I väntan

Texter

Första läsningen
1 Kung. 19:8-13 

Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.
Då kom Herrens ord till honom: ”Varför är du här, Elia?” Han sade: ”Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.” Herren svarade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.” En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Andra läsningen
Apg. 1:12-14 

Lärjungarna återvände till Jerusalem från det berg som kallas Olivgårdsberget och som ligger bara en sabbatsväg från staden. Och när de kom dit gick de upp till det rum i övervåningen där de höll till, Petrus, Johannes, Jakob och Andreas, Filippos och Tomas, Bartolomaios och Matteus, Jakob, Alfaios son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Evangelium
Joh. 7:37-39 

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Predikan

Denna söndag sitter i en spänning mellan vad som varit och vad som ska komma. Det är ett slags mellanrum. Vi möter lärjungarna i Apostlagärningarna mellan himmelsfärden och pingsten. De har sett något, men ännu inte fått vad som lovats. De vet att något ska hända, de ser framåt i väntan. Men för stunden har det ännu inte kommit. Där håller de samman i ständig bön.

Ett kristet liv är alltid en sådan väntan. För vi väntar inte bara på pingsten och Andens utgjutande, även om det är en viktig väntan under denna tid på året. Vi väntar på Guds rikes fullhet. Vi väntar på fred, på upprättelse, på att Gud ska bli allt i alla.

På stupades dag blir denna väntan också gjord konkret. Vi minns livsvandringar som blev allt för korta. Vi minns en tid som inte präglades av Guds fred, utan av något helt annat. Också vi lever mellan det som varit och det som ska komma.

Väntan är ändå inte en tom väntan. Lärjungarna satt inte bara och blickade uppåt mot himlen. Inte heller var Elias väntan passiv, utan han erfor storm och skalv. Det är förberedelse, det är bön. Jesus utropar: ”Kom till mig”. Också i vår väntan får vi dricka det vatten som Herren Jesus ger. Det finns en källa vi kan gå till. Vi äger redan Anden, som ger en försmak av det som ska komma. Vår väntan är inte i Guds frånvaro, utan en tid då något spirar.

Den väntan vi tar del i är alltså inte bara att sitta och låta tiden gå, utan det är att låta det livgivande vattnet nå oss. Till förnyelse, till läkedom och till tröst. I den mån vi förmår lever de kristna redan nu i det som ska komma. Det nya livet har tagit rot. Att vara kristen är att leva så att Guds rike redan nu tar gestalt.

Det är något som vi kan förstå till exempel genom vilodagen. För vår sabbat är inte bara en enkel vila från arbete, utan ett tecken på vad som ska komma. En eskatologisk försmak, en bild av den himmelska härligheten. När vi håller vilodagen bekänner vi å ena sidan att världen inte bärs av våra egna prestationer och å andra sidan att vi vill ordna våra liv enligt den kommande verkligheten, enligt det vi hoppas.

Jesus utförde många välgärningar på sabbaten och fick också kritik för det. Men dessa välgärningar: att låta någon plocka ax eller att bota en sjuk, de är inte brott mot lagen utan dess uppfyllelse. Varför? Just därför att sabbatens tanke är att vittna om det som ska komma. Vilodagens syfte är inte bara att vara passiv en dag, utan att förkunna påskens glädjebudskap. Vilodagen är det kommande rikets tecken, ett tecken på sann gemenskap, förlåtna synder, upprättelse och läkedom. Vilodagen förkunnar Guds frid och fröjd – en dag då vapnen tystnar, då ingen mera faller i strid, då skapelsen får vila från det onda. Därför är vår gudstjänst så viktig, för den vittnar om det som Gud vill för sin skapelse.

Denna påminnelse blir särskilt viktig på de stupades dag. Idag minns vi krigets verklighet och sådana människor som inte fick uppleva fred. Därför kallas vi in i ett sådant liv som inte bara väntar på fred, utan lever ut den. Vi sänds att tjäna Herren med glädje och bära hans frid till en brusten värld. Vi sänds att skapa gemenskap där det finns splittring, att tala sanning där lögnen har makten, att förtrösta på Gud och leva enligt hans vilja. Herren anförtror oss att vara hans medarbetare i det kommande riket, att redan nu leva av det levande vattnet.

Elia används ofta som en påminnelse om hur den goda bönen är. Han finner Anden i stillheten. Det tror jag är en viktig påminnelse också i detta med att vara medborgare i fredens rike. Många av oss skulle inte orka under ständiga stormar och jordskalv. Om Gud skulle verka så i våra liv varje dag, skulle vi snart vara som Jona, som flydde undan uppdraget han kallades till. Istället viskar Gud sin frid över våra dagar i stillheten. Det är de enkla sakerna som bygger fred: att vi lyssnar på varandra, att vi stillar vredens impulser, att vi tyglar tungan och begränsar vårt begär.

Det finns sådana som menar att grannsämjan är ett av de starkaste tecknen på en fungerande demokrati. Det ligger något i det. Vårt system bygger på antagandet att de flesta vill väl och att majoriteten förmår forma samhället enligt vad som är gott. Men förlorar vi tilltron till grannen. Om vi tänker att den som röstar annorlunda inte är lika värd. Om vi när oss av rädsla och förakt – då mister vi den grund som gör vårt goda samhälle möjligt.

Därför är dagens budskap så angeläget. Vi får inte släppa drömmen om fred. Vi måste söka den stillhet där Gud kan nå oss. För fredens rike bryter inte fram i maktens buller, utan i bönens rum. Guds frid utbyts i den gemenskap som ser varandra i ögonen, som räcker ut sin hand och som var dag väljer det levande vattnets väg. Det är den enkla trofastheten till Herrens kallelse och den förtröstan som vågar helga vilodagen som tecknar framtiden vi längtar efter.

Faktum är att vi är ett folk som väntar. Men låt oss fylla den väntan med lyhördhet till Herrens röst. Vi ber och arbetar. Vi dricker av det levande vattnet och låter det nära den frukt våra liv ska bära. Vi samlas till gudstjänst: vi vilar, förlåter och älskar. Allt detta förebådar den dag då Guds rike kommer i sin fullhet.