Texter
Första läsningen
Job 42:1-6
Job svarade Herren:
Jag vet att du förmår allt,
inget du föresatt dig är omöjligt för dig.
”Vem är du som döljer min visa plan
med ord utan förnuft?”
Ja, jag har talat om det jag inte begriper,
det som är för högt för mig,
det som jag inte vet något om.
”Lyssna nu, så skall jag tala,
ge mig besked när jag frågar!”
Förr hade jag bara hört om dig,
nu har jag sett dig med egna ögon.
Jag är tillintetgjord och ångrar mig,
i stoft och aska.
Andra läsningen
Rom. 7:14-25
Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda – i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.
Evangelium
Matt. 21:28-32
Jesus sade till översteprästerna och folkets äldste:
”Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick.
Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville? ”De svarade: ”Den förste.”
Då sade Jesus till dem: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes kom och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.”
Predikan
Vi bär ofta på frågor om vårt eget värde. Ibland ligger frågan så djupt inne i oss, att vi inte ens förmår förstå att den finns där. Istället driver den oss i våra livsbeslut på sätt som vi själva inte märker. Många gånger hänger dessa frågor samman med liv som inte blev som vi hade tänkt dem, med återkommande misstag och felsteg som vi inte tycks få bukt på och till onådda ideal.
Då vi ställer oss frågan på det andliga planet kanske vi ifrågasätter vår egen tro eller ifrågasätter om Gud vill ta emot mig sådan jag är.
Det är enkelt att tänka att Gud först vill se förbättring och att vi sedan kan få allt det goda han har i förvar för oss. Men läsningarna idag inbjuder till ett annat perspektiv. Det är i trons kärna att Gud möter människor som de är, inte sådana de borde vara.
Första läsningen är ur Jobs bok. Job har kämpat med sitt lidande i 42 kapitel då vi möter honom. Han har argumenterat med Gud och människor. Han har ropat ut sin frustration. Han har suttit i säcktyg och aska och vänt sig bort från alla människor. Han har avkrävt Gud på svar om allt det onda han har fått utstå.
Då Job möter Gud får han inte alla svar. Han kommer heller aldrig att kunna gå tillbaka till livet som det var innan eländet. Men, i mötet med Gud händer något. Jobs fokus skiftar, hans uppmärksamhet riktas bort från det onda och han förundras. Han vinner en ödmjukhet, som inte är någon slags jante-tänkande där han ser ner på sig själv, utan en ödmjukhet som kommer av att möta den Helige. ”Jag har talat om sådant jag inte begriper … Förr hade jag bara hört om dig, nu har jag sett dig med egna ögon.” Gudsmötet är omvälvande.
Nu vet Job att han inte vet allt eller förstår allt. Men istället för att bli sårad, skamsen eller undflyende, blir han fri. Han behöver inte låtsas förstå eller tänka lite hårdare. Han får komma till Gud som han är. Och i sin förvirring och sin vrede möter Gud honom. Trots hans sår och elände och alla de frågor och anklagelser som kommit ur det, vänder sig Gud inte bort från Job.
Vår tro börjar inte i att vi förstår allt. Eller ens i att vi omfattar allt som kyrkan lär. Den börjar i att Gud vänder sig till oss. Vi befrias från alla försök att leva upp till någon särskild standard. Inte ens Job, om vilken det skrivs att han är rättfärdig, har alla svar. Men ändå vänder sig Gud till honom.
I den andra läsningen tecknas en liknande bild. Aposteln Paulus lägger ord på något som alla människor någon gång erfarit: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte.” Det är lätt att känna igen sig.
Jag tänker på våra ansträngningar att vara lite mera tålmodiga, att be mera regelbundet, att komma oss ut bland folk eller ut i naturen. Vi alla vet att vi borde prioritera viktiga saker. Men ändå faller man tillbaka i sina gamla mönster om och om igen. Paulus ord fångar den kamp som finns i varje människa.
