Texter
Första läsningen
Jes. 38:17–20
Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.
Dödsriket prisar dig inte,
de döda sjunger inte ditt lov,
de som har lagts i graven
hoppas inte på din trofasthet.
De levande prisar dig, de levande,
så som jag gör i dag.
Fäder undervisar söner
om din trofasthet.
Herren kommer till min räddning,
låt oss slå an strängarna
och spela vid Herrens hus
i alla våra livsdagar.
Andra läsningen
Ef. 5:15–20
Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda. Var därför aldrig oförståndiga, utan sök förstå vad som är Herrens vilja. Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten, utan låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.
Evangelium
Luk. 17:11-19
Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”
Predikan
I dagens evangelium möter vi Jesus på vägen någonstans i trakterna kring Samarien. Den som firade gudstjänst förra söndagen vet att vi då fick höra om den barmhärtige samariern. Det som är anmärkningsvärt är hur samarierna ansågs vara orena, ovärdiga den judiska gemenskapen.
Att vi finner Jesus i deras trakter överraskar ändå inte oss. Vi har sedan länge konstaterat att Jesus inte verkar göra skillnad på folk – i alla fall inte på samma villkor som övriga judiska lärare i hans samtid. Eller, ska vi säga, i alla fall inte som många av de samtida lärarna. Många valde att gå runt Samarien då de gick den rutt som Jesus och lärjungarna nu går, för att undvika mötet med samarierna som inte ansågs pålitliga eller värdiga.
Ser vi noga på texten märker vi att det inte är helt klart huruvida de går igenom Samarien eller längs gränsen. Det är något som olika översättningar har löst på olika sätt. Som vanligt har vi i Folkbibeln och Bibel 2000 textvarianter som känns som att de inte går ihop. Folkbibeln säger att han tog vägen genom Samarien och Galileen, medan Bibel 2000 säger att han följde gränsen mellan Samarien och Galileen. Problemet uppkommer i många översättningar, för det är inte helt klart om det grekiska ordet (mésos) betyder att gå mitt i eller mitt emellan.
Men själva berättelsen ger oss oberoende orsak att reflektera kring samarierna. För vi hörde läsas att endast samariern vände om och tackade för sin nyvunna friskhet. Man tycker kanske att alla borde ha vänt om. Men vi kan kanske visa lite nåd här. För om de nio andra var judar, så var det bara prästerna som hade rätt att förklara dem rena. Förvisso, gällde samma lag samarierna, men de läste den på ett annat sätt. Man kan kanske anta att samariern inte heller hade varit helt bekväm med att gå till en judisk präst.
Vad finns här att lära? Dessa tio tycks för mig som så många av oss. Vi som har uppfostrat barn kan känna igen skeendet. Man hjälper med något som har varit barnet övermäktigt, varpå barnet rusar iväg för att fortsätta med sina lekar. Något tack hörs aldrig, men så klart anar man som vuxen tacksamheten och glädjen.
Jesus frågar: ”Blev inte alla tio rena?” och jag hör liksom min egen röst där hemma: ”Fick inte alla barn något gott vid kaffet”? Jesus vet nog att alla blev friska, men den retoriska frågan behöver ställas för vår skull. Kanske märker vi att något saknas? Det är inte oviktigt att uttrycka sin tacksamhet.
Tacksamheten i sig har ju visat sig vara ett mycket effektivt sätt att vårda sitt sinne. Den som övar sig i tacksamhet och i att uttrycka den mår bättre. Kanske finns något av den insikten hos Jesus då han riktar uppmärksamheten mot detta?
Jesu fråga stannar ändå inte bara inom det världsliga och sinnliga. Utan det blir också en fråga om det andliga. Är det bara främlingen som ger Gud ära? Vi ska akta oss för att dra slutsatsen att detta är en kritik mot de övriga nio, eftersom vi har sett i kyrkohistorien att det kan leda oss till en mycket olycklig polemik mot judarna. Men själva saken – oberoende av främlingskapet, att bara en av tio tackar Gud för det goda han fått ta emot – det är anmärkningsvärt.
Det är som att mannen inte bara kommer i tacksamhet, utan också i insikt om vem han mött. Han kastar sig till marken vid Jesu fötter. Som för att sörja sin egen brustenhet i mötet med den helige. Som Jesaja skriver, så räddar Herren från förintelsens avgrund och kastar synderna bakom sig. Som i Efesierbrevet ser denna man noga upp med hur han lever och kommer tillbaka inför Jesus.
Det är detta, att vända åter till honom som räddar, som blir den främsta förebilden för oss. Hur många av oss har inte bett böner om att bara Gud hjälper oss ur det ena eller det andra, ”så ska vi nog” framöver. Bara för att sedan glömma vårt löfte. Hur många av oss har inte blivit välsignade med vänner, familj, arbete eller pengar, och ändå låtit oss bli bittra och otacksamma.
Vikten av att vända åter till Kristus är stor. För det är hos honom vi finner frid. Det är hos honom som våra bördor lättas. Det är hos honom som vi lär oss tacksamhet.
Jesus sade till mannen: ”Din tro har hjälpt dig”. Så skall det vara också för oss. Tron hjälper oss, inte bara att vinna en himmelsk skatt, utan också att se de gåvor Gud har gett oss. Inte bara att ha ett hopp för en okänd framtid, utan att få vända om till Jesus idag. Tron gör oss uppmärksamma.
I samma anda som i vår andra läsning talar många av kyrkans fäder om ”nepsis” – nykterhet eller vaksamhet. Det handlar, för dem, om att se det inre livet och vårt osynliga tillstånd. Det är den nykterheten som hindrar oss från att välja lasterna istället för Kristus. Poängen är att bli alert på sådant som leder oss bort från Herrens vilja. Istället skall man tillägna sig bön och eftertanke, så att Anden kan få väcka tacksamheten och tron. Utan nepsis nykterhet, är risken att vi blir som de nio andra. Att vi tar emot det goda, utan att vända tillbaka. Att vi mister tacksamheten och kanske till och med tron.
Jesus ger, så klart, sina goda gåvor oberoende av oss. Liksom de män som blev helade, så kommer också vi många gånger att vara ovaksamma på hur vi själva tar emot det goda. Jesus sträcker sig dagligen ut med sin nåd och sin frid. Vår vaksamhet handlar främst om att se på hur vi tar emot det. Blir den nåd Herren har strött över denna dag något vi förmår tacka för? Eller blir det en sådan självklarhet som vi glömmer att glädjas i?
Jag vill avslutningsvis i predikan bjuda in till en kort reflektion kring dessa ord som vi fått ta emot idag. Vi stillar oss en stund, efter att jag läst dem:
”Se noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.”
”Min bittra plåga blev mig till välsignelse.
Du skonade mitt liv
och räddade mig från förintelsens avgrund,
du kastade alla mina synder bakom dig.”
”Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn.”