Texter
Första läsningen
1 Sam. 24:9-12, 17-21
David reste sig och gick ut och ropade efter Saul: ”Min herre och konung!” Saul såg sig om, och David föll ner med ansiktet mot marken och hälsade underdånigt. Han sade: ”Varför lyssnar du till dem som säger att jag vill dig illa? Nu kan du själv se hur Herren utlämnade dig åt mig i grottan. Jag blev uppmanad att döda dig, men jag skonade dig och sade: Jag får inte bära hand på min härskare, han är dock Herrens smorde. – Se här, min fader, vad jag håller i handen, en flik av din mantel. Jag kunde ha dödat dig, men jag skar bara av en flik av din mantel. Då måste du förstå att jag inte är skyldig till något ont, jag har inte förbrutit mig mot dig. Du däremot lägger försåt för att bringa mig om livet.”
När David hade sagt detta ropade Saul: ”David, min son, är det verkligen du?” Och han brast i gråt. ”Det är du som har rätt, inte jag”, sade han. ”Du har gjort gott mot mig, och jag har gjort ont mot dig. I dag har du visat att du vill mig väl: du dödade mig inte, trots att Herren hade lagt mitt liv i din hand. Man låter ju inte sin fiende löpa, när man fått honom fast! Herren skall löna dig rikligt för vad du har gjort mot mig i dag. Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme kommer att befästas under ditt styre.”
Andra läsningen
1 Joh. 3:11-18
Detta är budskapet som ni har hört alltifrån början: att vi skall älska varandra. Vi skall inte likna Kain, som var den Ondes barn och slog ihjäl sin bror. Varför slog han ihjäl honom? Därför att hans gärningar var onda medan broderns var rättfärdiga.
Bröder, bli inte förvånade om världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar våra bröder. Den som inte älskar är kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare bär evigt liv inom sig. Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.
Evangelium
Matt. 5:43-48
Jesus sade:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Predikan
I dagens evangelium förkunnar Kristus för oss hur lagen fullkomnas och hur vi når det mål som han målar upp i denna förkunnelse, nämligen en rättfärdighet som går utöver fariséernas och de skriftlärdas. Hurudan är den rättfärdighet som Kristus kallar sina lärjungar till? Ett hurudant liv ska vi leva, vi som kallar oss kristna? Vad följer av beslutet att följa Jesus? Vad innebär det att vi ska vara fullkomliga?
Våra läsningar idag inbjuder till tankar om fiendskap och försoning. Frågan om hur man bemöter sina fiender stiger fram som en röd tråd i läsningarna.
Då vi möter David inför Saul är det efter en tid av förföljelse. Saul har tvingat David till ett liv som flykting och fredlös. Den som har läst Bibeln fram till denna punkt skulle inte vara förvånad om det hade slutat i att David hade tagit Sauls liv. Ingen hade klandrat honom.
Men i en slags profetisk handling avstår David från det onda. Vi påminns om det att det onda är ont också om vi tycker att någon förtjänar det. Davids beslut att inte bruka våld blir ett försoningens tecken dem emellan. Det är klart att det inte fanns någon garanti för att det skulle lyckas. Om Saul hade förhärdat sitt hjärta ytterligare, kanske berättelsen hade slutat annorlunda. Men David bryter våldets spiral, som dragit ner dem i det elände vi nu ser upplösningen av.
Då David bryter med det onda – då han inte låter sig dras med i fiendskapens spel – står vi för en stund inför dessa två män som betraktar varandra. Och så, plötsligt, förändras något. Den som varit fylld med vrede knäcks. Tårar väller fram. Saul bekänner vad han låtit sig luras till och ser David för vem han verkligen är. På ett kort ögonblick, ja egentligen bara en mening i texten, uppstår försoningens möjlighet.
Det är inte det att alla konflikter och missgärningar nu är lösta och glömda. Men det är att dessa män väljer en ny väg.
I Jesu undervisning om lagens fullkomnande ekar denna händelse. ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Jesus förklarar det som David gjorde. Lagens krav var att älska sin nästa. De skriftlärdas tolkning var att det var tillåtet att hata sin fiende. Men Jesus gör tydligt att David, som i sitt agerande lyssnade till Herren, är det sanna tecknet på vad lagen ville förmedla. Det fanns aldrig någon tillåtelse att hata sin fiende, även om så klart Bibeln och livet ofta visar oss att det är just det som människor gör.
I andra läsningen hörde vi om detta. Att vi inte ska vara sådana som väljer Kains väg. För avundets, vredens och våldets väg leder inte mot Guds rikes fullkomnande. Istället lär vi känna kärleken i Jesu exempel, då han lägger ner sitt liv för oss. Ja, han lägger ner sitt liv för dem som är hans fiender. Som Paulus skriver i Rom 5: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.”
Guds kärlek begränsas inte till dem som kallar sig hans vänner. Gud låter sin sol gå upp över onda och goda. Regnet faller över rättfärdiga och orättfärdiga. Kristus vill inte att hans kyrka ska vara en sådan som ritar en bekväm liten cirkel kring dem vi har lätt att umgås med och förstå. Nej, uppmaningen är att bjuda in dem som vi rentav ser som fiender.
