Texter
Första läsningen
1 Mos. 21:1-7
Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”
Andra läsningen
Hebr. 6:13-19
Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv – någon högre kunde han ju inte svära vid – och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.
Evangelium
Matt. 1:18-24
Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.
Predikan
Det ter sig för mig som att vi lever i en tid av snabba lösningar. Vi vill ha svar direkt. Problem ska vara lösta redan igår. Och om de inte är det, så hittar vi nog någon att skylla på: finns det inte en tjänsteperson som har ansvar för detta? Hur kan saker ta så länge? Vad är det som är så svårt? Särskilt utmanande blir ju detta i en tid då både ekonomi och politik präglas av ganska stora bekymmer. Många i arbetslivet märker att det helt enkelt inte går att leva upp till alla krav och förväntningar som ställs.
Som kristna borde vi vara vana med väntan. Vi har adventsfastan och påskfastan som ger oss veckotal av övning under året. Fastans väntan handlar om att bli bekväm med det obekväma. Att lära sig utstå ovisshet. Att våga gå vidare fast det känns mörkt. Kyrkans väntan är inte heller tänkt att bara vara mys med adventsljus och glögg, utan en andlig förberedelse. De två utesluter säkerligen inte varandra, så ta ingen stress över glöggen.
Dagens läsningar för oss in i väntan som inte är helt enkel. Abraham och Sara väntade länge på deras son. Marias väntan var överraskande, så till den grad att Josef ansåg det bäst att lämna henne.
Ni som kan berättelserna minns att Sara log då hon fick höra Guds löfte att hon skulle få en son. Det var ett leende som var uppgivet, kanske lite cyniskt och trött. Jag ser det leendet framför mig som då någon lovar att saker ska bli bra, fast man själv vet att det inte ska bli det. Ett leende som döljer ett djup av mörker inom oss.
Men de här läsningarna bryter det mörkret. Ibland är Guds löfte mirakulöst. Vi bara kan inte ana vad som ska hända. Märk också att Guds förverkligar sitt löfte till Sara, fastän hon inte trodde det som sades till att börja med. Guds löften är inte beroende av vår förmåga att tro. Det Herren lovar, det håller han, oberoende av oss. Abraham och Sara kom sakta ur mörkret, som om de skulle vandra mot en eld. Med tiden fick de erfara allt mera ljus och värme. Deras son Isak föds och Saras leende fylls med mening. Vad som inledningsvis var ett tecken på hennes tvivel blir ett tecken på Guds trofasthet.
Likaså, då vi följer Josefs tankebanor, möter vi honom i en kris som handlar om hela hans framtid. Han hade förlovat sig med Maria, han hade säkert planer på hus och hem. Men så, en graviditet – och han vet att barnet inte är hans. Jag föreställer mig Josef där i nattens mörker. I sin ensamhet, med ett mycket svårt beslut att fatta. Besvikenheten och förvirringen måste ha varit oändlig. Han skulle lämna Maria, för att kunna börja om och slippa det svåra.
Gud kallar honom att stanna kvar. Var inte rädd. Barnet har blivit till genom helig Ande. Ta till dig Maria som hustru. Detta ser ut som en katastrof, som att det inte kan bli värre än såhär. Men detta är räddningen för hela världen. Ett ljus tänds för honom att gå mot. Ett ljus som säkerligen inte var tillräckligt för att upplysa grannar och släktingar, men som var tillräckligt för att Josef skulle kunna ta nästa steg på vägen. Och jag tror att den väg han gick i trohet till Gud och till Maria var en som kantades av många missförstånd och rykten i hans omgivning. Men han hade fått se tillräckligt av Guds planer, för att förmå gå det.
Vandringen går mot ljuset. Den kristna kyrkan väntar en soluppgång. Därför är kyrkan vänd mot öst, där solen går upp. Då vi samlas till gudstjänst, som traditionellt varit på söndag morgon, hälsar vi ljuset – det ljus som upplyser världens mörker av Guds nåd. I förberedelserna för jul gör vi i ordning, så att ljuset från Kristus kan lysa upp våra hjärtan och leda oss några steg till på vägen. En väg som för mot hans ankomst: den vi väntar i advent, den vi erfar i ordet och sakramentet, men också hans ankomst i härlighet vid den yttersta dagen. Han är ljuset i världens mörker, därför väntar vi tålmodigt och vandrar ett steg i taget i tro. Vi söker hans ljus för vår livsväg.
I Hebreerbrevet hörde vi sägas att detta hopp som ligger framför oss är vår själs ankare. Ankaret är till för att hålla oss trygga i stormen. Ankaret kastas ut i djupet, till ett botten som vi förmodligen inte ser. Ändå håller det fast. Också då vi inte ser allt vad Gud planerar, får vi vara trygga. I medgång och motgång, ja till och med i liv och död. Vårt ankare går ända in bakom förlåten – det betyder att det går ända in i det heligaste. Ankaret är tryggt. Vi är fästa vid Kristus, vid honom som för helighet och ljus in i världen. Genom honom öppnas vägen till Guds helighet för oss. Då vi vänder oss till honom och lär av honom kan vi leva i trygghet. En trygghet, en frid, som inte kan tas ifrån oss.
Idag delar vi Marias väntan på Jesu födelse. Ännu någon dag, så tänder Jesus sitt ljus i världens mörker. Idag förbereder vi oss för det ljuset. Kanske känns det svagt, som att värmen är långt borta, då vi tänker på allt som tynger oss och gör livet svårt. Men julens mysterium är inte det att vi ska hitta fram till Gud, utan att Gud kommer till oss. Han kommer inte då vi har allt på klart, utan just där vi är. Han kommer till oss i det obekväma: i ett stall, i en kris, i vår väntan.
Julen lär oss att Gud inte är rädd för det svåra i det mänskliga livet, han drar sig inte undan vårt mörker. Istället tänder han sitt ljus där vi är. Så ser vi hans löften bli sanna, som Sara, som Maria och Josef. I efterhand får vi se att varje steg i det svåra, var ett steg närmare den som alltid välkomnar med värme, som ger ett tryggt fäste för våra själars ankare och som för in sin kärleks ljus i vår mörkaste omständighet.