Första läsningen
Ordspr. 30:7-9
Två saker ber jag dig om,
neka mig dem aldrig till min död:
håll falskhet och lögn ifrån mig,
och gör mig varken fattig eller rik.
Ge mig bara mitt beskärda bröd,
gör mig varken så mätt att jag förnekar dig
och säger: ”Vem är Herren?”
eller så utblottad att jag stjäl
och kränker min Guds namn.
Andra läsningen
1 Tim. 6:6-12
Gudsfruktan i förening med förnöjsamhet är verkligen en stor vinning, för tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för alla de dåraktiga och skadliga begär som störtar människorna i fördärv och undergång. Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
Men du som tillhör Gud, håll dig borta från sådant. Sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen.
Evangelium
Matt. 16:24-27
Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.”
Predikan
Det frestar ofta oss människor att tänka, att bara vi tror rätt eller bara vi bevisar oss tillräckligt inför Gud, så kommer vi nog att ha framgång. I dagens texter möter vi en vandring i tro som betonar något väldigt annorlunda, nämligen förnöjsamhet och lagom. Första läsningen talar om yttre framgång, och författaren ber att han ska få tillräckligt med motgång för att han ska minnas att vända sig till Herren, men också tillräckligt med medgång för att han inte i sin desperation ska välja fel väg i livet. I andra läsningen, vars textversion idag var delvis annorlunda än i någondera av våra vanliga bibelöversättningar, påminns vi om att gudsfruktan och förnöjsamhet är en kraftig pelare att bygga sitt liv på. Och i evangeliet påminns vi om vad det goda livet innebär, inte bara att gå från det lätta till det lättare, utan att vid behov ta upp sitt kors och följa Kristus på den rätta vägen, den som är smal och som stundvis går genom trånga portar.
Jesus avslutar dagens evangelium genom att påminna oss om att han kommer att döma oss enligt våra gärningar. Det är i regel så som dessa påminnelser om att domen kommer avslutas. Och egentligen är det ju det enda logiska. Den här djupa schismen som man ofta möter i församlingen, där tro och gärningar separerats till en absurd nivå, kan göra detta svårt för oss att greppa detta. Men tro och gärning hör intimt samman. Vi agerar i världen utgående från våra övertygelser om världen. Det vi tror att är sant formar vårt sätt att leva. Vår tro informerar våra gärningar och också vice versa – våra gärningar och dess verkningar, formar vår tro.
I en av kommentarerna jag läste som del av mina förberedelser sade författaren att ordet förnöjsamhet i dagens episteltext signalerar att Paulus uppfattar Kristus som tillräcklig. Oberoende av vår framgång, oberoende om vi tycker att det går bra eller dåligt, så är Kristus tillräcklig. Personligen har jag ofta lagt detta i ett slags ytterlighetsperspektiv. Skriften lovar att för den som tror så samverkar allt till det bästa, men kanske inte just så som vi önskar eller kan förstå. I slutändan är Kristus den som har all makt. Kanske måste vi genomgå lidande och motgång, men i slutändan är det inget hinder för oss att leva det liv som Kristus erbjuder oss – ett liv i hans nåd och kärlek, ett liv där vår tro att han är tillräcklig formar också våra gärningar i förhållande till andra.
Vi behöver inte hävda oss eller roffa åt oss, för i Kristus har vi allt vi behöver. Vi behöver inte ta det som är någon annans, vi behöver inte manipulera eller ljuga, för i Kristus erbjuds oss överflödande goda gåvor. Det finns ingen orsak för den som har tro att bekymra sig, för lika tomhänta som vi går in i livet går vi ur det.
Likaså, då vi har framgång eller motgång ska vi akta oss för att tala om det som en självklar välsignelse eller förbannelse från någon andlig makt. Inte för att sådant inte nödvändigtvis skulle finnas, men därför att det är inte det som är Guds primära intresse i våra liv. Gud önskar gemenskap, fred, kärlek människor emellan och att vi skulle ha vår glädje i att tillbe honom i ord och handling. Han önskar oss inte fina bilar och stora hus. Och igen, så betyder det ändå inte att det skulle vara fel att ha en fin bil eller ett stort hus, jag vill bara komma åt att sådana saker inte är säkra tecken på välsignelse från ovan.
Däremot talas om strävan ”efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet” och om att förneka sig själv och bära sitt kors. Jag uppfattar detta förnekande, för oss idag, just som insikten att Kristus behöver komma först. Det är hans nåd som bär oss, det är hans liv som är det verkliga livet. Och att följa honom innebär att rättfärdighet är viktigare än min bekvämlighet, att gudsfruktan är viktigare än att värna om sin egen image och att man måste ta upp sitt kors och gå den svåra vägen, då när det är den rätta vägen. Har man en tro som informerar ens gärningar, så är det den logiska följden.
Men, förvisso ser vi ändå att vi ibland har en tro som informerar oss om vad vi borde göra, men av någon orsak förmår vi inte att leva upp till vår tro. Då är det igen vår tröst att Kristus är tillräckligt. Vi kan sätta vårt hopp till honom, vi kan lämna vår kamp inför honom och lämna oss själva i hans trygga händer. Under hela den tiden som han vandrade på jorden gav han oss ingen orsak att tvivla på hans nåd eller hans beredskap att förlåta! Att komma till honom och att följa honom innebär inte för oss ett felfritt liv i denna värld, även om det så klart på något plan är målet.
Då vi väl har satt vårt hopp till Kristus så är vi igen beredda på ett nytt försök på livet i världen. Vi får tillsammans med ordspråksbokens författare be om lagom och tillsammans med Paulus söka gudsfruktan och förnöjsamhet, så att vi gör det bästa av vad vi har och på det viset kan leva som ett vittnesbörd för världen. I detta möter vi ibland snåriga passager där det är svårt att hitta fram, men då får vi för stunden fråga Herren vart han vill vi ska gå och vid behov följa honom genom en väg som inte ser ut som den yttre framgång som vi ofta själviskt längtar efter, men som bär med sig en djupare, inre, välsignelse, som är värt mycket mera. Det är sådana gärningar, där vi tar tag i det svåra, för att göra världen till en lite bättre plats, som Jesus önskar se, men inte för att han strängeligen kräver det, utan därför att han vet att det är det bästa för oss att sträva till att leva i tro, med gärningar som liknar den tro vi äger och med ord som är samstämmiga med den bekännelse som kyrkan förvaltat under två tusen år.