det finns många unga visionärer som hittar en plats att göra gott i världen utanför församlingen, av den enkla orsaken att församlingen allt för ofta gör det svårt att vara god inom dess ramar och kultur. Men det betyder nödvändigtvis inte att församlingen har misslyckats i sin uppgift. Vi är ju sända att vara ljus och salt, att göra det som är gott, och att göra det möjligt för andra att göra det samma – kanske går Guds arbete vidare också utanför den organiserade kyrkans ramar?

Men jag har ju så klart en förhoppning här: att församlingen skulle ta sin plats som uppmuntrare till och möjliggörare av goda liv. Jag talar om liv där den egna inre resan, den andliga tillväxten, får gå så långt att vi kan leva så som Jesus kallar oss i dagens texter. Nämligen i och av nåden, kärleken, friden, rättfärdigheten. Och på många håll i världen ser vi hur Anden väcker människor till sådana inre resor som inte bara stannar på en teoretisk eller teologisk nivå, utan leder dem till konkreta välgärningar mot sin nästa. Det är andliga resor som inte bara ger teoretiska svar på svåra frågor, utan som också ger praxis, sätt att leva som känns meningsfulla, sätt att leva i helande samverkan med Gud i en brusten värld.

Kanske kan vi också i vår församling hitta sätt att leva tillsammans där vi allt mera lär oss vad det innebär att älska ens fiender. Jag tror att våra enskilda liv, om vi väljer att gå den andliga resan inåt, kan ha otrolig kraft att forma vår omgivning. Ett liv som ger uttryck för strävan efter sanning, nåd och rättfärdighet, inte bara i teori, utan i dagliga små beslut och rutiner, kan forma om hela familjer, hela byar. Vi kan inte lösa de problem som vi ser i vårt samhälle genom stora linjedragningar och kategoriska beslut, utan vad vi behöver är församlingen, en skara lärjungar som följer Jesus in i ett liv där målet är förmågan att älska sin fiende. Redan då vi har lagt upp ett sådant riktmärke, tror jag att vi kommer att se hur Guds nåd börjar flöda in i våra egna, och våra närmastes, liv.

Att öva sin tunga – Trettonde söndagen efter pingst – Familjemässa i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Ordspr. 18:4-8, 21

Människors ord är som djupt vatten
men vishetens källa en strömmande bäck.

Illa är att ta parti för en skyldig
och vägra en oskyldig hans rätt.

Dårens ord leder till strid,
hans mun tigger stryk.

Dårens mun blir hans fördärv,
hans ord en fälla för honom själv.

Baktalarens ord är som läckerheter,
de slinker ner i människans inre.

Tungan har makt över liv och död,
de som kan tygla den får njuta dess frukt.

Andra läsningen
Jak. 3:2-12

Vi felar alla på många sätt. Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig, och han kan tygla hela sin kropp. När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss styr vi också hela hans kropp. Och tänk på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar; ändå styr rorsmannen dem med det lilla rodret dit han vill. På samma sätt med tungan; den är en liten lem men kan skryta över hur mycket den förmår. En liten eld kan sätta en hel skog i brand. Och tungan är en eld, själva den onda världen bland våra lemmar. Den fläckar hela vår kropp, den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld från helvetet. Det finns ingen art bland fyrfotadjur, fåglar, kräldjur eller havsdjur som inte kan betvingas och har betvingats av människan. Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår Herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten.

Evangelium
Matt. 12:33-37

Jesus säger:
”Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. Huggormsyngel, hur skulle ni kunna säga något gott, ni som är onda? Munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.”

Predikan
Hur länge tar det för ett träd att växa? När börjar det bära frukt?

Alla bilder för vårt talande som vi just har hört läsas har en underton av tillväxt och riktning. Det finns en målmedvetenhet i alla bilder, som vi inte ska ignorera.

Hur växer ett träd upp egentligen och hur får vi det att bära god frukt? Tänk dig ett äppelträd. Man gräver en grop. Man sätter ner en planta. Man gödslar, man vattnar, man upprepar. Kanske ympar man in något nytt i trädet. Vidare väntar man, men inte bara genom att luta sig bakåt och se på, utan man väntar vaksamt och följer med hur trädet växer, så man kan stöda det eller ansa det enligt behov. Att ha ett bra träd, med god frukt, är inte en självklarhet och inte heller är det något som i regel händer i misstag.

De andra bilderna som idag lästs är ett skepp som styrs av ett litet roder. Ett förråd dit någon samlat goda saker. Ett betsel som styr och tämjer en stor häst.

Alla dessa exempel har en medvetenhet i sig. Det är någon som odlar den goda frukten, det är någon som navigerar skeppet, det är någon som samlar goda saker i sitt förråd, det är någon som tämjer hästen. Det händer inte i misstag.

Vi har möjligheten att öva oss i att använda vår tunga väl. Jesus säger att våra ord kommer att fungera som en av måttstockarna när vi en dag står inför domaren. Det är av många orsaker viktigt att vi väljer våra ord. Men hur gör man? Om vi vet hur man odlar ett fruktträd, hur kommer det sig att vi inte vet hur man tämjer en tunga?

Jag vill ge förslag, jag har använt dem alla någon gång: 1. Gå en tid utan att ljuga. Välj medvetet att under t.ex. kommande vecka ska jag inte uttala en enda lögn och om jag gör det ska jag korrigera den direkt. 2. Var tyst. Besluta dig för en dag då du inte säger något alls. Gå till jobbet och gör det tydligt att du inte tänker prata under den dagen. 3. Vägra säga något negativt under en begränsad tid.