En viktig poäng här är att inse att Paulus inte älskar synden. Han älskar Gud, men lyckas inte nå det liv som han förknippar med sin gudskärlek. Han vill följa Kristus, men ändå faller han. Och genom så mycket av sina brev försöker han fånga in denna svåra dynamik: Kristus har befriat honom, men ändå snärjs han om och om igen. Den ena stunden är det lagen och laggärningarna. Den andra är det köttet som i sin frihet väljer det som inte är rent. Om och om igen är det hinder på hans väg mot helgelse. Om och om igen känner han stynget av misslyckande och otillräcklighet. Arma människa, vem skall rädda honom?
Han säger inte: ”Jag har löst detta”. Paulus, denna mästerlige teolog och lärare, som lägger ord på så mycket av vad Kristus gjort och gör bland oss. Han kämpar. Och hans budskap är inte att vi bara skall skärpa oss. Hans budskap är att Kristus har räddat oss.
Vad säger då Kristus till oss idag? Han framställer en liknelse med två söner. Den ena säger nej. Den andra säger ja. Men den som först säger nej blir slutligen den som utför arbetet. Den som sade ja går aldrig till vingården.
Det är en bild av översteprästernas och de äldstes fromhet. De håller sig till sina traditioner och diskussioner, samtidigt som Guds rikes arbete förblir ogjort bland dem. De ärar Gud med sina läppar, men söker inte det liv som Gud kallar till. Därför går Guds ageranden förbi dem, om och om igen.
I sin liknelse låter Jesus den som säger fel saker leva det rätta livet. Det är en av Jesu vändningar, vilket är ett återkommande tema i liknelserna, då han ofta lär oss om de första och de sista, de stora och de små. Här fångar han något av den yttre fromheten i förhållande till den verkliga nåden.
Därför pekar han på de prostituerade och på tullindrivarna som kommer in i Guds rike. Varför? Inte för att de säger de rätta sakerna, utan för att de längtade efter nåd. Då Johannes döpte, då sökte de sig till honom. De kände igen nådens sändebud, för de ägde samma ödmjukhet som Job. De ägde samma djupa längtan om räddning som Paulus. Vad de inte hade, var en fasad av fromhet som hindrade dem. De hade inget religiöst bygge att gömma sig bakom.
Översteprästerna sade alla rätta saker. Men deras hjärtan var stängda. Den förste sonen säger att han inte vill, men sedan inser han att hans insats behövs. Den andra lovar mycket, men längtar inte efter att få se faderns vilja förverkligad. Då Jesus frågar vem som gjorde faderns vilja är svaret tydligt. Gud söker inte perfekta människor, utan sanna.
Därför är frågan om vårt värde inför Gud aldrig en fråga om bedrifter. Gud möter oss sådana vi är. Job fick ropa ut sina frågor och sitt lidande. Paulus fick fortsätta sin tjänst trots sina misslyckanden. Tullindrivarna och de prostituerade behövde inte dölja vem de var.
Samtidigt förblir ingen av dem som de var innan mötet med Gud. Gudsmötet förändrar en människa. Ibland sakta och med tid, ibland radikalt. Job fick nya ögon för Guds storhet. Paulus finner hopp och glädje i Kristus. Syndare blir lärjungar. Den som först svarar nej går till vingården för att arbeta. Gud älskar oss sådana vi är, men han älskar oss också så mycket att han förbereder en väg framåt.
Det som liknelsen förmedlar åt oss är skillnaden på det som görs för evangeliet och det som görs för att framstå som from eller kapabel. Ur vårt inre stiger ofta viljan att först bli bättre, så att vi kan känna oss älskade. Men evangeliet säger att Gud älskar oss – och därför kan vi förvandlas.
Idag träder vi fram till Kristi altare, inför Guds ansikte, inte för att vi lyckats eller för att vi förstått eller för att vi gjort allt rätt. Vi kommer inför Guds ansikte därför att Jesus tar emot oss. Liksom han mötte alla dem vi mött genom dagens läsningar. Gud tar emot människor som inte räcker till, människor som behöver nåd. Guds rike är fullt av sådana.