Texter
Första läsningen
1 Kung. 8:20, 27-30
Herren lät sitt ord gå i fullbordan: jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn.
Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen, himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Lyssna på det rop och den bön jag nu uppsänder, och låt din blick natt och dag vila på detta hus, den plats om vilken du sagt: Här skall mitt namn vara. – Hör den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats. Hör din tjänare och ditt folk Israel då de åkallar dig, vända mot denna plats; må du själv lyssna på dem i himlen, där du tronar. Hör dem och förlåt!
Andra läsningen
Upp. 4:2-11
Och strax kom jag i hänryckning, och se, en tron stod i himlen och någon satt på tronen, och han som satt där syntes mig lik jaspis och karneol, och kring tronen var en regnbåge som var som smaragd. Och runt om tronen såg jag tjugofyra troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste, klädda i vita kläder och med kransar av guld på huvudet. Från tronen kom det blixtar och dån och åska, och sju facklor brann framför tronen, det är Guds sju andar, och framför tronen låg liksom ett hav av glas, som av kristall.
Mitt för tronen och runt om tronen var fyra varelser som hade fullt med ögon, både framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn. De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt:
Helig, helig, helig
är Herren Gud, allhärskaren,
han som var och som är
och som kommer.
Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga:
Du, vår Herre och Gud, är värdig
att ta emot härligheten och äran
och makten.
Ty du har skapat världen,
och genom din vilja blev den till
och skapades den.
Evangelium
Luk. 2:41-52
Jesu föräldrar brukade varje år bege sig till Jerusalem vid påskhögtiden. Också när Jesus var tolv år gammal gick de dit upp som seden var vid högtiden. Då festen var över och de skulle hem igen, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem utan att föräldrarna visste om det. De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte hittade honom vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom där. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Föräldrarna blev bestörta när de såg honom, och hans mor sade till honom: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga.” Han svarade: ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Men de förstod inte vad han menade med sina ord. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.
Predikan
Vi var inte helt övertygade i gudstjänstgruppen då vi ställdes inför påståendet att man skulle växa till i vishet efterhand som man lever här i världen. Vi ser ju i dagens evangelium hur det gick med barnet Jesus, som på ett så påtagligt sätt lärde sig den sanna mänskligheten att evangelisten tecknat ner det skilt från det andra som händer i texten.
Vi firar idag söndagen innan trettondagen. I och med den går vi från tiden efter jul, till trettondagstiden. Det betyder att vi följt Jesusbarnets vandring och till näst kommer närmare den vuxne Jesus. Den som börjar förkunna och göra tecken och under inför folket.
Men idag ger han prov på sin vishet, en vishet som vi också kan dela. Han säger: ”Jag måste vara hos min Fader”. Han kände en längtan att få vara i templet, där Guds närvaro var påtaglig. Genom hela sitt liv är templet en viktig plats för honom. Han går i synagogan och han tillber i templet. Det verkar tydligt utgående från evangelierna. Men samtidigt vet vi att hans uppdrag sträcker sig långt utanför templets murar. Han är frälsare för alla folk. Hans nåd kommer att omfamna hela skapelsen.
Och det bjuder in oss på en lärjunges vandring med honom. Som kristna bekänner vi en Gud som låter sig begränsas till ett tempel, för att sedan bli människa, och ytterst genom sin Ande tar sin boning i våra allas hjärtan. Guds hus, för oss, är inte en plats där Gud finns. För den kristna anar den helige Ande i livets alla omständigheter och på alla platser. Guds hus, är varje kristen. Denna byggnad som vi samlas i, är också helgad att vara Guds. Men det är inte en plats där han bor eller det enda stället man kan ära honom. Nej, kyrkobyggnaden är snarast en plats där vi förmår rikta vår uppmärksamhet till Gud på ett särskilt sätt. En plats som vi tillsammans har helgat, så att den ska kunna bära livets olika händelser. I detta rum knyter vi livslånga band, här döper vi våra barn och här tar vi avsked från våra avlidna vänner. Huset är Guds, därför att vi här kommer inför honom på särskilda sätt.
Men Guds verkliga boning i denna tidsålder är våra hjärtan. Därför kan vi ana hans storhet och hans gåvor då vi rör oss i naturen, då vi förundras över hans skaparkraft i ett nyfött barn, då vi häpnar över den äldres vishet. Det är i honom vi lever och rör oss och är till. Och Anden i oss öppnar våra ögon för den nåd Herren har strött över denna dag. Liksom Anden i oss gör oss uppmärksamma på den tjänst, det medlidande eller det offer som förväntas av oss för kärlekens skull. Detta behöver förvisso ännu kompletteras med det faktum att Gud är allestädes närvarande – närvarande i medgång som motgång, i naturen och i staden, i glädje som sorg.
I den andra läsningen hörde vi hur änglaskarorna prisar Gud inför hans tron. Stycket avslutades med konstaterandet att Guds vilja är grunden för att världen finns till. Detta anknyter till julnattens händelser på två sätt. Å ena sidan har vi änglaskaran, som tillber Gud och ärar honom. Den samma som Jesaja skådade i tiderna, den samma som samlas över Betlehem, den samma som vi får vara delaktiga i då vi prisar Gud i denna värld. Och å andra sidan har vi detta med att Gud vill det skapade. Han ger oss livet och genom sin Son delar han vårt liv. Genom Jesu födelse stärks vi i tron att också våra kroppar är värda Guds kärlek. Vi behöver inte lämna dem bakom oss eller forma om dem på något särskilt sätt. Gud har en kropp. En vanlig kropp, som din och min. Och han vill ha det så.
Det är sådan vishet som vi också har möjligheten att växa i. En vishet som skådar Guds nåd, som förtröstar på Guds goda närvaro och som låter sig formas i enlighet med det. Så väcks också i oss den tillbedjan som änglarna har, för vi ser att den Gud som tronar i himlarna också har tagit sin boning bland oss. Han är här i detta rum, han är där då vi skådar det mäktiga i naturen, han är där då vi sörjer och söker vägledning och hans Ande viskar i våra hjärtan: sätt ditt hopp till Gud, prisa och ära honom, våga lita på hans nåd. Den är nog för denna dag och den bär till den himmel som vi genom Kristus har blivit kallade till.