Texter
Första läsningen
Jes. 33:20-22
Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.
Andra läsningen
Ef. 6:10-18
Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön och be i er ande varje stund. Därför skall ni hålla er vakna och aldrig tröttna i er bön för alla de heliga.
Evangelium
Joh. 4:46-53
Jesus kom tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever. ” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus.
Predikan
Mannen i dagens evangelium kan tänkas vara en slags förebild i tro. Man kan se tre skeden utvecklas ganska snabbt i texten. Först kommer mannen med en sökande tro. Han har hört om Jesus och hans gärningar och söker därför upp honom. Men han söker inte bara för Jesu egen skull, utan han söker med en förhoppning. Han begär helande för sin son och vill att Jesus ska komma till honom. Detta är, som jag tänker det idag, den första formen av tro. En tro som söker hjälp hos Gud, då livet är svårt. Men också, som Jesus säger det, en tro som kräver tecken.
Jesus förmanar mannen, som i traditionen har ansetts vara en jude, för att han vill ha ett tecken. Det tycks som att Johannes framställning här vill understryka att Jesus ville se en tro som inte byggde på yttre bevis, utan på inre övertygelse. Sammanhanget är inte heller oviktigt. Jesus och lärjungarna har kommit till Kana från Sykar och Samarien. Vi minns om samarierna att de ansågs orena av judarna, för att deras tolkning av lagen var annorlunda och därav också deras livsstil. Vi minns kvinnan vid Sykars brunn, som blev Jesu vittne i staden, då Jesus berättade åt henne allt vad hon har gjort. Det är då som han säger de ofta citerade orden: ”Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” Med det förklarar han åt lärjungarna att arbetet med att väcka tro, missionens och evangelisationens arbete, har gått framåt genom den kvinna han mötte vid brunnen. Samarierna i staden kom till Jesus och lyssnade till honom. Och det är därför som situationen i Kana utspelar sig som den gör. ”Ni tror inte utan tecken och under” – det verkar som att det är i kontrast till samarierna, dessa som trodde bara genom förkunnelsen. Jesus kommer till sitt eget folk, men de förmår inte lyssna. Så verkar det vara ända till idag, att där evangelium predikas åt de fattiga, de marginaliserade och de utstötta – där är skörden större.
Så i det första skedet av mannens tro begär han ett tecken, ett helande för sin son. Han möts av en kritik som verkar utgå från att det är någon slags kohandel på gång. ”Om jag helar din son, ska du då tro på mig?” Mannens tro i detta skede förutsätter också att Jesus ska komma till sonen. Kanske göra någon slags ritual eller lägga händerna på sonen. Men Jesus svarar på begäran: ”Gå hem, din son lever”. Guds ord utgår från Herrens mun och det ordet är inte bara deklarativt. Det beskriver inte bara vad som är sant, utan det formar verkligheten. Det samma ordet som lade jordens grund går ut med läkedom och tröst.
Här är det andra skedet av mannens tro. Han går hemåt. Kanske något trevande söker tron efter bevis på att Herrens ord är sanna. På vägen möter han sitt tjänstefolk som rusat ut för att söka honom. De bär bud att pojken är frisk. Den trevande tron frågar: ”När hände det?” och får som svar att det hände i den stund då ordet gått ur Herrens mun. Ännu söker mannen orsak att tro. Ännu vill han bekräfta att tecknet han fått, faktiskt har att göra med Jesu ord.
Vid insikten om att det är så väcks en mogen tro. Den tro som Jesus efterlyste och den tro som också spelar en roll i att hela hans hus kommer till tro. Kanske är detta en tro som kan vila i Gud, trots avsaknaden av nya tecken? Tron är inte längre en kohandel eller ett sökande efter bevis, utan en förtröstan på Guds godhet. Kanske kan denna tro lämna bakom sig strävan efter det egna goda, för att ge utrymme för strävan efter Guds rike?