Ingen av dessa övningar fungerar som riktlinjer för livet i sig själva. Lika som man inte får sätta för mycket gödsel på ett träd. Men att göra något sådant nu och då kan föra med sig mycket gott. Plötsligt märker man att världen fungerar bra också då man inte själv går och berättar åt folk hur de ska tänka eller vad de ska göra. Plötsligt märker man hur ens ord vanligtvis påverkar människor runtomkring en. Plötsligt märker man hur mycket lögn och negativitet, eller gamla inbillningar, som fyllt ens talande.

Våra ord har kraft och vi använder dem dagligen. De formar vårt tänkande och de förändrar våra omständigheter. Hur är det med dig? Hur mycket tid har du lagt ner på att behärska din tunga? Att lära sig detta är en del av vad det innebär att leva i omvändelse. Gud kallar oss ut ur lögnen och in i sanningen och en del av vår tro är att vi får lära oss att leva och tala så som Gud vill.

När vi gör det får vi se hur mycket gott vi kan föra in i världen, hur väl vi kan samverka med Herren,  då vi väljer våra ord väl.

Guds kallelse i svåra situationer – Elfte söndagen efter pingst – Högmässa i Kronoby (och Messu i Nedervetil)

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Jer. 6:16-19

Så sade Herren:
Slå in på vägarna från fordom,
fråga efter de gamla stigarna,
efter den rätta vägen.
Ta den vägen, och ni skall finna vila.
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Jag satte väktare över er –
lystra när hornet ljuder!
Men de svarade: ”Det vill vi inte.”
Lyssna därför, alla folk,
lägg noga märke till vad som sker med dem!
Lyssna, jord:
Jag låter olyckan drabba detta folk,
en följd av deras onda anslag,
ty de har inte brytt sig om mina ord
och min lag har de förkastat.

Andra läsningen
Rom. 11:17-24

Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. Nu säger du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Ja visst, de bröts bort därför att de inte trodde, men du är kvar därför att du tror. Var inte övermodig utan ta dig i akt; ty om Gud inte skonade de ursprungliga grenarna skall han inte heller skona dig. Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du bortskuren. De andra blir däremot inympade, såvida de inte framhärdar i sin otro. Det står i Guds makt att ympa in dem igen. Ty om du skars ut ur den vildoliv som du av naturen hörde till och mot naturens ordning ympades in på ett odlat olivträd, hur mycket lättare kan då inte de äkta grenarna ympas in på sitt eget träd.

Evangelium
Luk. 4:23-30

Jesus sade till dem som hade samlats i Nasarets synagoga:
”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också.”
Sedan sade han: ”Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom. Men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.

Predikan
Vi människor lägger ofta upp gränser för vem som är värd vår kärlek, vem som räknas till innegänget. Vi väljer att utesluta människor ur Guds kärlek, för att vi själva inte förmår älska dem. Vi väljer att förakta, för att vi inte klarar av att se bortom synden. Det är min tes idag att Gud inte är sådan.

Gud är den som låter nya grenar ympas in i det träd, vars stam han själv är.

Jesus ger oss två exempel i dagens text, som gör Israelerna ursinniga. Elia blir sänd till en änka i Sarefat. Elisha till Naaman, syriern.

Vad är det som gör att folket blir så upprörda? Jag tror det är att Jesus demonstrerar något om Gud som folket glömt bort, nämligen att han är nådig och att han söker dem som gått bort från honom. De två profeterna blir skickade till ställen där deras arbete kan ha framgång och det blir ett tecken för Guds folk att också människor som hör till andra folk kan höra hemma hos Gud. Vad är då problemet? Jag antar att det handlar om att det uppstått ett tänkande som säger: det här är vårt, vi är det utvalda folket, ingen annan hör hemma hos Gud, vi har ensamrätt till hans ledning.

Som kristna har vi läst Paulus och hört Jesu bild om vinstocken och hört att det går att bli ympad in i trädet och ut från trädet. Vad vi däremot ofta gör bort oss med är förlängningen av dessa bilder. Vi skapar ofta små fina lådor som man måste passa in i för att få vara med. Dagens evangelium bryter just med det. Jesus säger att vem som helst kan bli inympad. Gud erbjuder sin nåd åt var och en som är beredd att ta emot den.

När vi sedan bygger upp våra krav på vissa teologiska övertygelser, våra idéer att man måste tänka eller vara på ett visst vis, så blir det lätt att vi börjar agera portvaktare till Guds rike. Nu vet jag att texterna vi läst idag talar med stort allvar om risken att bli bortskuren från trädet. Men texterna föreslår också vad som kan leda till det – och det verkar för mig som att en fel tro verkar spela en väldigt liten roll i det stora hela.

