Texter
Första läsningen
1 Mos. 28:10-17
Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.
I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”
Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”
Andra läsningen
Upp. 12:7-12
Det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”
Evangelium
Matt. 18:1-6 (7-9) 10
Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
(Ve dig värld med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer.
Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll.)
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Predikan
Kan man ställa upp en stege, eller bygga en trappa, och sedan klättra upp till Gud?
Vi är moderna och tänkande människor, så för många av oss är det säkert en ganska absurd tanke. Hur långt ska man klättra för att nå Gud Fadern i sin prakt och glans?
Där som Gud vanligtvis illustreras, som sittande på molnen i troposfären, är vi redan 10 km upp! Där har många av oss varit. Har någon av oss sett Gud där?
Om vi klättrar högre, till stratosfären – kanske hittar vi honom där? Där i ett olyckligt bortglömt ozonlager kanske är ett bra ställe för honom att gömma sig, 50 km från ytan? Men nej.
Då vi går lite högre, förbi 100 km, då är vi redan bland meteorer, norrsken och rymdfarkoster i omloppsbana. Men ännu ser vi inte Gud.
Då Jakob i första läsningen ser en trappa som går till himlen, inser vi att synen inte i första hand handlar om något som händer rent fysiskt i hans omgivning. En syn på sådana grunder hade ju dessutom varit ganska tråkig. Vem orkar se på en ängel gå upp och ner för en trappa, tiotals km lång?
Nej, synen handlar om något annat. Om att det är närmare till Gud än vi tror. I andra läsningen hör vi om en strid i himlen. Om hur gott och ont utkämpar en kamp. Inte heller det händer i något skikt av atmosfären, utan det är en bild av något andligt. Något som händer nära oss, fastän texten kan leda oss att tänka att det är långt borta.
Som ofta ger Jesus mera handfasta råd för hur vi ska förstå detta. I dagens evangelium, då lärjungarna har fångats upp i diskussionen om vem som är bäst och duktigast i himmelriket, ser Jesus sig omkring för att försöka förklara. Han kallar på ett barn – dessa som behöver de äldres hjälp och stöd, dessa som låter lek och nyfikenhet prägla vardagen, dessa som ännu inte lärt sig att visa upp en bild utåt och en annan inåt. De är våra förebilder i himmelriket, säger han.
Men igen, detta ord, himmelriket – ska vi nu igen börja söka bland molnen? Nej, Jakob gav oss redan svaret i den första läsningen. Han vaknar från sin dröm med himlastegen och inser: ”Gud är här! Och jag visste det inte.” Tänk att något sådant kunde gå förbi honom.
Vi inleder idag en skriftskola. Då vi samlas i kyrkan och sedan går vidare till inskrivningen är det en tid av sökande som inleds. De idéer och förebilder som dagens gudstjänst målar upp ger en slags översikt kring vad skriftskolan handlar om. Den handlar om gott och ont. Den handlar om att Gud är nära oss, också då vi inte känner det så. Den handlar om att hitta det goda i att få vara som ett barn – nyfiken, lekfull, glad, trygg. Tron uppmuntrar och bygger sådant.
Skriftskolan talar om himmelriket. Det rike som finns bland oss, då vi lever i kärlek till varandra. Det är ett stort ideal, en otrolig gåva, något som alla bjuds med i. Himmelrikets Herre är Jesus Kristus, honom som vi nyss mött i evangeliet. Det handlar om honom som ser till de små i världen och som med starka ord och handlingar motsätter sig sådant som är ont.
Det handlar om honom som gör oss medvetna om en himmelsk, andlig verklighet. Om något djupare än det som vi ser på ytan. Om honom som kallar oss att se på världen på ett nytt sätt – som ett ställe där frid och kärlek är möjligt.
Jesu lärjungar lämnade allt för att följa honom. Också vi får den kallelsen. Han bjuder oss in att se vårt liv i ett större perspektiv: som en del av både det himmelska och jordiska, som en del av en kamp mellan gott och ont, som ett sökande efter Gud.
Inte ett sökande där vi klättrar upp för stegen, utan ett sökande som grundar oss i vardagen. Där vi inte söker det goda någonstans långt borta bakom molnen, utan får höra budskapet att Gud, med alla sina goda gåvor, är här – också då vi inte vet det.
Så välkomna, blivande konfirmander, och alla andra också, på den vandring som vi nu inleder. Vi får tillsammans prata om, fundera på och lära oss om den himmelrikets skatt, som vår kyrka har förvaltat genom århundradena. Det är en skatt som ligger gömd nära oss och som kan sätta hela vår vardag i nytt ljus. Då vi finner den får också vi känna att den Gud som är förlåtande, god och kärleksfull är nära oss. Och kanske förvånas också vi över hur nära oss han är.