Texter
Första läsningen
2 Mos. 1:22-2:10
Farao gav denna befallning till hela sitt folk: ”Kasta alla nyfödda pojkar i Nilen och låt bara flickorna leva.”
En man av Levis släkt gifte sig med Levis dotter, och hon blev havande och födde en son. Hon såg vilken fin pojke det var och höll honom gömd i tre månader. Sedan kunde hon inte gömma honom längre utan tog en korg av papyrusgräs och tätade den med beck och tjära, lade barnet i den och satte ut den i vassen vid Nilstranden. Pojkens syster ställde sig ett stycke därifrån för att se hur det skulle gå med honom.
Då kom faraos dotter ner till floden för att bada, och hennes hovdamer gick fram och tillbaka utmed stranden. Hon fick syn på korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. När hon öppnade den såg hon att där låg en pojke och grät. Hon tyckte synd om honom och sade: ”Det är nog ett av de hebreiska barnen.”
Då sade pojkens syster till faraos dotter: ”Skall jag skaffa en hebreisk kvinna som kan amma barnet åt dig?” – ”Ja, gör det”, svarade faraos dotter. Då gick flickan och hämtade pojkens mor, och faraos dotter sade till henne: ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig. Jag skall betala dig för det.” Kvinnan tog då pojken och ammade honom. När pojken blev större förde hon honom till faraos dotter, som adopterade honom och gav honom namnet Mose. ”Jag har ju dragit upp honom ur vattnet”, sade hon.
Andra läsningen
1 Petr. 4:12-16
Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.
Saliga är ni om ni skymfas för Kristi namns skull, ty härlighetens ande, Guds ande, vilar över er. Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen.
Evangelium
Matt. 2:13-21
När stjärntydarna hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.” Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.
När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.
När Herodes hade dött visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda.” Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land.
Predikan
Denna söndag lever i spänningen mellan julens glädje och de mycket utmanande texterna som påminner oss om det onda i vår värld. Det kan fort tyckas att den andliga skatten vi äger i Kristus inte är mycket värd i mötet med texter om föräldrar som måste förlora sina barn. Vi utmanas att se hur Gud, trots allt det onda, låter både Mose och Jesus klara sig undan förföljelserna för världens skull. Julens motiv kan anas: ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Vi inleder idag vår vandring med gudsfolket hos Mose. Berättelsen är bekant för många som en inledning på Israels folks befrielse från slaveriet. En slags prolog, som vi kanske inte stannar upp för i sig, utan istället har vi siktet på vad som ska komma. Idag delar vi ändå denna erfarenhet med Moses mor och syster. Det är inte svårt att föreställa sig en mycket svår kamp. Först håller modern pojken gömd i tre månader, under ständigt hot om att förlora barnet till slavdrivarnas våld. Beslutet fattas att lägga honom i en korg i Nilen. Och pojkens syster följer noggrant händelserna. Det måste ha varit en förfärlig stund, då ens son och bror överges till vattnets våld.
I detta mörker föds Mose. Men samtidigt anar vi ljuset, i moderns beskydd, i systerns kärlek. Och det är just kärleken som väcker lidandet hos dessa kvinnor som följer Mose till Nilen. Och samtidigt som Mose livsöde är grymt, särskilt i detta skede, ser vi hur kärleken verkar Guds vilja genom hans mor och syster. Modern gör sitt allt för att beskydda honom. Systern vill inte släppa honom.
Vi ser också en glimt av ljuset hos Faraos dotter. Hon fylldes av medlidande med honom och ville inte se honom lida. Å ena sidan tänker jag att kanske hennes hjärta ännu inte var förhärdat av den värld hon levde i, kanske var det ett sätt som Gud kunnat låta sin nåd bära frukt i Faraos palats. Å andra sidan tänker jag att hon också delar det mod som krävs för att göra det goda. Säkerligen tog hon också en risk genom att kringgå Faraos befallning.
Något av detta är ju vad den andra läsningen också talar om. Det finns ett eldprov för tron. Det är att vänta att vi utmanas av världens omständigheter. Gud använder sin församling, oss vanliga människor, för att förverkliga sin goda vilja. Jag föreställer mig att Moses mor var så bruten av sorg att hon inte kunde stanna kvar vid floden. Systern däremot hade ännu den tro och det hopp som finns hos barnen. En påminnelse om att Jesus säger att vi ska bli som barn är på sin plats. Hon lämnade inte Mose, fastän den vuxna människan redan har förstått att det är kört. Hon bestod ett prov och det blev till stor välsignelse. Hoppet bevarades och uppfylldes. Barnet fick leva och återförenas med sin familj.
