Texter
Första läsningen
2 Kung. 5:1–15
Naaman, den arameiske kungens överbefälhavare, hade stort inflytande hos sin herre och var högt ansedd, eftersom det var genom honom som Herren hade gjort arameerna segerrika. Men han led av spetälska. Under ett härjningståg hade arameerna tagit en liten flicka från Israel som fånge. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru, och en dag sade hon till sin matmor: ”Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samaria! Då skulle han bli botad från sin spetälska.” Naaman gick till sin herre och berättade vad den israelitiska flickan hade sagt. ”Far du dit”, sade arameerkungen, ”jag skall skicka med dig ett brev till Israels kung.” Naaman gav sig i väg och tog med tio talenter silver och 6 000 siklar guld och dessutom tio högtidsdräkter. Han överlämnade brevet till kungen av Israel, och där stod: ”Med detta brev sänder jag min tjänare Naaman till dig, för att du skall bota honom från hans spetälska.” När kungen hade läst brevet rev han sönder sina kläder och ropade: ”Är jag då en gud, med makt över liv och död, eftersom han skickar till mig en spetälsk och begär att jag skall bota honom? Ni märker hur han söker sak med mig.”
Gudsmannen Elisha fick veta att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, och han sände då bud och frågade kungen: ”Varför river du sönder dina kläder? Låt mannen komma till mig, så skall han inse att det finns en profet i Israel.” Och Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid Elishas port. Elisha skickade ut en man till honom med denna uppmaning: ”Far ner till Jordan och bada sju gånger i floden, så skall din hud läkas och du bli renad.” Men Naaman gick därifrån i vredesmod och sade: ”Jag hade trott att han skulle komma ut själv och stå där och ropa till Herren, sin Gud, och föra handen fram och tillbaka över det sjuka stället och så bota min spetälska. Är inte Amana och Parpar, floderna i Damaskus, bättre än alla Israels vattendrag? Kunde jag inte lika väl bada där och bli renad?” Förbittrad vände han sig om och gick. Men hans följeslagare kom fram och talade med honom. ”Fader”, sade de, ”om det hade varit något svårt profeten begärt av dig, nog hade du gjort det då? Desto större anledning när han bara vill att du skall bada dig för att bli renad.”
Naaman for då ner och doppade sig sju gånger i Jordan, som gudsmannen hade sagt. Då läktes hans hud och blev som ett barns, och han var ren. Han vände tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe, gick fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon gud på hela jorden utom i Israel. Jag ber dig ta emot en gåva av din tjänare.”
Andra läsningen
Hebr. 11:1–10
Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.
I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig – Gud vittnade själv om hans offer – och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.
I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt.
Evangelium
Joh. 4:39–42
Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”
Predikan
Den kvinna som nämns i dagens evangelium, är den samma som Jesus mötte vid brunnen. Den kvinna som Jesus sade åt att hon haft fem män och att den hon nu har inte är hennes egen. Man tänker att hon skulle ha blivit arg och gått bort från honom. Men något i sättet han möter henne väcker nyfikenhet. En nyfikenhet som vänds i tro, då Jesus genom ett ”Jag är” ger sig till känna som den som ska rädda henne och hela världen. Ett till synes vardaglig samtal, om än kanske på ett något oväntat tema, som väcker tro hos kvinnan. En tro som börjar i det lilla och som allt mera växer i Jesu närhet.
Hon går till staden och berättar om den man som har sagt henne allt vad hon gjort – tydligen på ett sätt som gör henne glad. Tänk att bli sedd på detta sätt. Jesus låtsas inte som om han inte visste hur det var ställt med henne, men också då han säger henne sanningen väcker det inte den rädsla eller den vrede som ofta väcks i oss, då någon säger hur det är. Nej, Jesu ord går ut och bär evangeliets frukt. Då Jesus säger oss hur det är fatt, då erfar vi inte fördömelse, utan vi görs medvetna om att han är den som frälser oss. Det enkla samtalet, med en kvinna som kan antas vara i samhällets marginaler, blir Jesu väg in i den samariska staden.
