Innan predikan lästes första akten ur Kristi lidandes historia, om den första nattvarden.
Predikan
”Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er”. Herrens kärlek till lärjungarna och i förlängningen till oss alla, är påtaglig. Måltiden är en meningsfull plats, där vår kärlek till varandra blir synlig. Att inta mat och dryck är en nödvändighet för alla människor, men en god måltid förmedlar också andlig näring.
Guds är törsten, var rubriken på tidskriften Pilgrims 30-års jubileumsnummer. Den innehöll texter om längtan, om vad det är att vara en törstande varelse. Törsten håller oss vid liv. Utan törst söker vi inte vattnet. Utan törst stannar vi i vår tillväxt. Allt levande törstar, i någon mening. Ett träds rötter skjuter allt djupare. En hjort längtar efter vatten. Men hurudan är den andliga törsten? En människa som växer andligt längtar efter det vattendrag där friskt vatten strömmar. Den som längtar efter det gudomliga låter sina rötter sjunka allt djupare och djupare.
Men det är inte bara vi som törstar. Också Gud saknar något. Han saknar oss. Det är inte bara ett retoriskt knep att säga att Kristus älskar oss som han älskade sina lärjungar. För så länge vi är som den förlorade sonen, står vår himmelske Fader ständigt på utkik efter vår hemkomst. Det finns inget Gud längtar efter så mycket som att få omfamna oss och välkomna oss hem. Gud sitter inte i sitt himmelska tempel bakom låsta dörrar och är besviken på oss, som så många gånger överger honom trots våra dyra löften. Nej, hans törst efter gemenskap med oss driver honom att göra det mänskligt sett omöjliga. Först är det måltiden, där han skrattar och gråter med oss. Sedan är det tjänsten för världen, den som ikväll endast skymtar då han säger att hans korsfästelse är nära eller då Judas lämnar måltiden och det är natt.
Det är inrotat i många av oss en oförmåga att ta till sig en villkorslös kärlek, att kunna lita på en kärlek som innebär att Jesus tvättar fötterna också på den som ska förråda honom. Men ändå gäller törstens lag. Den som lever törstar. Och också vi törstar efter mening, hopp och kärlek. I gemenskap med Kristus, då vi blir hans lärjungar, då finner vi svar på vår törst. Den som dricker av det vatten han ger oss skall aldrig någonsin törsta. (Joh 4:13) Men vågar vi tro det? Älskar han mig verkligen fastän jag har svikit? Är det tryggt att söka svar på min törst hos honom?
Så ofta känns det som om Gud inte skulle vilja ha oss. Som om allt är förlorat och livet förlorat sin mening. Men Kristi kyrka förkunnar alltjämt att bordets gemenskap är för den som längtar efter gemenskap med Gud. Hans kropp blir utgiven för oss, inte efter att vi har löst alla problemen, utan sådana som vi är. Hans blod utgjuts för oss, inte då vi har gjort oss själva älskvärda, utan oberoende av vad vi har gjort. Nådens bord är öppet för den som törstar. Det är en rätt förberedelse, som Luther säger, att man vet att det inte beror på ens egen präktighet, utan på Guds nåd.
Därför ska vi tillåta den andliga törsten: den efter gemenskap, den efter fördjupning, den efter frid, den efter Gud själv. Här är en källa med friskt vatten, där rötterna kan gå djupt. Här är svalka och vila då solens ljus blivit tryckande hett. Här bjuder Kristus oss till sitt bord: ”Jag har längtat mycket”, säger han, efter att få dela denna måltid. Brödet och vinet, hans kropp och blod, det är hans kärleks gåva. Vi får möta vår Herre kring bordet och sedan får vi följa honom ut i världen, då han går för att tjäna den.