För det första: det är roten som bär grenen, inte tvärtom. Gud bär oss alla, inte tvärtom. Paulus skriver att de som inte tror har brutits bort, men han säger också att Gud kan ympa in dem igen! Tron är en komplicerad sak i sin enkelhet och det är rätt att vi ska kämpa med vår tro, annars är risken stor att vi bara sysslar med inbillningar. Men grunden är att Gud bär oss, inte att vi presterar rätt tro för att duga. För, det andra är att inte vara övermodig. Som jag ser det är övermodigheten åtminstone två saker. Å ena sidan högmodet som säger att vi är mera älskvärda än andra, och å andra sidan en falsk övertygelse, en övertro på sin egen förmåga att uppfatta hur saker och ting står till. Kristen tro kommer alltid med ödmjukhet och det är den ödmjukheten som också inser att Gud kan kalla vem som helst, när som helst och  att han antagligen också gör det, så vilka är vi att lägga upp murar som håller dem borta? För det tredje: vi skall hålla fast vid Guds godhet. Det är det som är vårt hopp. Inte vår renlärighet, inte vår ofelbarhet eller vår präktighet. Guds godhet är orsaken till att vi alla får ta del i nåden, det är inte vår egen förtjänst.

Vad innebär då detta i mötet med medmänniskan? Jag skulle säga: försiktighet, ödmjukhet och viljan att se bortom våra egna förutfattade meningar. Försiktighet i hur vi uttrycker oss då vi ser att någon inte delar våra egna övertygelser. Ödmjukhet att kunna låta vår egen övertygelse förändras. Och viljan att låta Gud befria oss från våra egna kategoriseringar, där vi lagt upp murar för andra.

Ett exempel har vi i vad som hände i Åbo i dagarna eller snarare i reaktionerna efter det. Mitt Facebook-flöde fylldes fort av människor som krävde hämnd, som ville skapa en enkel förklaring till varför detta hände, som sökte skyldiga och försökte sätta en stämpel på gärningsmannen. Där fanns ingen försiktighet, utan man beskyllde utlänningar, människor med annan hudfärg, människor med fel religion – utan någon som helst förankring i verkligheten. Jag läste att det var extrema islamister i farten långt innan det fanns något bevis för saken, ja det finns väl ännu heller inget belägg för det. Jag hörde att det ropades ”Allah akbar”, fastän det som egenligen ropades var ”Varo, varokaa!” Här demonstrerades ingen ödmjukhet, ingen vilja att verkligen förstå, utan vad jag såg var bara ett försök att skylla på någon, att utesluta någon ur gemenskapen, att hitta någon vi kan ”skicka hem”, så att det skulle bli slut på våldet. Det var ett sökand efter en syndabock, någon som kunde kastas ner för stupet, lika som folket försökte göra med Jesus i dagens evangelium. Var är beredskapen att låta saker vara vad de är? Varför försöker vi med våld tvinga in det som hänt, så att våra egna fördomar kan bekräftas?

Ett av de klaraste exemplen var den video som Iltalehti publicerade. Först publicerades den med rubriken ”Svärdsmän jagade människor på gatan”, men rubriken ändrades tre gånger under kvällen och till sist var den: ”Människor sprang på gatan efter knivhuggningen”. På facebook däremot uppdateras inte rubrikerna direkt, så på många väggar förs ännu diskussioner om ”svärdsmännen”, som alltså inte ens funnits.

Som kristna måste vi låta vår tro påverka oss att agera rätt i situationer som denna. Vi kan inte vara sådana som tar varje chans att skjuta bort andra människogrupper och söka syndabockar. Vi måste låta fakta tala för sig själv, så långt det är möjligt.

Missförstå mig ändå inte. Jag menar inte att vi ska tolerera våld eller att vi ska gå med på vad som helst. Men vi får inte drivas till ursinne, som folket i dagens  evangelium. Vi behöver handskas med situationer som den som utspelat sig med vishet.

För, det är inte Guds sätt att agera, att sprida rykten och befästa gamla fördomar. Guds metod är inte att bygga murar, utan Gud är den som ympar in nya grenar, som tar emot människor som hör till fel folk, till fel religion, till fel vad-som-helst. Det är där som Gud har mött oss alla, någon gång.

Särskilt nu då det gäller ”det som händer efter” är våra böner och vår kärlek till nästan av största vikt. Då någon har begått ett fel mot oss eller någon vi bryr oss om, får vi vara än mera vaksamma att inte svara på synd med synd.

Då Jesus i dagens evangelium utsätts för folkmassans ursinne så svarar han inte med samma mått, utan han bara går igenom massan och bort. Nu är ju det bara ett exempel på hur Jesus handskades med folk som ville skada honom, men jag tror här finns något att lära. Behåll lugnet. Gör inget som är falskt eller fel. Lös situationen på möjligast fridfulla sätt.

Då vi hamnar i svåra situationer och märker att våra fördomar och ovanor vaknar till liv, så är det gott att påminna sig om Guds nåd och kärlek. Idag dukar vi nattvardsbordet, som är en påminnelse om vilket folk de kristna är. Vi är de som dukar ett bord för människor från alla olika folk, för brustna människor som önskar möta helighet. Vid nattvardsbordet sker ett möte med Kristus själv, vi tar del i hans kropp och hans blod och förenas med honom och med varandra. Det är ett bord där vi sätter åt sidan våra olikheter, överlämnar vår synd åt Herren, tar del i hans kärlek och tillsammans kommer inför hans ansikte. Det är ett bord som varje gång det dukas är ett vittnessbörd om att de mest oväntade människor kan ympas in i Guds gemenskap. Det är också ett bord som påminner oss om att det inte är våra egna prestationer eller vår egen duktighet som bär oss, utan Guds nåd, förmedlad genom bröd och vin. Det är ett bord som beskriver den ordning som leder till liv.

