Texter
Första läsningen
Jes. 65:17–19
Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.
Nej, gläd er och jubla för evigt
över det som jag skapar.
Jag skapar om Jerusalem till jubel
och dess folk till glädje.
Jag skall jubla över Jerusalem
och glädjas över mitt folk.
Där skall inte mer höras gråt och klagan.
Andra läsningen
Upp. 7:2–3, 9–17
Jag såg en annan ängel stiga upp från öster med den levande Gudens sigill, och han ropade med hög röst till de fyra änglarna, som hade fått rätt att skada jorden och havet: ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har märkt vår Guds tjänare med sigill på deras pannor.”
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
Alla änglarna stod kring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna. Och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud och sade: ”Amen. Lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet, amen.”
Och en av de äldste sade till mig: ”Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?” Jag svarade: ”Du vet det, herre.” Han sade till mig: ”Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron, och de tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tält över dem. De skall inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta skall träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.”
Evangelium
Matt. 5:1–12
När Jesus såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
”Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
Saliga de som hungrar och törstar
efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Saliga de som förföljs för
rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull. Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen. På samma sätt förföljdes ju profeterna före er tid.”
Predikan
Allhelgonadagens läsningar håller samman en spänning som den kristna kyrkan lever i genom alla tider. Å ena sidan skådar vi in i det himmelska. Där torkas alla tårar bort och där har Herren lett de sina till livets vattenkällor. Å andra sidan möter vi Jesus, sittande vid en bergssluttning, i färd med att saligförklara både de framgångsrika och dem som kämpar i motgången, både dem som klarat sig enkelt i livet och dem som fått kämpa mycket, både dem som varit starka i sin tro och blivit mål för förföljelse och dem som är fattiga i anden. Vi står idag, kunde man säga, med fötterna på jorden och huvudet bland molnen på samma gång.
Och något av detta är ju också vardagen för oss som följt våra nära till graven under året som gått. Vi lever i hoppet, samtidigt som vi lever i saknaden. Dessa två följs åt. Ena dagen vinner det ena motivet över det andra – med tiden jämnas kanske uddarna en aning.
I Johannes syn står den stora vitklädda skaran inför Guds tron med palmkvistar i händerna. Där är alltså helgonen samlade. Där är de saliga. Inte de som i världens ögon har haft framgång, utan de som bett om Guds förbarmande. Det är anmärkningsvärt, då vi följer Jesus i evangelierna, att hans möten med människor sällan handlar om deras yttre framgång. Däremot ser han med nåd till alla dem som kommer till honom i behov av hjälp. Där är salighetens grund, att få komma till Gud med ens egen svårighet.
I liturgin och i dagens läsningar möter vi Jesus som Guds Lamm. Detta är ett trösterikt namn på Herren, ett namn vars innebörd går långt tillbaka i Guds folks historia. Det är också ett namn som förenar himmel och jord, som för vårt hopp närmare vår vardag, som för oss in i Guds rike.
Vi hittar dess rötter i Gamla testamentets berättelser. Vi minns berättelsen om då Israels folk tågade ut ur slaveriet i Egypten, denna händelse som på ett avgörande sätt formade deras hopp. Gud ger sig till känna som befrielsens Gud, den som bryter orättfärdighetens bojor och befriar den som är förtryckt. Innan uttåget sände Gud plågor över Egyptierna, för att tvinga dem att släppa folket. Lammets blod, det som vi också hör om i dagens andra läsning, var ett skydd mot döden under dessa plågor.
Vi kan också påminna oss själva om den mycket utmanande berättelsen med Abraham och Isak, då de går upp mot berget där Abraham skulle offra sin son. Utan att veta det gav Abraham en profetia medan de gick: ”Gud utser åt sig det får som ska offras”. Hela berättelsen, där Isak får bära veden upp på berget, återspeglar vad som ska hända under den första påsken i Jerusalem. Då har Gud utvalt sin egen son som det offerlamm som ska bära världens synder och han bär sitt eget kors. Vad Gud i slutändan inte krävde av Abraham, var han beredd att utstå själv.
Hur vet vi att det är detta som händer i dessa berättelser? Jo, för att i början av Jesu gärningar säger Johannes Döparen om honom: ”Där är Guds lamm, som tar bort världens synd.” Så förstår vi att Johannes, i honom, ser den lidande tjänaren som Jesaja talar om i sin kanske mest kända profetia i kapitel 53: ”All vår skuld lade Herren på honom … som ett får som leds bort för att slaktas.” En hänvisning i sin tur till templets försoningsoffer, där ett offerlamm fungerade som ett sätt att visa sin ånger och så återställa den förlorade relationen till Gud.
Allt detta förklarar varför det är just Lammet som är Jesu form i Uppenbarelsebokens vision av himmelriket. Det är en bild av den saliggörande, den som försonar och förlåter. Den som i kärlek offrar sig själv, för den andras bästa. Det är en bild som talar till oss om det rike som den kristne tillhör. Att iklä sig den vita dopdräkten, den som gjorts ren i Jesu blod, det är att lämna bakom sig det onda. Det är att bekänna sig till hoppets, försoningens och fridens rike – det rike som grundas då Kristus i ödmjukhet besegrar döden på korset och då graven står tom på den tredje dagen.
Det är helgonens rike, det rike som Gud har anförtrott oss. Ett rike som är nära oss, men som ännu inte är fullkomligt förverkligat. Ett rike som består i Guds kärlek till alla människor, som man inte träder in i genom förtjänst, utan i tro. Ett rike som inte stänger sina dörrar för den som har det svårt, utan som välkomnar alla folk och stammar. Ett rike som består, inte främst i vår kraft och förmåga, utan i Guds kraft att övervinna synd och död.
Därför ber vi om Kristi förbarmande, för det är bara hos honom saligheten finns att vinna. Därför sjunger vi om Guds lamm, för vi förstår att hans kärlek övervinner alla våra brister. Därför samlas vi kring nattvardsbordet, för där möter vi honom som torkar våra tårar och leder oss till livets vattenkällor.
Och vi tror att det är en måltid vi delar med alla saliga. Alla helgon genom tiderna delar denna gemenskap med oss. Det bord som Jesus dukade för sina lärjungar på skärtorsdagen dukas här idag. Inte bara ett bord som liknar det, utan samma bord, delat av alla dem som har sökt skydd hos den barmhärtige Guden. Här samlas inte bara du och jag, utan alla heliga genom tiderna. Det är en sky av vittnen som tillsammans med oss söker Guds nåd. En nåd som verkar frid på jorden, en nåd som tröstar i sorgen, en nåd som ger hopp i motgången. Och i centrum är han som gör oss heliga.
Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Och inte bara för oss, utan för hela världen. Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Vi behöver inte gå under, utan vi får överlåta oss själva i Guds händer. Där är tryggt att vara. Inte ens döden skiljer oss från hans kärlek. Här möts himmel och jord.
Och detta möte förändrar oss. Det gör oss till sannare, ödmjukare och mera kärleksfulla människor. Evangeliet förändrar världen, nåden träder in i människors hjärtan och det himmelrike vi väntar blir verkligt redan nu. Det är helgonens tjänst, vår tjänst, för världen. Vi ser in i det himmelska och tillsammans med Jesus försöker vi leva i enlighet med vad vi ser.
Saliga de som lever nära Gud. För de ska erfara tro, hopp och kärlek som bär genom detta liv, till den nya himmel och jord som helgonen väntar. Må barmhärtige Gud bevara oss till sitt rike och ge oss nåden att få leva i tro redan idag.
Vi reser oss för att bekänna vår kristna tro.