Det betyder inte att vi förlorar grepp om sanning, rättvisa eller konsekvenser för onda gärningar. Uppmaningen är inte att kalla det mörka för ljus. Inte att låta ändamålet helga medlen. Inte heller att tillåta det ena eller det andra för att komma enkelt undan. Men det betyder att vår kallelse är till försoning, med Gud och med varandra.
Alltid uppnår vi inte försoningen, mänskligt sett. Det krävs två för det. Men livet i Guds rike innebär strävan efter försoning. Beslutet att följa Jesus innebär att leva med en utsträckt hand, i bön, med dörren öppen. Det är lagens fullkomnande, eftersom det är så Gud handlar med oss.
Jag har några gånger snuddat vid en tanke som inte släppt mig, som går ur den tjugotredje psalmen. David skriver där: ”Du dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.” I dagens läsning ser vi att David, i sitt agerande, egentligen låter denna bild utökas. Det är inte bara det att David får allt vad han behöver och låter Saul stå bredvid. Nej, David bjuder av bordets gåvor åt sin fiende, i hopp om att det ska vara till läkedom.
Föreställ er bordet. Gud dukar upp en måltid där vi är gäster. Vi sätter oss och får del i bordets gåvor. Våra bägare fylls om och om igen. En bit ifrån bordet står våra fiender. Vad är det kristliga? Skulle Herren uppmana oss att fortsätta äta och fröjdas i vår avskildhet – eller skulle han ställa fram flera stolar? Jag hävdar att evangelierna samstämmigt vittnar att Guds ord till oss skulle vara, ungefär: ”Du som har tagit emot så mycket av min nåd, kan du hjälpa mig att också bjuda in dessa som du kallar fiender?”
Försoningens tjänst handlar inte om att vara beskyddad från dem som är eller tänker annorlunda, det handlar om att samla alla folk kring samma bord. Det är just detta som Herren gör också med oss. Vi kommer inte till Herrens bord för att vi har förtjänat platsen, utan för att Kristus har bjudit oss.
Då Kristus dukar ett bord för oss i våra fienders åsyn är det inte för att vi skall triumfera över våra fiender. Bordet är ett tecken på det rike Gud vill bygga. Då vi ber ”Ske din vilja” – då ber vi att vi som tagit emot brödet också ska dela det med andra. Då ber vi att vi ska kunna visa nåd också åt dem som vi tänker att är långt borta från Guds rike.
I bergspredikan som helhet ser vi hur Jesus inte bara förbjuder hämnden och vreden, utan steg för steg lär oss ett visare liv. Han leder oss längre in i Guds rikes hemlighet. Först avstår vi från att slå tillbaka. Sedan avstår vi från själva hatet. Sedan lär vi oss be för alla dem som sårat oss. Sedan lär vi oss att önska godhet och välsignelse över deras liv. Det är i denna andliga formning som människan kan börja likna sin Herre.
Bordet som är dukat för syndare måste förbli öppet. Och för att det ska förbli öppet, måste också vi som besöker det minnas kyrkans strävan efter försoning. I allt som vi får utstå i världen får vi dra oss till minnes Kristi ord, då han på korset säger: ”Fader, förlåt dem.” Livet i Guds kärlek är inte tomma ord, inte en känsla av optimism eller sentimentalitet – det är ett liv som ges för andra. Jesus dör inte bara för sina vänner, han dör för syndare, för dem som är hans fiender. Han dör för dem som spikar upp honom och hånar honom.
Sådan är den kärlek som ända till det yttersta söker försoning. Och från Honom söker det kristna livet all sin kraft. Få av oss har i sig själv kraften att älska sin fiende. Men den som tar emot nåden lär sig sakta att leva av den. Den som sitter vid bordet inser att Herren vill att andra bereds en väg till det. Den som försonats med Gud, söker försoning i allt vad livet innebär.
Det utmanar oss att tänka på dem som vi har svårt för eller som har sårat oss. Det kallar oss att vara vakna för det som väcker vrede eller avund i oss. Det är inte en inbjudan att låtsas som om problem inte fanns, utan tvärtom en inbjudan att tro att Guds nåd förmår mera än vi förstår. Därför ber vi för dem som förföljer oss. Därför välsignar vi dem som vi har svårt med. Kravet är inte att känna värme och glädje då vi tänker på dem som gjort fel, utan att låta Guds nåd nå dem. Uppmaningen är att inte stänga någon ute, utan istället låta försoningens dörr vara öppen.
Kanske fullkomnar Herren sitt verk i oss, så att vi en dag kan vara den som drar fram en ytterligare stol vid hans bord. För det bordet har plats för många. Inte bara goda och rättfärdiga. Inte bara för oss som tycker om varandra. Nej, här finns plats för alla dem som Gud älskar: för syndare som lever av nåd, oberoende hur långt vi kommit på fullkomlighetens väg.