Där, för en liten stund, kan vi skjuta åt sidan alla fördomar, all hårdhet i hjärtat och istället samlas kring budet att Kristus har dött för att vi skall få ha liv. Där behöver vi inte låtsas, inte vara rädda, inte bygga murar, utan kan för en liten stund vara helt och fullt i gemenskap med varandra och med Herren.

Att våga sin gåva – Tionde söndagen efter pingst – Gudstjänst i Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
Ordspr. 14:21-22, 25, 31

Den som föraktar sin broder är en syndare,
lycklig den som tar sig an en nödställd.

Ränksmidaren går alltid vilse,
den som vill gott möter trofast kärlek.

Ett sannfärdigt vittne räddar liv,
en menedare bedrar.

Att förtrycka de ringa är att smäda deras skapare,
ärar honom gör den som hjälper de fattiga.

Andra läsningen
2 Kor. 8:9-15

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet.

Evangelium
Matt. 25:14-30

Jesus talade om himmelriket sade:
”Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.”

 

Predikan
Dagens evangelium har många av oss säkert hört predikas flera gånger. ”Ta ansvar för de gåvor Gud ger dig, sköt din del i gudsriket, vet att du får dina gåvor av nåd, men att de behöver vara verksamma!” Det är den ytliga och snabba utläggningen av texten och jag säger inte att den är fel. I dagens predikan vill jag ändå djupdyka i det psykologiska som händer här. Som vanligt när jag gör det så kommer det med varningen och påminnelsen att jag inte är psykolog och låtsas inte vara det i predikstolen heller (eller på internet för den delen).

Men har ni tänkt på vad som egentligen händer här. Tre tjänare får stora summor pengar av sin mästare. Vad skulle du göra om någon plötsligt skulle ge dig att förvalta en summa som motsvarar mera pengar än hela ditt livsverk? Det är en förlamande situation, en situation som kräver handling, men som kräver att man noggrannt tänker igenom vad man ska göra. Idag har vi ju hela sektorer inom finansvärlden som arbetar med situationer som denna, män och kvinnor som i arbetslag placerar andras pengar: investerar, räknar, chansar och förhoppningsvis gör en vinst åt sina uppdragsgivare. Som jag läser den här liknelsen, så verkar dessa tjänare ändå ensamma bära ansvaret för de talenter som de får.

Talenterna är värda ungefär 35 årslöner styck. Det är stora summor och jag förvånas inte alls över att en tjänare inte vet vad han ska göra med sin talent. Det är här jag vill göra en liten djupdykning i tänkandet och det psykologiska hos den här ena tjänaren.

En idrottspsykolog vid namn Lenny Wiersma ger i en intervju (Hela intervjun här) en intressant tolkningsnyckel till vad som händer i denna liknelse. Han är nog inte själv medveten om att han arbetar med samma problematik, men det hindrar inte mig från att dra några paralleller. Han beskriver en idrottare som står inför en utamanande situation, kanske en tävling mot någon som man misstänker att kommer att besegra en eller en annan situation där ens självkänsla står på spel. För en idrottare är självkänslan av yttersta vikt, ett gott självförtroende kan vara avgörande för en prestation, och att riskera att förlora sitt självförtroende är inte något en idrottsman vill göra allt för ofta. Så ofta väljer idrottare att skydda sitt självförtroende på olika sätt. Det kan vara genom att undvika vissa tävlings- eller träningsformer eller genom att inte umgås med vissa människor.

För att hålla exemplet enkelt kan vi föreställa oss en individgren, som till exempel höjdhopp, och den mentala process som sker i samband med en tävling. Och jag vill att ni nu riktigt försätter er i den här situationen. Spela med i den här tankeleken. Vi har alltså en höjdhoppare. Idrottaren i fråga för en inre dialog som förhoppningsvis hjälper honom att prestera så väl som möjligt. Det är den inre dialogen som avgör huruvida kroppen kommer att prestera ett gott hopp eller inte. Alla som någon gång försökt sig på ett utmanande hopp vet att det är fråga om mental klarhet till lika stor del som det är fråga om kroppslig kontroll. Idrottarens prestation kommer direkt att påverka dennes självförtroende, antingen positivt eller negativt. Motståndarnas prestationer kommer också att påverka idrottarens psyke på olika sätt: om alla misslyckas på samma höjd är det enkelt att bortförklara ens egna dåliga prestation, men om man själv misslyckas på en höjd som är enkel för alla andra, så är det svårt att hålla självförtroendet uppe.

Samma typ av dialog gäller i träning. Det finns till exempel fall där vissa kvinnor väljer att träna med män, eftersom de då alltid kan motivera sin underprestation med att män ska vara starkare. På det viset bevarar de sig själva från en direkt jämförelse med dem som de tävlar mot. Självkänslan är skyddad, det finns en ursäkt. Och detta behöver inte vara negativt, det kan vara en bra sak. Problemen kommer när man undviker sådana strider och utamningar som man borde ta på grund av samma behov att skydda sig själv från besvikelse.

För vi gör ju alla samma sak i vår vardag, som dessa idrottare som jag just beskrivit. Vi ställs inför situationer med varierande grad av utmaning och vi väljer att handskas med dem på olika sätt. När har du senast ställts inför en situation som utmanar dig? Vad gjorde du av det? Bevarade du din självkänsla genom att diskvalifiera dig redan innan tävlingen börjat? Tog du risken att misslyckas i hopp om att nå framgång? Den här inre dialogen som jag beskrivit pågår i våra allas huvuden inför varje beslut vi gör.

