Texter
Första läsningen
Jes. 50:4-10
Herren Gud har gett mig en
lärjunges tunga,
så att jag kan inge den trötte mod.
Varje morgon gör han mitt öra villigt
att lyssna på lärjungars vis.
När Herren Gud öppnade mina öron
gjorde jag inte motstånd,
drog mig inte undan.
Jag lät dem prygla min rygg
och slita mig i skägget,
jag gömde inte ansiktet
när de skymfade mig och spottade på mig.
Herren Gud hjälper mig,
därför känner jag inte skymfen,
därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta,
jag vet att jag inte blir sviken.
Han som skaffar mig rätt är nära.
Vem söker sak med mig?
Låt oss mötas inför rätta.
Vem vågar vara min motpart?
Må han stiga fram.
Ja, Herren Gud hjälper mig,
vem kan då få mig fälld?
De blir som utslitna kläder,
malen skall äta upp dem.
Vem bland er fruktar Herren
och lyssnar på hans tjänare,
som vandrar i mörker
utan en strimma av ljus
men sätter sin lit till Herrens namn
och förtröstar på sin Gud?
Andra läsningen
Fil. 2: 5-11
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.
Evangelium
Joh. 12:1-8
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”
Predikan
Vi har tre ord idag, som alla anknyter till Kristi lidande. De ger alla också uttryck för en slags dubbelhet som stilla veckans händelser förmedlar. Jag tänker på den mildhet som finns i Kristi kärlek till oss och den hårdhet som finns i den värld som driver honom till sitt lidande.
Palmsöndagens tecken är videkissorna. Man förstår att det i tiderna varit svårt att hitta palmblad den här tiden på året, så man har tagit in sådana kvistar som vittnar om den annalkande sommaren. I år känns det som att våren har hunnit långt redan, men ändå är de första videkissorna igen en påminnelse om den stundande sommaren. Fastän omgivningen ännu är kall och livlös, anas löftet om det som ska komma.
Viden är vårens profet. Där finns det mjuka, som man så gärna rör vid. Och det hårda träet, som påminner om korsets börda. Samtidigt finns där den oerhörda kraften som utmanar det kalla och hårda. En kraft som inte låter sig kuvas av omständigheter som tycks omöjliga, utan vittnar om det sanna livet.
Nu går vi in i den stilla veckan, eller i vissa traditioner den heliga veckan. Då står vi på tröskeln till lidandet med videkvistar i händerna. Medvetna om vad som stundar, men samtidigt i den trygghet som kommer av att känna Herren, frälsaren och livgivaren. Så delar vi Kristi lidande, liksom han delar vårt – det är en del av påskens mysterium.
Vad lär oss våra texter då? Jesaja kallar oss att varje dag vara lyhörda Guds ord. Han kallar oss att lyssna på lärjungars vis. Att göra det är att bli uppmärksam på det spirande livet, på det ljus som lyser i världens mörker.
Här finns också denna rad om att göra ansiktet hårt som flinta. Jag tänker att det är ett sätt att beskriva den beslutsamhet som livets furste har i mötet med döden. Det är inte en kylighet som beskrivs, utan ett fast beslut. Jesus är orubblig i sitt uppdrag och det vittnar om hans djupa kärlek.
Liksom viden står rakt också då vindarna trycker på så att kyrkans tak ljuder, vägrar han vika från den väg som ligger framför honom. Fastän lidandet stundar, vet han att Gud är nära. Det påminner oss om trons löften, att våren stundar fastän kylan ännu gör sig påmind. Trons hopp är säkert. Det bygger inte bara på önsketänkande eller frammanande av positiva känslor, utan det handlar om en visshet om livets seger över döden.
Då vi idag är med Kristus i Betania, möter vi något av den mjukhet som också viden förkunnar. Huset fylls av doften av nardusbalsam. Denna värdefulla olja, sparad för en alldeles särskild stund. Liksom videkissans mjuka päls är här en försmak av himmelriket i en värld präglad av det hårda. Här är inte noggranna beräkningar om vad det ena eller det andra är värt, vilket tydligen var i Judas tankar. Här är en smörjelse som vittnar om det liv som Kristus bär.
I Filipperbrevet hörde vi om hur Kristus avstod allt för vår skull. Han som ägde allt, blir fattig. Han som hade kunnat leva och verka i det himmelska, där i alla somrars sommar, valde att avklä sig själv och födas till oss under vinterns kallaste tid. Här anas Guds kärleks mysterium. Han kliver ner i vår kalla värld. Blir som en av oss – en sårbar knopp på en kvist.
Guds makt tar sig inte uttryck i ett väldigt utflöde av hans härlighet från det himmelska, utan i ett livets tecken för den som vill se det. Gud utövar inte sin makt så som världens herrar och furstar. Han bygger inte murar, han kapar inte av tillgång till resurser, han tar inte det han vill ha med våld. Guds makt är som det spirande livet, det döljs i ett litet och mjukt hölje, det uthärdar den hårda och kalla världen, men det bär med sig en kraft som spräcker stenar och binder samman jordmassor.
När vi då betraktar videkvisten, blir den en påminnelse för oss om trons löften. Det mjuka: i Kristi sinnelag, i den smörjelse som han fick av Maria. Och träet, som påminner om Kristi beslut att gå livets väg också då priset är högt.
Vi går in i passionsveckan. Det är mörka dagar i kyrkoåret. Men vi bär med oss doften från Betania och det spirande livets löfte. Mörkret är tillfälligt. Döden har inte sista ordet. Guds kärlek når oss och dag för dag fullkomnas det sanna livet.