Texter
Första läsningen
Jes. 9:2-7
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.
Andra läsningen
Hebr. 1:1-6
Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son,
jag har fött dig i dag,
eller:
Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son.
Och när han låter sin förstfödde son träda
in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.
Evangelium
Luk. 2:1-20
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han
har utvalt.”
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
Predikan
Denna morgon har den som höll hela skapelsen i sin hand givit upp sin plats, för att själv bli hållen av mänskliga händer. Kristus blir vår broder, en av oss. Gud träder in i det skapade.
Att skaparen kommer till jorden innebär en början av ett nytt skapelseverk. Gud blir människa och därmed ikläds människan det gudomliga. Det som en gång förlorat sin helighet, återkläds i den vita dräkten, genom Guds närvaro i det brustna och mörka. Ljus lyser där skuggorna vilat. Så leds världen in på en ny bana, en väg som för mot hela skapelsen förlossning, en smal väg som leder till livet, men som vi av nåd får vandra.
Och krubban blir det första tecknet av många. Ett tecken på vad som ska komma. Denna furste inleder sin tjänst i de enklaste av förhållanden. Han kommer inte att välja maktens och rikedomens väg, utan istället medlidandets och medmänsklighetens väg. Han kommer att räcka ut sina händer, för att hela och välsigna, för att bära bördor och lida för andra. Denna, som har all makt i himmelen och på jorden, kommer att demonstrera den sanna heligheten och hur också mänsklighetens fullkomnande ser ut.
Det är inte en härlighet som består i en hård och tvingad makt, utan ett majestät som grundas i barmhärtighet. Han kallar oss att följa honom. Kanske hela den väg han går, alltifrån att sätta åt sidan det pråliga och välja det enkla stallet, till att medvetet välja en svår väg för att den är den rätta. Men nåden är dess grund, inte att vi väljer honom, utan att han väljer oss. Det är hans kärlek vi samlas kring, inte vår egen.
Liksom herdarna och de vise männen skyndar vi till krubban. Men om det ska bli en verklighet i våra liv innebär det också ett ifrågasättande av det liv som världen kallar oss till. Att knäböja vid frälsarens krubba är att bekänna att friden är viktigare än de stora rikedomarna, att längtan efter barmhärtighet är viktigare än den efter framgång, att kärleken till medmänniskan är viktigare än berömmelse.
Det är en hög och viktig kallelse som vi får. En kallelse att följa honom vars födelse har satt hela skapelsen i förnyelse. En kallelse att öppna ögonen för allt det goda Gud ger och alla de människor han älskar. Det är för vår skull, för allas skull, som Kristus föds. För allas frid. För världens återskapande. För att vi ska återupptäcka det goda i att vara människa, att leva och dela liv.
För oss som firar julotta idag, är det inte bara ett betraktande av något som hände för länge sedan. Vår gudstjänst är ett levande minne av en ny verklighet. Att vi samlas här idag formar vår tanke och vår syn på den värld vi lever i. Här möter vi julens barn och världsalltets Herre. För där två eller tre är samlade i hans namn, är han mitt bland oss. Där hans ord läses, är det honom vi hör.
Och idag talar han till oss om den stora nåden att vi inte lämnas ensamma i mörkret, utan vi får höra till honom. Han som är ljuset själv, är vår broder och vän, vår lärare och mästare på livets väg. Och vad han visar oss genom sitt liv: är vikten av solidaritet med de svaga och fattiga, att vi som tillhör honom är frimodigt kan kalla oss Guds barn, att frälsningens budskap gäller alla människor och att Gud vill vara nära oss alla i vår vardag. Det är detta han lär oss då han kommer till oss i de ödmjuka omständigheterna, varifrån han inleder sitt försoningsverk. Det är all vår glädjes rätta källa och världens största hopp. Ljuset lyser i mörkret och mörkret kan inte övervinna det.