Och nu då tillbaka till tjänarna i dagens liknelse. En får 175 årslöner att förvalta, den andra får 105 årslöner och den tredje 35 årslöner. Vad händer i var och ens huvud? Och nu vet jag att jag tänjer på liknelsen, men ge mig ännu lite nåd, så kanske vi landar i något gott. Det är oundvikligt att den som får den minsta summan jämför sig med de två andra. I en värld där vi hela tiden får kämpa med att jämföra oss med andra, i en värld där synden alltför ofta får regera, kommer den här tjänaren att se att ”min gåva inte är lika stor som de andras”. Och vilken inre dialog för det med sig? Kanske rädsla, kanske oro? Vidare, vad ska han göra med den gåva han fått? Vilken är den rätta vägen framåt? Kanske det är enklast att bara bevara sig själv från risken, lika som idrottaren som skyddar sitt självförtroende, och inte göra något alls. ”Jag gräver ner den och ger den tillbaka då mästaren kommer åter.” Är det inte mänskligt att göra just så? Gör vi inte alla det ibland? Vi får en utmaning att älska, vi ges chansen att göra något modigt, men vi vågar inte – för vad ska de andra tycka, vad ska de säga om vi misslyckas, hur ska vi veta hur det går och hur ska vi bevara vår självkänsla om saker inte går som tänkt?

Och nu kommer vi då till utmaningen med liknelsen idag: att herren har en förväntan på att tjänaren skulle våga göra något. Jag är helt säker på att mästaren i liknelsen erfarit samma stress som han nu lät tjänarna känna. Men det hindrar inte Jesus från att berätta den här liknelsen så att det är tydligt att det finns en förväntan på oss människor, lika som Paulus skrev i dagens andra läsning: ”Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan”. Men Paulus lämnar det inte där, utan skriver vidare ”Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist.”

Här ges ett konkretiserande av en situation som den vi ser beskriven i liknelsen. Paulus visar hur församlingen kan träda in i bilden, för att alla tjänare skall kunna leva upp till Herrens förväntningar. Det är inte fråga om att vi bara enskilt ska pynja på med våra gåvor och förmågor, utan vi ska hjälpa och stöda varandra. För den som har den goda viljan att förvalta sin ena talent, men som kanske går i lås på grund av rädsla eller oro, finns det hjälp att fås. En skara som delar den goda viljan, var det finns sådana som vet vad man ska göra med sina talenter för att få dubbelt igen. Det är församlingen, så som Paulus beskriver den. En skara som, när jag är rädd för att göra det rätta, för att det finns risk involverat, ställer sig vid min sida så att jag vågar. En skara som när jag har för lite delar av sitt överflöd så att jag kan ha tillräckligt. En skara som när jag är brusten och känner mig eländig lyfter upp mig och pekar på det heliga.

Den liknelse vi idag har läst, där Gud framställs som hård och obarmhärtig, är inte hela sanningen. Vi vet att liknelsen finns till för att hjälpa oss förstå något om det goda livet, livet i Guds rike. Men vi vet också att en liknelse bara räcker så långt… Gud har en förväntan på oss, inte för att han vill lägga en omöjlig standard vi inte kan leva upp till, utan för att om vi lever upp till Hans förväntningar så kan vi också få leva i hans fullkomliga kärlek. Men visst vet vi alla att vi inte alltid lever upp till dessa förväntningar – och då är Gud hård med våra misslyckanden. Det som liknelsen ändå inte visar är det som Paulus lyfter fram: Gud lämnar oss inte ensamma. Han sänder Jesus för att bära våra misslyckanden, han sänder sin Ande för att leda och uppmuntra oss och han sänder oss sin församling för att vandra med oss och hjälpa oss.

Och det är min bön för vår församling att vi ska kunna bära varandra, i både bön och konkreta tjänster, så att ingen av oss behöver känna sig som den tjänare som inte förmådde göra något med sina gåvor, utan att vi istället ska få känna av det rika överflöd, och den mångfald av gåvor och förmågor, som Herren i sin nåd gett åt våra bröder och systrar.

Att vandra den smala vägen – Nionde söndagen efter pingst – Högmässa i Nedervetil och Kronoby

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
1 Kung. 18:21-26, 36-39

Elia trädde fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget. Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest.
När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.
Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

 

Andra läsningen
Hebr. 4:1-2, 9-13

Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro.
Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.

 

Evangelium
Matt. 7:13-14

Jesus sade:
”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Predikan

Dagens evangelium tar oss till bergspredikan och vi kommer in i den i det skede då Jesus lagt fram sina grundläggande instruktioner för ett gott mänskligt liv och håller på att inleda en serie avslutande uppmaningar att på riktigt tro det som har blivit sagt. Den trånga porten i motsats till den breda porten är den andra i en serie av motsatspar som Jesus använder för att understryka vikten av den undervisning han gett såhär långt i sin predikan.

Jag vill ge en kort översikt av vad som har konstaterats i bergspredikan såhär långt, så att vi kan förstå syftet med den serie av antingen eller som Jesus inleder.

Bergspredikan inleds med saligprisningarna, där en stor skara ges rätten att kalla sig saliga, många sådana som inte i världens ögon har någon orsak att kalla sig så. Det centrala här är att förstå att detta är möjligt enbart i Jesu närvaro, det vill säga genom tron.

Vidare talar Jesus om att vi som hör hans undervisning, och genom det är saliga, är världens ljus och salt.

