Predikan föregicks av långfredagens läsning ur Kristi lidandes historia.
Predikan
”Jag törstar”, godhetens Herre, han som i allt agerat i kärlek, ber om något att dricka vid sitt lidande. Man ger honom ättikvin. Det förblir oklart om det var odrickbart, ett ytterligare slag mot den milde. Kanske var det en utspädd dryck, något som soldaterna hade till handa för sin egen skull. I så fall en välgärning.
Men Frälsaren törstar. Rent fysiskt, av ansträngningen på grund av allt som hänt under dagen. Men kanske lika mycket efter att få fullborda det verk han är mitt i. Till näst säger han, enligt Johannes: ”Det är fullbordat.”
Sådan är Guds längtan efter frid, att han inte viker undan korsets plågor. Istället går han rakt mot dem. Han låter sig födas och leva på mänskliga villkor. Då han inte undviker det onda visar han oss kärlekens väg. Aktläsningarnas budskap förmedlar oss hur han under en kort tid möter svek, lidande, motstånd, våld, likgiltighet och ondska. Kristi lott är lik vår egen. Då kyrkan säger att han delar våra bördor och tar på sig våra sjukdomar är det för att vi ser honom göra det. Som de tidiga apostlarna skrev: Vi har sett det och rört vid det med våra egna händer.
Jesu lidandesväg är för vår skull och för Gud Faderns ära. Genom att inte undvika det svåra, utan möta det, visar han kärlekens väg. Då Guds godhet förverkligas i världen möter den motstånd. Den goda skapargåvan bryts av sjukdom och olyckor. Kärleken till nästan prövas av avund och ilska. Villigheten till tjänst av trötthet och stress. Genom att gå allt detta till mötes och besegra det, visar Kristus på himmelrikets väg. Men inte bara det. Han har förkunnat för oss att hans kropp och blod ska ges för vår förlåtelse, för våra synders skull.
Den som lever törstar. Söker efter livets vatten. Så söker också vi efter det goda och livgivande i denna tid. Det är människans lott att törsta. Den som dricker det vatten Kristus ger, ur hans inre ska komma strömmar av levande vatten (Joh 4:14). Vad är detta vatten? En längtan efter helighet? Kanske ett möte med Jesus själv? Klart är att då det goda söker sin väg i vår värld kommer det att möta motstånd. Det yttersta goda, Gud själv, får möta ondskans yttersta vapen, döden. Och också vi, i vår törst, får möta hinder.
Det är ett faktum att vi själva bär spår av det syndafall som mänskligheten lider under. Den förste människan, Adam, gavs alla möjligheter att leva väl i Guds skapelse. Men oberoende av religiös övertygelse måste vi konstatera att människan inte alltid lever väl. Vi förbrukar naturens resurser, vi ser ner på varandra, vi utnyttjar andras svaghet för egen vinning. Mycket av det vi ser i världen får oss att ropa ut: ”Jag törstar! När Herre ska ditt verk fullbordas? När får vi se den framtid där alla tårar torkas bort?”
Kanske riktas vår törst fel ibland. Vi vänder oss till sådana källor som inte släcker törsten. Till sociala medier, till jakten efter meningslöst godkännande av människor vi inte känner. Till alkoholen, som en flykt från det svåra, som ett sätt att ta udden av livets motgångar. Till andra människor, i värsta fall med ett spår av brustna människorelationer efter oss. Jesus säger: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen, men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta”.
Idag ser vi honom fäst vid ett kors. I kärlekens tjänst för världen. Den samma kärlek som drev honom att lova oss ett vatten som släcker all törst tar sig också uttryck i en kärlek som lider all motgång. Idag har ondskan makten, för en stund. Och det utmanar oss att förstå vårt eget liv i ett nytt ljus. Är det såhär det ser ut då man har sann kärlek? Kan vi följa vår Herre på en sådan väg?
Men, om kärleken väcks i oss, då kanske vi främst ser honom. Vårt egna blir mindre och han blir större. ”O vilken kärlek, underbar, sann, aldrig har någon älskat som han.” Psalmverser som jag lärt mig utantill i skolan, vars löften gäller oss alla. Inte ens korset får honom att tveka. Han har ett uppdrag att fullborda. Han ska återställa det som gick förlorat i Adam. En ny mänsklighet ska födas, en som erbjuds en väg tillbaka till Gud. Och idag står korset som ett tecken – på världens fallenhet, men främst på Guds kärleks väldighet.
Idag skådar vi den ende som kan mätta vår törst. Han kan det, för han har själv törstat. Han har själv lidit. Han har själv blivit bedragen. Han är en trovärdig Herre, en som inte är rädd att gå hela vägen för sitt folk. Det är sorgens dag, för det vi skådar tecknar världens grymhet. Men det är också det spirande hoppets dag, för ändå har tron inte helt slocknat. Vi törstar, liksom vår Herre. Och så länge vi törstar, lever vi.