Texter
Första läsningen
Jes. 61:10-11
Min glädje har jag i Herren,
jag jublar över min Gud,
ty han har klätt mig i segerns dräkt
och skrudat mig i rättfärdighetens mantel,
som när brudgummen sätter på sig turbanen
och bruden pryder sig med sina smycken.
Liksom jorden får grödan att spira
och trädgården låter sådden skjuta upp,
så låter Herren Gud rättfärdigheten spira
och äran växa inför alla folk.
Andra läsningen
Rom. 4:1-8
Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud. Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. Salig den som Herren inte tillräknar synd.
Evangelium
Luk. 15:11-32
Jesus sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset, hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”
Predikan
Då sommaren står i sin fulla grönska och solen lyser över oss är det ganska lätt att känna att livet går bra. Solen lyser. Fåglarna sjunger. Naturen visar upp sina vackraste sidor. Kanske tänker vi att ”såhär borde livet alltid vara”, då vi samlas till gudstjänst här med goda vänner.
Och förvisso ligger det något i det. Gud hade tänkt det så. Vi hörde i första läsningen att Gud ger livet och att han låter rättfärdigheten spira. Gud vill det goda livet. Han vill att vi ska fröjdas och leva i gemenskap med honom och varandra.
Samtidigt låter liknelsen om den förlorade sonen oss inte lämna det svåra orört. Mitt i det goda som finns omkring oss kan en människa också vara förlorad.
Sönerna i liknelsen lär oss något om hur livet kan bli. Den yngre vill gå sin egen väg. Han vill vara fri, obunden av faderns vilja och inflytande. Och till en början verkar hans nya liv också vara fyllt av frihet. Men snart har han förlorat allt. Han står där utan pengar, utan värdighet och utan riktning i livet. Han har förlorat sig själv.
Vi kan ha ganska lätt att känna igen oss i honom, då vi tänker på trons liv. För fastän de flesta av oss inte till det yttre har gjort en resa som hans, så har vi det i vårt inre. Vi har försökt klara oss själva: utan Gud och utan vänner. Vi har levt på avstånd och inbillat oss att avståndet är frihet.
Frestelsen till en falsk frihet kan också ligga nära då det till det yttre tycks gå bra. Då solen skiner över livet och vi erfar framgång. Ändå påminns vi av den andra läsningen att de egna gärningarna inte kan bli en grund för den sanna friheten. Våra egna gärningar kommer med sin egen belöning, men hur väl vi än tar hand om hem, ekonomi och relationer så är dessa inte eviga.
Också vi behöver komma till besinning, som den förlorade sonen i det främmande landet. Det handlar nämligen inte om hur väl vi förvaltar våra egendomar eller hur kapabla vi är i världens ögon. Vändpunkten kommer då sonen kommer till insikt. Han säger för sig själv: ”Jag har syndat.” För honom blir det början på något nytt.
Kopplingen till episteltexten finns där: Abraham blev rättfärdig, inte för de många gärningarnas skull, utan för att han trodde. Förvisso en tro som innebar lydnad till Gud, men inte en tro som byggde laggärningar. Det handlar inte om vad vi kan visa upp, utan det handlar om vem vi vänder oss till. Inte prestationer och bevis, utan förtröstan.
I sådan förtröstan söker den yngre sonen sig hemåt. Han vänder om från den riktning han tidigare valt. I ödmjukhet förbereder han sig för den stora bekännelsen. Han ska erkänna allt som gått fel. Men då överraskar Jesu liknelse. Fadern lyssnar inte till ett enda ord av sonens bekännelse. Istället rusar han honom till mötes, innan några ord blivit bytta.
Där hemma har fadern nämligen väntat. Inte kyligt och beräknande, inte cyniskt och överlägset – utan i omsorg, saknad och kärlek. Han springer sonen till mötes. Innan sonen hinner få ur sig sin bekännelse är han redan omfamnad.
Sådan är Gud. Han är inte den som står med armarna i kors, utan en far som längtar och möter. En fader som klär oss med sina vackraste kläder, fastän vi slösat bort alla gåvor han redan gett oss. Jesaja skriver: ”Han har klätt mig i rättfärdighetens mantel.” Sonen får inte bara förlåtelse, utan en helt ny klädnad. Han får tillbaka sin värdighet. Han får tillbaka sin familj och sitt sammanhang.
Men hur är det med den andra sonen? Han som vid första anblick gjorde allting rätt? Då hans broder kommer hem förstår han inte att det är orsak till fest. Knappast hade han heller förstått varför fadern sprang emot honom, om han hade varit där då brodern kom längs vägen. För honom handlar det om rättvisa. Om vad man har förtjänat.
På många sätt är det hans liv som utmanar mest. För hans synd är på något sätt rumsren. Vi förstår honom. Ofta då vi diskuterar denna liknelse med konfirmanderna ger de honom rätt. Det kan till och med vara utmanande att övertyga ungdomarna om att han också behöver omvända sig.
Men vad är ett liv levt i tyst besvikelse eller förakt? Att hävda sig själv genom att göra allt rätt, men sedan inte äga kärlek nog att förlåta och välkomna? Han har sannerligen gärningar att peka på, men det är inte nådens gärningar. Inte gärningar som man kan visa upp inför Gud. Här är det inte fråga om att ta till sig en ”låt gå”-mentalitet. Här är fråga om att en gemenskap gått sönder och att den som brutit kommit hem, beredd att om det krävs leva som slav. Den broder som lämnade familjen är inställd på att förtjäna sin plats, ända från den lägsta tjänarens roll. Men brodern som stannade har ännu inte nått den mognad som tron kallar till.
Han lever, på ytan, rätt. Men saknar glädjen över den som omvänt sig. Han är nära fadern rent fysiskt, men hans hjärta är långt borta.
Det som förenar dagens texter är glädjen. Glädjen i Gud. Glädjen över hans nåd. Och glädjen över att få välkomna syndaren hem. I himlen finns alltid en öppen famn och stor glädje över den som omvänder sig. Både för den som gått långt bort, och också för den som är stannat hemma, men upptäckt att gärningarna blivit viktigare än nåden.
För oss alla är detta evangeliets kärna. Någon är som den broder som gick långt bort. Någon är som den som stannade. Någon av oss däremellan. Men viktigast av allt är att Fadern gläds i oss alla. Han väntar. Han ser. Han springer.
Hos honom får vi den nya dräkten och festens glädje. Där får vårt liv spira i himmelsk rättfärdighet. Där får vi den salighet som denna världens sommar och soliga dagar i någon mån vittnar om.