Sedan beskriver han med en serie exempel vad det innebär att vara ljus och salt, de saliga i denna brustna värld: det är att leva utöver lagen, i kraft av Guds Ande, drivna av tro och hopp. Det är att inte dräpa, ja inte ens gå runt med något otalt med en broder. Det är att inte begå äktenskapsbrott, ja inte ens lusta efter en annan människas kropp. Det är att vara klar och tydlig i sina ställningstaganden och att leva i kärlek till och med mot sina fiender. Det är att ge, att be, att fasta, att inte ta domen i våra egna händer – att lita på att Gud i sin allmakt tar hand om sitt folk, lika som han tar hand om liljorna på ängen och fåglarna som flyger.

Och sedan börjar slutklämmen: gå alltså genom den trånga porten, inte den breda. Gå på den smala vägen, inte den breda. Gå inte i fördärvet, utan i livet. Var inte bland de många, utan bland de få. Följ inte falska profeter som ser ut som får, men egentligen är vargar. Ät inte dålig frukt, utan god frukt. Satsa inte på det dåliga trädet, utan på det goda. Välj druvorna framom tistlarna. Var inte bara ordets hörare, utan också görare. Var inte som dåren, utan som den vise mannen. Bygg inte ditt hus på en sandig strand, utan bygg det på en klippa.

”När Jesus hade avslutat detta tal, var människorna mycket förvånade över hans undervisning, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda.” (Matt 7:28-29)

Här finns en auktoritet, som ligger i insikten att tro och liv hör samman. Hur kan vi bekänna en Gud som älskar varje människa och säga att vi vill följa Honom och sedan i nästa stund förakta vår broder? Jesu undervisning visar på vilket sätt lagen, den som vi senare av Paulus får höra att blivit fullkomnad genom tron på Kristus, var tänkt att levas. Jesus lägger inte upp denna predikan för att visa oss hur eländiga vi är, även om den ibland använts för att förkunna det, utan han lägger upp den för att visa, att om vi verkligen har tro, då är ett annorlunda liv tillgängligt för oss.

Tro och gärningar hänger samman. Tron är inte i motsats till gärningarna. Det enda tron är i motsats till är det mänskliga försöket att förtjäna Guds kärlek. Och så fort vi inser att vår salighet inte består i vad vi gör, utan i vår gemenskap med Gud, i att vi får ta emot hans kärlek av nåd, så kan saligheten bli vår. Då vi inser att Gud älskat oss, oberoende av våra gärningar, då kan vi finna frihet att leva som ljus och salt. Men det lyckas aldrig andra vägen. Det går inte att prestera så mycket att Gud skulle älska en mera. Det går bara att ta emot så mycket av Guds kärlek att ens tänkande och agerande förändras.

Därför, då vi nu äntligen kan komma till dagens evangelium, är det inte en arg varning med näsan i vädret som Jesus ger här. Det är Guds omsorg om oss som kommer till sin spets. Det är inte Gud som säger: ”Gör som jag säger annars kommer jag att bestraffa er.” Det är mera som att Gud säger: ”Jag har kallat er till en tro, som leder till detta liv, och jag är säker på att om ni lever såhär så kommer alla att ha det bra.” Det är som en förälders omsorg om sina barn, som ibland kräver att man skärper det man säger, att man gör det tydligt att det som nu diskuteras är av stor vikt för barnet. ”Gå genom den trånga porten! Jag har nu förklarat detta för er! Det vore inte klokt att göra något annat i ljuset av vad jag sagt!”

Och såklart så gör vi ju ändå ibland just det vi inte borde. De två andra texterna idag hjälper oss till en del att se vad det handlar om. Elia möter Baals profeter och ett folk som pendlar mellan avgudadyrkan och tro på Herren. Lika som då Jesus undervisar, så är folkets reaktion på Herrens ingripande häpnad: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Också här är ordningen tydlig. Folket gör inte de goda gärningarna, de lever inte i den rätta tron, så Gud sänder, i sin kärlek, en profet för att hjälpa dem tillbaka till den smala vägen.

Andra läsningen talade om att inte tro att vi är för sent ute för att träda in i vilan. Jag tänker att det som beskrivs med vila i denna text i Hebreerbrevet lika gärna hade kunnat vara den salighet som Jesus talar om i Bergspredikan. Inbilla er inte att det är för sent att stiga in i saligheten. Guds kallelse står kvar! Stig in i den vila som Gud erbjuder. Gör allt vad du kan för att hållas i den!

Men försök inte prestera fram vilan, saligheten, utan förstå att Gud har gett dig en viloplats. Gud har älskat oss först och då vi blir mottagare av den kärleken, då vi verkligen greppar vad den kärleken handlar om, så är det enda förnuftiga valet vi kan se att försöka leva i den.

Stanna inte på berget – Kristi förhärligandes dag, Kronoby, Terjärv, Nedervetil

Publicerat den av Niklas

Första läsningen
2 Mos. 3:9-15

Herren sade till Mose:
”Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” Då sade Mose till Gud: ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fortsatte: ”Säg israeliterna att Herren, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt dig till dem. Detta skall vara mitt namn för all framtid; med det namnet skall jag åkallas från släkte till släkte.”

Andra läsningen
Upp. 1:9-18

Jag, Johannes, er broder som i Jesus delar lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten med er, hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: ”Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.” Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft.
När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.”

Evangelium
Mark. 9:2-8

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.” Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.

