Texter
Första läsningen
Jes. 51:3-6
Herren tröstar Sion,
ger tröst åt hennes ruiner.
Han gör hennes öken lik Eden,
hennes ödemark lik Herrens trädgård.
Fröjd och glädje skall råda där,
lovsångens toner ljuda.
Lyssna på mig, alla folk,
ni folkslag, hör noga på!
Från mig skall lagen utgå,
min rätt skall bli ett ljus för folken.
Snabbt nalkas min rättfärdighet,
min hjälp är på väg,
med mäktig arm skipar jag rätt
bland folken.
Fjärran länder väntar på mig,
de sätter sitt hopp till min makt.
Lyft blicken mot himlen,
betrakta jorden därunder.
Himlen skall lösas upp som rök,
jorden slitas ut som en klädnad
och dess invånare dö som flugor.
Men min hjälp varar i evighet,
min rättfärdighet går aldrig om intet.
Andra läsningen
Apg. 14:15-17
Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.
Evangelium
Luk. 1:57-66 (samma text som i första årgången)
För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: ”Nej, han skall heta Johannes.” De sade till henne: ”Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.” Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: ”Johannes är hans namn”, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.
Predikan
Johannes Döparens födelse väcker förundran. Först med namnvalet, sedan med det mirakulösa i att hans fars läppar löses efter att ha varit stumma. Dessa båda saker förebådar vad som ska komma. Johannes blir den som, i enlighet med sitt namn, förkunnar en nådig Gud. Sakarias nyöppnade läppar talar och prisar Gud. Dessa två: Guds nåd och förkunnelsen, går igenom dagens läsningar.
Namngivningen går inte traditionsenligt till, utan istället väljer man ett annat namn än det väntade. Johannes – Gud är nådig. Uppdraget har redan här fått sin början, för Johannes förkunnar inte bara med ord, utan med hela sitt liv. Det budskap som han bär i sitt namn förkroppsligas. Han påminner folket om att Gud inte glömt dem, inte lämnat dem i sticket. Något nytt ska komma.
Men ett sådant budskap kommer inte bara av honom själv. Det står inte ensamt, utan det är förankrat i profeternas löften. Jesaja talar om hur Herren tröstar Sion. Hur det som är ödelagt skall bli som paradiset i Eden. Öknen ska blomstra och ruinerna fyllas med glädje. Det är inte bara vackra ord, utan löften om förvandling.
Johannes träder fram, med samma angelägenhet. Han tröstar Guds folk – inte genom att säga att allt nog är bra, utan genom att predika omvändelsens budskap. Han röjer väg för det nya. Han är startskottet för det nya livet, som Josua på gränsen till det utlovade landet. Han bereder folket för vad som ska komma och gör dem uppmärksamma på det som hindrar livet.
I samma anda som Jesajas profetia verkar Johannes för att öken ska förvandlas i trädgård. Han går den väg som han kallas till, för att bereda väg för Kristus. Johannes vet nämligen att han ska möjliggöra något nytt, den nåd som Gud utlovat genom profeterna. Han själv är inte målet, utan han är den som förbereder det som ska komma.
Men detta är inte unikt för Johannes. Jesus säger i Matteusevangeliets kapitel elva att ingen av kvinna född är större än Johannes, men ändå är var och en som hör himmelriket till större än honom. Också kyrkan bereder väg för mötet mellan Gud och människa. I andra läsningen hörde vi hur Paulus uppmanar folket att omvända sig från de maktlösa gudarna till den levande Guden. Var och en som hör himmelriket till är del av samma arbete, delar Johannes röst. Också vi bereder väg för Herren, i oss själva och för andra. Kyrkan förkunnar omvändelsens verklighet. Vi lever i en kallelse bort från det som är livlöst. Istället vänder vi oss mot den levande med stort L.
Då vi vänder oss till oss själva, vad innebär detta idag? Vad är vår tids maktlösa gudar? Vad skulle Johannes förkunna för oss? Vi ser generationer växa upp som bygger sitt liv på sådant som inte bär: prestation, ytlig självbild och kontroll. Sådant som lovar liv, men inte kan ge det. Allt vanligare blir psykiska sjukdomsbilder som handlar om att man känner sig maktlös i sitt eget liv. Då är det enkelt att gripa tag om något som lovar liv, men ändå inte kan ge det. Kanske för någon ett försök att genom kost och motion övervinna döden. Kanske att man väljer att jobba för mycket, så att man inte behöver konfronteras med de djupa och svåra frågorna i livet. Någon kan gå in i att förstå sig själv som ett offer i samhället. Men allt detta, om än det har makt över oss som avgudar, har ändå inte makt att ge frihet, hopp och liv.
Mitt denna verklighet möter vi Johannes, vars budskap om den nådige Guden förkunnas varje söndag. Hans tjänst blir att bereda väg. Att skapa förutsättningar för Livgivaren att nå oss. Då blir det för oss som i Jesajas profetia. En trädgård grönskar i öknen. Lag och rätt blir som ett ljus för oss. Vi sätter vårt hopp och vår förväntan till Gud. Inte till de maktlösa gudarna som vi väljer åt oss själva, utan till den Gud som utväljer oss att ta emot hans kärlek.
Ytterst sett är det dit evangeliet idag, och också Johannes liv som följer efter det, leder oss. Vi stannar inte hos Johannes, utan vi leds vidare till Kristus. Allt i Johannes födelse och liv pekar mot honom. Sakarias höll fast vid Herrens ord och så löstes hans tunga som blivit bunden. Så prisar han Gud och folket förundras. Nåd och förkunnelse. Liksom senare också Jesus visar nåd och förkunnar Guds rike. Liksom senare Paulus förklarar nåden att Gud ger också hedningarna mycket gott och förkunnar att vi får vända oss till den levande Guden.
I allt påminns vi om vad det djupast sett handlar om. Guds nåd är inte att han tar oss bort från allt det svåra omkring oss, men den är att han kommer till oss i det svåra. Han tröstar oss, inte genom att låta öknen upphöra, utan genom att ge det liv som får öknen att blomstra. Han kommer till oss med liv och med nåd.
På midsommardagen, då vi gläds över ljuset och allt som blomstrar i naturen, får vi se djupare. Johannes, vägröjaren, står och pekar mot den som ger verkligt liv, mot den som är källan till allt det goda vi ser omkring oss. Och hans budskap är klart, Gud är nådig mot oss. Hans förkunnelse är tydlig, omvänd er till den levande Guden. Och som kyrka ställer vi oss i samma arbete: lämna de maktlösa försöken att vinna frid bakom er, följ istället Kristus på det sanna livets väg.
I sin förundring ställde folket frågan ”Vad skall det bli av detta barn?” Då de insåg att Herrens hand var med honom väntade de stora saker. Men frågan är också: ”Vad skall det bli av oss?” För liksom Johannes, är också vi utvalda att ta emot nåden och leva enligt förkunnelsen. Nåden att få vända oss till Kristus och av honom ta emot det liv som inte bara får markerna att grönska och fåglarna att sjunga, utan som också bär från tiden till evigheten. Att leva enligt det som oss förkunnas är att finns det livet: ett liv i tro, hopp och kärlek. Ett liv som gläds i det goda Gud ger, bereder väg för honom i oss själva och för andra, och som i allt förkunnar Kristus.