Likaså, i berättelsen om Naaman, är det den lilla flickan, bortförd från sitt hemland, ensam i ett främmande folk, som sätter igång den process som leder Naaman till Elisha. Också denna berättelse börjar i marginalen, inte hos den store kungen, utan hos en tjänsteflicka, kanske en slav. Där uppenbaras Guds kraft.
Naaman vill inte tro att det ska vara enkelt att ta emot Guds gåva. Han förväntar sig besvärjelser, långa böner och svår andlig kamp. Men Israels Gud, vår Gud, ger sig inte till känna i det spektakulära, utan genom sin nåd.
I det enkla börjar också julens berättelse. Jesu liv är ett vanligt liv för största delen av hans jordetid. Först då korsfästelsen närmar sig visar han sin mirakulösa kraft. Fram till det har han levt och verkat i det vardagliga.
Tron är grunden för det vi hoppas på. Det har sagts att trons hopp inte handlar om en positiv förväntan, utan om en visshet om vad Gud har lovat. Vi vet vad vi hoppas. Tron ger oss den visshet som inte ögonen kan ge oss. Den leder oss genom tunga tider, den hjälper oss att uthärda det svåra i våra egna liv, den är som en lykta som lyser upp nästa bit på vägen.
Att vara kristen är inte heller att veta allt och kunna allt, inte om Bibeln eller om det rätta livet, utan det är att söka Gud. Tron, läste vi, är det som hjälper oss att upptäcka Guds nåd. För om vi ska finna det som finns hos Gud, då måste vi tro att han finns och lönar dem som söker honom. Som Naaman sökte hans hjälp, som Abraham trodde och gick, som samarierna först hörde och sedan fick möte Jesus. Ingen av dem hade hela tron, ingen av dem visste vad som skulle följa, ingen av dem var felfria eller allvetande. De hade bara tillräckligt med tro för att börja söka Gud, en nyfikenhet som ledde dem längs helandets och förnyelsens, ja, frälsningens väg.
I dessa berättelser händer ännu en sak som jag vill rikta vår uppmärksamhet mot. Tron växer och förnyas. På ett sätt kanske det skulle gå att fånga in med det ord som samarierna ger åt kvinnan: ”Innan trodde vi på grund av vad du sagt, men nu har vi hört honom själva och tror att han är världens frälsare.” Tron blir allt mera deras egen. De växer i sitt förhållande till Jesus och är inte längre beroende av den andras tro. Den som söker Gud, finner. Här är inte målet ändå att så snabbt som möjligt kunna stå på egna ben, utan målet är att i den kristna gemenskapen själv också ta till sig vad trons liv innebär. Den personliga tron är inte den ensamma tron eller den starka tron. Den är min egen tro, en tro som formas i mitt eget böneliv och i gemenskapen med andra.
Många av oss har säkert inlett sin trosvandring på grund av andras tro. Vi har anat friden eller kärleken och blivit nyfikna. Så kommer man med i församlingens gemenskap, lär sig mera om Guds gärningar genom tiderna, om hur vännerna i församlingen upplever Guds tilltal eller agerande i deras liv. Ibland frustreras vi över att Gud inte talar till oss på samma sätt. Ibland kanske vi tänker att vi har missförstått det hela och kommit fel. Men allt sådant hör till den mogna trons framväxt. Med tiden lär vi oss hur vår egen tro tar sig uttryck. Vi jämför oss inte längre med varandra, utan vågar tro genom våra egna erfarenheter. Den personliga tron, då den finner sin rätta form, hjälper oss också att förbli i den kyrka som består av andra människor på samma vandring. Människor som inte tycker och tänker lika som vi, men som har valt trons väg och som håller på och upptäcker vad det innebär.
Vi är alla som Naaman eller samarierna. Vi hör och söker oss för att se. Vi längtar och vänder oss till Gud i bön. Vi strävar och får ibland ödmjuka oss för att vinna det som vi längtar efter.
Jag vill avslutningsvis föra oss tillbaka till Jesus. Han får inte mycket plats i dagens evangelium. Men det som sägs om honom är det allra viktigaste. De ber honom stanna kvar hos dem och så gjorde han. I den bönen: ”Herre, stanna hos oss” växer och mognar tron. I den vissheten, att han är med oss, får vi möta livet och vardagen, i förtröstan och hopp – i frid.