Predikan
Vad menar Petrus då han säger till Jesus: ”Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia”? Det blir aldrig riktigt klart, för i alla evangelier som berättar den här berättelsen kommer plötsligt ett moln över dem och de blir förskräckta. Och efter att de hört rösten ur molnet som uppmanar dem att tro på Jesus blir de också senare instruerade att inte berätta detta åt någon innan Jesus uppstått.

Jag tänker ändå att det finns en lärdom vi kan dra ur detta att inga hyddor byggs. Jesus stannar inte på berget, utan går vidare för att göra det som han är sänd till. Inte heller är det lärjungarnas uppgift att stanna kvar där, utan också de har en roll att spela i historien, som inte skulle förverkligas om de bara stannar kvar där på berget, hur trevligt det än skulle vara att bli kvar på den plats där man fått ta emot en uppenbarelse av Gud.

Det är en tendens vi människor ibland har. Att vilja stanna. Att tänka att det som nu är antagligen är det bästa vi kan få. Eller att tänka att det är osäkert att gå vidare. Det outforskade kan ibland skrämma oss. Det syns när man ställs inför möjligheten att flytta till en annan ort, eller kanske till och med till en annan by på samma ort. Det syns när man erbjuds möjligheter att byta arbetsplats. Det syns när vi erbjuds möjlighet till förändring i sättet vi lever våra liv. Det är lätt att bygga hyddor och stanna kvar. Det är lätt att göra som förr.

Men Jesus vill inte stanna på berget, fastän han där blivit förhärligad, fastän han där har fått bekräftelse på vem han är och också lärjungarna har fått höra det. Han går vidare, mot det osäkra, mot lidande, men också mot framgång. Guds arbete i världen sker inte genom att de som varit med om en gudomlig uppenbarelse bygger hyddor och stannar kvar, utan det sker genom att man går vidare, i enlighet med vilken uppgift som ligger framför en.

Det finns, som jag redan i början nämnde, några versioner av denna berättelse i Nya testamentet. Det finns också ett par andra berättelser om när människor går upp på berget för att möta Gud. En av de mest kända är då Mose, efter folket blivit befriat från Egypten, går upp på ett berg för att ta emot bud från Gud. I den berättelsen berättas om hur hans ansikte strålade då han kom ner från berget och han blev tvungen att dölja sitt ansikte för att inte skrämma folket. Genom en felöversättning uppfattades det länge att det växte horn på Moses ansikte och därför ser vi ofta kyrkmålningar där Mose har två ljusstrålar, som horn, i våra kyrkor. Man har senare helt enkelt målat om hornen till ljus.

Vi ser en gemensam nämnare i dessa två berättelser, och i någon enstaka annan berättelse också, att då man på ett berg kommer inför Gud, så börjar det stråla omkring en. Mose får ett stänk av Guds härlighet över sig och bär det med sig när han går ner från berget. Jesus förvandlas helt, hans kläder blir skinande, som ingen blekning kan göra kläder. Jag tror det är därför de måste gå ner från berget.

Gud har en mission i världen och den sker inte enbart på bergstoppar. Guds mission sker inte i huvudsak i gudstjänster, inte på konferenser, inte i ödsliga krokar där man ber och mediterar. Nej, Guds arbete sker bland folket, när vi har samlats och kommit inför hans ansikte är vår sändning alltid att gå i frid och tjäna Herren med glädje. Vi ska inte stanna kvar, utan gå.

För Guds arbete i världen är inte ett undantagstillstånd. Det är inte ett ingripande nu och då, så att vi hålls lugna och trogna tills vi en dag får flyga iväg och sitta på ett moln och lämna världen bakom oss. Guds arbete är att hans rike skall komma, att hans vilja skall ske på jorden, såsom i himmelen. Gud sänder varje söndag ut hundratals människor i vår trakt till att bära med sig lite av hans härlighet och ljus till en värld som är fylld med mörker. Gå i frid. Tjäna Herren med glädje.

Och vad är det? Jo, att vi i mötet med våra familjemedlemmar försöker hitta sätt att leva tillsammans där alla kan känna att deras liv är meningsfulla och viktiga. Att vi på våra arbetsplatser tillför något värdefullt till världen, att vi tillsammans med Gud ordnar den skapelse som han gett oss att förvalta, så att det blir till glädje och uppbyggelse för våra kunder. Att vi i mötet med den utsatta erbjuder Guds tröst och evangeliets hopp om förändring. Det är att vi ser att i ljuset av hur världen verkligen är, en verklighet brusten av synd men helad genom nåd, så behöver vi vara en del av lösningen, vi behöver tillsammans med Gud leva så att mera nåd, mera helande och helighet får rum i vår värld.

Vi möter Guds helighet varje gång vi samlas till gudstjänst eller på annat sätt kommer inför honom. I välsignelsen hör vi hur Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Är vi villiga att förmedla den välsignelsen till våra medmänniskor? Förstår vi oss själva och våra liv, som att vi är människor vilka genom Guds arbete tar sig uttryck. Det är vad det innebär att vara kristen och det behöver inte vara komplicerat, även om det ibland kan kännas svårt.

Så låt oss lämna ifrån oss mörkrets gärningar. Låt oss följa Jesus när vi går vidare från den uppenbarelse som han låtit oss få se. Låt oss lämna våra synder i hans vård och be om att istället få bära med oss det ljus och den härlighet som han önskar se i vår omgivning. Så, bit för bit, kan vi se hur Guds rike kommer till vår värld och helhjärtat tillsammans bekänna vår tro i både ord och handling.