Då Jesus flyr undan Herodes undgår ingen att händelserna är mycket lika varandra. Herodes fruktar det nyfödda barnets makt och beslutar att göra sig av med det. För att vara på den säkra sidan låter han döda alla barn under två år. Herren ger ett trons budskap åt Josef, som tar det till sig och flyr.
Jag utmanas av det ondas problem i allt detta. Det är så många som man tycker att Gud borde ha kunnat rädda på något sätt. Samtidigt stiger teologen i mig fram och resonerar kring det hela: Hur vet vi att Gud inte gett samma varning åt andra? Är det som på Noas tid, att folket helt enkelt inte förmådde att ta till sig varningen? Vidare, så är det inget som säger att Gud ville detta – kanske är människans frihet sådan att Gud inte kan förhindra denna ondska utan att bryta mot sina löften? Eller kanske är det så att Gud har förhindrat en mycket större ondska, en som vi därför inte känner till.
Med tanke på julens budskap kan vi heller inte säga att Gud är passiv. Kristus föds i världens mörker, för att bära världens synder. Gud delar denna kamp i sin mänskliga gestalt. Av någon orsak väljer han den vägen, framom ett himmelskt dekret. Han agerar genom sin närvaro i det svåra, ja genom att själv möta det yttersta onda på korset. Detta talar ju den andra läsningen också om, då den säger att vi får lida tillsammans med Kristus. Ett sådant lidande, som inte följer av att vi syndat, utan av vår trofasthet mot det goda, är rentav önskvärt. Men vad är ett sådant lidande? Det är det samma som vi ser hos Moses mor och syster, ett lidande som följer av kärlek till vår broder. Sann kärlek väcker lidandet, för den utstår inte att den älskade möta syndens konsekvenser.
Julens budskap handlar om Guds kärlek, en kärlek som vandrar korsets väg och uppståndelsens väg. Gud älskar inte smärtan och lidandet, inte heller godkänner han ondskan. Han kallar oss att älska varandra med en kärlek som möter det svåra. Han ger oss trons budskap: om Kristus som frälser, till daglig vägledning, i allt det kaotiska och svåra. Jultidens budskap är inte bara den harmoniska scenen vid krubban, det är också en påminnelse om att vår väg går genom mörkret. I det mörkret lyser ljuset från Jesus, ett ljus som vi får dela i tron och genom sakramenten.
Det är ett faktum att världen ännu är fylld av krafter som liknar både Farao och Herodes. Krafter som hotar livet och som går i mörkrets ärenden. Mitt i den verkligheten nås vi av ljusets budskap. Det är ett budskap om att ljuset inte kan övervinnas av mörkret. Om att Kristus segrat och kommer att fullborda sitt verk. Om att Gud bevarar oss i sin kärlek.
Den kristna kyrkan talar om ett nu, men ännu inte. Genom Kristus har Guds rike kommit. Anden tar sin boning i oss. Så ber han för oss och bevarar oss i tron. Men det ska fullkomnas. Det ljus som vi nu anar och går mot ska en dag fylla allt mörker. Jesus ska komma åter i härlighet och en ny himmel och en ny jord ska komma ner från det himmelska. Det som vi nu anar, ljuset som lyser i mörkret, ska fullbordas och mörkret skall inte finnas mer.
Fram till den dagen vandrar vi mot ljuset. Vad annat skulle vi göra? Vi som har sett ljuset kan inte gå tillbaka till mörkrets gärningar. Guds ande vilar över oss, som vi hörde läsas, så att vi äger salighet både då vi skymfas för tron och då vi ser trons hopp förverkligas. På vägen mot ljuset kan inget rycka oss ur Guds hand. Jesus vandrar med oss, beskyddar oss och bär våra bördor. På ljusets väg får vi också slå vakt om trons hopp och dela det med varandra. Loppet är inte kört. Vi får lära oss av dem vi vandrat med i dagens läsningar. Våra små steg i tro kan öppna upp för Guds räddande ingripande. Framförallt får vi minnas att Gud själv inte lämnar sin skapelse i syndens och dödens våld, utan träder in i den med ljus och liv, till vår räddning.