Här riktar jag därför vår uppmärksamhet till den andra läsningen för dagen, där vi uppmanas hämta styrka hos Herren. Här är den kristnes uppgift att stå emot djävulens angrepp och att ta del i kampen mot ondskans andemakter. Nu ska vi inte göra misstaget att föreställa oss dessa makter i sådana bilder som vi ser i skräckfilmer eller halloweenpynt. Det är inte där som det onda gömmer sig för de flesta av oss. Nej, rustningens olika delar påminner oss om vad den mogna tron strävar efter. Sanning, i motsats till lögn och manipulation. Villigheten att gå ut med budskap om fred, i motsats till att verka för splittring och marginalisering. Bruket av Guds ord till att inte låta sig bli träffad av den ondes pilar, det vill säga så att inte mörkrets verktyg tas i bruk bland oss eller så att inte våra egna sår blir orsak för oss att hacka ner på andra. Frälsningens hjälm, som beskyddar våra tankar från rädslan att förlora Guds kärlek. Andens svärd, som inte är våra ord, utan Guds. Det är inte vår sak att fälla domen över någon annan. Endast Gud kan tala om någons synd så att det inte skapar ofrid. Därför ska vi i varje stund be och åkalla Herren, så att vi inte luras med i något av ondskans spel.
Vi sjöng i psalmen 167, och jag har ofta fastnat för dessa ord: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.” Ord från 1800-talets mitt, som fortsätter verka med profetisk kraft. Psalmen ger oss också råd om hur vi ska motverka detta – vi ska hjälpa och hela då världen går sönder. Vi ska vara en fristad för de oroliga och ett värn för sanning och trygghet. Inte ska kyrkan vara den som driver bort människor ifrån sig genom att sätta all sin tid och energi på tvister och strider. Församlingen verkar för fred och läkedom. Också för sina fiender, i enlighet med Herrens uppmaning, men främst för dem som blir utsatta och bortglömda i samhället.
Det är anmärkningsvärt i sammanhanget, att de ord vi fått av Jesaja idag står i kontrast till det världsliga samhället i hans samtid. Talet om Sion är talet om den kommande himmelska härligheten. Läsningen idag beskriver Guds rike och den kommande nya staden som en trygg plats, ett ställe där breda floder flyter fram, där det alltså finns vatten för alla, utan krigsskepp. Där inte världens härskare leder folket, utan Gud själv – han som räddar oss. Detta står i kontrast till verserna innan, där vi läser: ”Då ska ditt hjärta tänka tillbaka på skräckens tid: ’Var är nu skrivarna, var är skatteindrivarna, var är de som räknade tornen?'” Det är så klart inte det statliga systemet i sig som här kritiseras, utan ett system som kommit att gagna några få utvalda, medan andra lider. ”Landet sörjer och försmäktar” läser vi ytterligare några verser innan.
Jag tycker detta ger oss en ganska tydlig bild av vad vi ska sträva efter i vår tro. Var vi än råkar finna oss själva idag, om än vi är sökande, trevande eller mogna i tron, så är riktningen utmålad. För det första börjar det hela hos Kristus. Den som har tro som ett senapskorn tillhör honom och vi kan alltid räkna med hans kärlek. Men tron, då den mognar, fördjupar också vår förståelse om Guds rike och det liv vi kallas in i. Trons väg är fredens väg, en väg som verkar försoning bland folken och enhet i kyrkan. En väg som inte består i att vi tar domen i våra händer, utan som består i att vi sätter Kristus främst. Han har sänt oss att förkunna och förverkliga sitt rike.
Vi gör gott i att minnas att det handlar om vardagliga saker. Om att räcka ut en hand åt den som behöver det. Om att se människan bakom de saker, teologiska eller politiska, som skiljer oss åt. Om att vara närvarande för de små som behöver oss. Om att låta Kristus: hans nåd och hans liv vara grunden och inspirationen för allt vad vi gör.