Se Guds gåva! – Konfirmationspredikan i Terjärv, Andra söndagen efter pingst

Publicerat den av Niklas

Läsningen

2 Kor. 8:1-9

Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett. De kom självmant till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga. Och de gav inte bara det jag hade hoppats – efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig. Därför kunde jag be Titus fortsätta som han börjat och se till att även denna frikostighetens gåva blir fulländad hos er. Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva.

Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.

Evangelium

Matt. 13:44-46

Jesus framställde en liknelse och sade:

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.

Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Predikan

Det känns ofta som att man hamnar att förklara sig, då man ska predika åt en stor skara över texter som beskriver himmelriket som en skatt eller som en dyrbar pärla, så som dagens evangelium beskriver det. Vad är det egentligen som ger orsak till så stor glädje – att man säljer allt man äger för att få det? Det är klart att himmelriket inte kan köpas för pengar, det är fråga om en liknelse som beskriver den glädje och iver som en människa får, då hon upptäcker Guds gåva till oss.

Under gångna månader har vi i skriftskolteamet försökt förmedla något av detta åt er konfirmander. Det är inte lätt att systematiskt plocka fram den kristna tron på ett sätt som väcker det gensvar som dagens evangelium talar om. Nej, jag tror vi alla är medvetna om att lektioner och utantilläsning inte alltid är jämförbart med den glädje som dagens texter talar om. Liknelserna vi hörde, om skatten och pärlan, kommer som en överraskande upptäckt för människorna i berättelserna. De är ute på ärenden, en på en åker, den andra på en marknad, och de hittar något dyrbart, något som är meningsfullt och vackert i deras ögon. Så tror jag också det är med tron. Vi kan undervisa om den, tala om den, hålla lektioner om den, men verklig blir den först när vi överraskas av den. När vi märker att det finns djup och skönhet i den kristna tron som övergår våra tidigare uppfattningar om den.

I texten som vi läste ur Korinterbrevet talades om att ha olika saker i överflöd, bland dem fanns tal och kunskap. Jag är säker på att ni konfirmander har uppfattat att kyrkan har tal och kunskap i överflöd. Det finns inget slut på hur mycket vi kan och vill berätta om vår tro, om våra övertygelser, om hur vi ser på världen. Det att vi talar kanske har haft en effekt, kanske har någon av er fått upp ögonen för något i tron eller i livet genom våra ord, jag hoppas det i alla fall. Men framför allt hoppas jag att ni fått verktyg att känna igen skatten i åkern då ni finner den. Jag hoppas att ni fått sätt att tänka kring tro, som hjälper er att skilja det som är värdefullt, gott och vackert, från det som leder vilse och orsakar problem.

Vi lever i en tid då all slags andlighet och alla slags filosofier och politiska ideologier sprider sig fort och tar sig uttryck på många olika sätt. Tydligast är tankegångar där ens eget jag stiger fram som det viktigaste och centrala. Det är i oss själva vi ska hitta vår glädje och meningen med livet. Det kommer knappast som en överraskning för den samlade skaran att jag vill hävda att det är en bedräglig väg. Inte så mycket därför att människan är oviktig, syndig och eländig, utan främst därför att vi ensamma, i vår bristfullhet, inte räcker till för alla de krav som livet ställer på oss. Den verkliga andliga skatten hittar vi gömd i en åker, eller som en särskilt vacker pärla på en köpmans bord. Vägen till ett liv som känns meningsfullt och vackert är inte genom den egna duktigheten, utan genom att vi upptäcker de goda gåvor som redan finns runtomkring oss. Främst av dessa gåvor är Guds kärlek, nåd och trofasthet som vi har sett dem i Jesus.

Då Paulus skrev till Korinterna menade han att församlingen i Makedonien, trots svåra yttre omständigheter, ändå hade gett uttryck för en översvallande glädje och en stor kärlek. Det är tecken på att de hittat en skatt, en Guds gåva, som inte är beroende av deras omständigheter eller prestationer, utan som bara finns där. En skatt i en åker, värd att glädjas över, värd att ge allt för. Paulus beskriver det som, och jag citerar: ”vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.” Det är den yttersta skatten, den yttersta livsvisdomen och ledstjärnan – att Gud har gett sitt allt, för att vi ska få frid.

Idag då ni konfirmeras kommer ni fram till altaret och vi ställer er frågan om ni med Guds hjälp vill visa den kristna tron i era liv. Att svara: ”Ja” idag betyder inte att ni just idag jublar över den skatt som vi talar om eller att ni just idag känner att ni har en stor passion för församlingens gemensamma liv. Ert jakande svar idag är däremot förhoppningsvis ett sätt för er att signalera att ni har hört om skatten, att ni har hört om nåden och om Guds kärlek, och att ni önskar ta del i den.

Då ni vandrar vidare härifrån hoppas jag att ni gör det med öppna ögon, så att ni ser de gåvor som Gud erbjuder er. Vi tror att Gud är god mot alla människor, att Han erbjuder sin nåd oberoende av vilken livssituation man hamnat i. Jag hoppas att ni kan gå vidare i livet med den glädje som kommer av att ha sett att Gud är god mot oss. Om det är något jag vill att ni skall minnas, så är det att den skatt som Gud erbjuder er kan finnas att hittas på de mest överraskande ställen och att Guds nåd och kärlek erbjuds er var ni än går fram.