Texter
Första läsningen
4 Mos. 21:4–9
De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”
Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”
Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.
Andra läsningen
Kol. 1:19–23
Gud beslöt att låta all fullhet bo i Sonen och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen och vars tjänare jag, Paulus, har blivit.
Evangelium
Joh. 7:40–52
Några i hopen som hörde Jesu ord sade: ”Han måste vara Profeten”, och några sade: ”Han är Messias.” Men andra sade: ”Inte kommer väl Messias från Galileen? Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem, byn där David bodde?” Så blev hopen oenig om honom. Några ville gripa honom, men ingen lyfte sin hand mot honom.
När deras folk kom tillbaka frågade översteprästerna och fariseerna: ”Varför har ni inte tagit hit honom?” De svarade: ”Aldrig har någon människa talat som han.” Då sade fariseerna till dem: ”Har ni också blivit vilseledda? Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom? Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Nikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?” De svarade: ”Är kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.”
Predikan
Trons blick ser både tacksamheten och behoven. Den kristne lever i en övning att allt mera se världens med trons blick. Som lärjungar till mästaren Jesus, han som bär jord och himmel och som fullkomnar allt, lär vi oss mer och mer att betrakta livet genom tron.
Det innebär både tacksamhet och bön. Vi bär fram inför Gud vår tacksamhet och vårt offer. Av det goda han ger oss bär vi tillbaka till honom. Det är som barnets glädje i att få visa något de har gjort åt en vuxen. Och så klart är den himmelska Faderns glädje över det vi frambär så mycket djupare än någon världslig faders glädje, som ändå kan vara så ofattbart stor. Likaså fungerar bilden med barnet åt det andra hållet. Då vi är rädda eller söker vägledning, söker trons blick sig till Kristus och hans kors. Där vanns seger över dödens makt och där ser vi Guds medkänsla för vårt lidande. Inget hellre vill han, än att dela och bära våra motgångar med oss.
Våra texter idag väcker frågan om vi har trons blick. Israeliterna i öknen, de som längtade tillbaka till slaveriet i Egypten, de uppmanades att se på ormen som ett trons tecken. Så ska de bli helade. Folket i evangeliet visste inte var de skulle fästa sin uppmärksamhet. Var denne, som kallades profet och messias, verkligen det? Eller skulle de se till någon annan? Paulus i den andra läsningen har funnit sitt svar. Han är full av visshet och tro, då han proklamerar att Kristus är den som fullkomnar skapelsen. I honom, genom honom och till honom är allt i himmel och på jord. Och han har bestämt att vi genom tron ska bli heliga, fläckfria och oförvitliga – värdiga den himmelska härligheten, i Jesus Kristus, som vi är döpta till och vars nattvard vi idag får fira.
Nattvarden är de döptas måltid. Den som har låtit det onda dö genom att döpa sig in i det nya livet, den träder fram till nattvarden för att ta emot det nya livets nåd om igen. Liksom vi är tacksamma för skörd, för tillgångar och för andra glädjeämnen, visar vi vår tacksamhet mot Gud genom att komma till honom vid nattvardsbordet. Och det sker ett utbyte. Vi bär fram oss själva, men vi tar emot honom. Av det enkla vi bär fram, markens säd och druvornas vin, gör Gud en försoningens måltid. Vi tar del i honom, som är all fullhet. Det är en bekännelsehandling, ett tecken på tacksamhet, men det är framförallt ett tecken på Guds godhet mot oss.
Trons blick söker det goda. Och där som trons blick möter det onda, frågar den sig vad det kärleksfulla är. Livet är inte bara tacksamhet och glädje. Det är också strävan och utmaningar, för alla människor. Mästaren lär oss att bära varandras bördor, att stöda varandra och att se varandra. Det är inte alltid lätt i vardagens brådska. Men främst av allt vilar trons blick på Kristus, han som ser de utsatta. Han som kallar till sig de små. Han som erbjuder läkedom åt de sjuka. På sin lidandesväg gör han klart att Guds kärlek inte skyr det svåra, utan finns mitt i det, för vår skull. För att vi skulle ha en grund att stå på.
Därför är nattvardens måltid också en måltid där vi delar varandras bördor. För Kristi kropp och blod utges för oss mitt i Guds stora medlidande. Då vi delar tron, då vi delar brödet och vinet, då delar vi också lidandet och framgången. Det är nådens verklighet som tar sig uttryck. Liksom vi gläds inför Gud kommer vi också inför Gud med alla våra böner. Därför är nattvardens bord ett medlidandets och kärlekens bord. En plats där vi alla blir människor inför vår Skapare, där fridshälsningen för en stund jagar bort våra menigsskiljaktigheter och missförstånd.
Så låt oss sträva efter trons blick. Den som ger hopp för denna tid och den kommande. Som gör medmänniskor av oss, liksom Kristus var med oss. Och låt oss söka att fästa vår blick på Kristus, så att vi kan förstå hans kärlek till oss, och så att våra liv kan präglas av den blick han har för sin skapelse.